Alla inlägg den 13 mars 2016

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 mars 2016 06:28

                   TREDJE BOKEN.


    DÄR RENINGEN I DEN AKTIVA NATTEN HOS MINNET OCH VILJAN BEHNDLAS.  DET UNDER-

     VISAS OM DEN HÅLLNING SOM SJÄLEN BÖR

INTA TILL DESSA TVÅ SJÄLSFÖRMÖGENHETERS

  FÖRNIMMELSER, FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖR-

ENINGEN MED GUD GENOM FULLÄNDNING AV

                    HOPPET OCH KÄRLEKEN.



                         KAPITEL.  1.



1.   Vi har det föregående visat hur den första

själsförmögenheten, förståndet, måste renas

i alla sina förnimmelser genom den första teologala

dygden, tron.

       Först när detta har skett, kan själen genom

denna själsförmögenhet förena sig med Gud

på den rena trons väg.

       Nu återstår oss att ge liknande anvisningar

för de båda andra själsförmögenheterna,

minnet och viljan.  Ty också dessa måste först

renas i sina förnimmelser, så att själen också

genom dem kan förena sig med Gud i ett

fulländat hopp och en fulländad kärlek.

        Det är detta som vi i korthet skall göra

i denna tredje bok.


       Vi är nu klara med förståndet.  På sitt sätt

är det som en uppsamlingsplats för alla övriga

föremål.  Därmed har vi fullgjort en stor del av

den uppgift som vi har förelagt oss.

       Det blir alltså inte nödvändigt att behandla

dessa båda själsförmögenheter lika utförligt.

       I själva verket är det omöjligt att en

andlig människa, som underordnar sitt förstånd

under tron i enlighet med vår undervisning,

skulle kunna underlåta att samtidigt öva de två andra själsförmögenheter i de båda andra

dygderna, hoppet och kärleken,

       Ty den enas verksamhet är beroende av

de båda andras.


2. 

                    

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 mars 2016 06:28

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 mars 2016 06:28

KAPITEL.   31.


DÄR DE SUBSTANTIELLA ORDEN BEHANDLAS

        SOM MEDDELAS ANDEN I DET INRE.

     DEN SKILLNAD PÅVISAS SOM FÖRELIGGER

       MELLAN DESSA ORD OCH DE FORMELLA

     ORDEN, LIKASÅ DEN FÖRDEL DE MEDFÖR

SAMT DEN UNDERGIVENHET OCH VÖRDNAD

        SOM SJÄLEN BÖR KÄNNA INFÖR DEM.


1.    Den tredje kategorin av inre ord har vi

kallat de substantiella. 

Fastän de också är formella, eftersom de inpräglas

i själen på ett mycket tydligt sätt, så skiljer de

sig dock från dessa genom att de åstadkommer

en stark och djup, substantiell, verkan, vilket inte de ord gör som bara är formella.


        Även om det är sant att alla substantiella

ord samtidigt är formella, så följer därav inte

att alla formella ord också skulle vara substantiella,

utan som vi har sagt, bara de ord som substantiellt

och väsentligt inpräntar i själen just det somm de utsäger.

         Detta skulle ske till exempel om vår Herre

sade till en själ: "Var god", och hon då genast

blev verkligt god.  Eller om han sade till henne"

"Älska mig", och hon då genast ägde och kände

inom sig kärlekens själva väsen, det vill säga

den sanna kärleken till Gud.

         Eller också, om han såg att honn var i stor

ångest och han därför sade:

"Var inte rädd", och hon då plötsligt kände sig

uppfylld av mod och frid.

         Ty, som den Vise säger, Guds "ord" är

mäktigt"  ( Pred. 8:4 ).

Det skapar verkligen i själen det som det utsäger.

Detta är vad David syftar på i psalmen:

"Herren låter höra sin röst, en röst full av kraft"

( Ps. 68:34 ).

Det visade han också för Abraham, när han sade

till honom"Vandra inför mig och var fullkomlig"

( 1 Mos. 17:1 ).

Och genast blev Abraham fulkomlig och upphörde

inte att i vörnad hålla sig inför Guds ansikte.


          På liknande sätt uppenbarar Gud makten

hos sitt ord också i evangeliet, han sade bara

ett enda ord och genast tillfrisknade de sjuka

och stod de död åter upp.


          Det är av samma slag som de substantiella

orden är, som hann riktar till somliga själar.

De är av en sådan etydelse och av ett sådant

värde att de förmår ge själen liv och kraft

och oförlikneliga andliga skatter.

Ibland kan ett enda sådant ord ge en själ större

andliga värden än allt vad hon under hela sitt liv

själv har åstadkommit av gott.  


2.      När själen hör ett ord av detta slag skall hon

inte göra någonting själv, inte önska något,

inte frukta något.


Inte heller skall hon bry sig om att fulgöra vad de

utsäger. Ty Gud riktar aldrig sådana substantiella

ord till en själ för att hon skall sätta dem i verket,

utan därför att han själv vill förverkliga dem

i henne.

       Och det är detta som skiljer dem från de

formella orden och de successiva orden.

       Därför säger jag också att här gäller det inte

för själen att vilja och inte vilja, ty hennes

samtycke är inte nödvändigt för att Gud skall

handla, likväl som hennes motstånd inte skulle

räcka till att hindra den verkan som Gud skapar.

        Utan ödmjukt och undergivet bör hon bara överlämna sig åt honom.


Själen behöver ingalunda värja sig för sådana

nådebevis, ty deras effekt är redan en verklighet

inom henne, nämligen en fullhet av gudomlig nåd.

        Och hon mottar den passivt och bidrar på

intet sätt själv.

    

      Inte heller behöver hon frukta någon villfarelse,

ty här kan varken förståndet eller djävulen komma

emellan.

Den onde anden lyckas aldrig att på passivt sätt

åstadkomma en substantiell verkan i en själ,

det vill säga att varaktigt inprägla i henne verkan

av sitt ord.

       Jag undantar det fall då själen har gett sig åt djävulen genom en frivillig pakt, så att han äger herravälde över henne.

Ty då kan han åstadkomma sådana verkningar

i henne, naturligtvis inte goda, utan mycket

ondskefulla verkningar.


        Eftersom en sådann själ är förenad med djävulen genom frivilligt fördärv, är det mycket

lätt för honom att inprägla i henne effekten

av fördärvbringande ord och uttryck.

         Erfarenheten visar oss att han påverkar

till och med de goda själarna genom otaliga

märktiga suggsstioner och skapar egendomliga

verkningar i dem.

Men när själarna är onda är hani stånd att fullborda

det onda i dem.

Någon förmåga att inprägla i själarna något ont

som kunde sammansmälta med de goda

verkningar vi har talat om, det har han emellertid

inte. 

Ty hans ord är fullständigt ojämförbara

med Guds ord, de är allesammans som om de inte

fanns, vid sidan av Guds ord, och deras verkan

är ingen, vid sidan av den verkan som Guds ord

ger.

Därför säger Gud till oss genom Jeremia:

"Vilken likhet finns det mellan halmen och säden?

Är inte mitt ord såsom eld, eller likt hammare

som krossar klipporna?"  ( 23:28-29 ).


       Dessa substantiella ord är alltså mäktigt

hjälpmedel till förening mellan själen och Gud.

Ju mera invärtes de är, desto mera griper de in

i hennes väsen och desto mera gott skapar de.

       Lycklig den själ till vilken Gud uttalar

dem!   "Tala Herre, din tjänare hör"  ( 1 Sam. 3:10 ). 

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se