KAPITEL.   30.

      DÄR VI BEHANDLAR DE FORMELLA INRE

           ORDEN, SOM UPPSTÅR I ANDNE PÅ

                     ÖVERNATURLIGT SÄTT.

          VI UPPVISAR VILKA SKADOR DE KAN

ÅSTADKOMMA OCH ANGER DE FÖRSIKTIGHETS-

     MÅTT MAN NÖDVÄNDIGTVIS MÅSTE VIDTA.

        FÖR ATT DE INTE SKALL FÖRA EN VILSE.

1.   Den andra kategorin av  inre ord omfattar de

formella orden.  Dessa  uppstår ibland i anden,

den må vara samlad eller ej, och på övernaturligt

sätt utan medverkan av sinnena.

      Jag kallar dem "formella", därför att det

verkligen förefaller anden som om en tredje

person formellt, uttryckligen, riktade dem till

den utan att den själv bidrar till detta.

       Därför är de mycket olika dem vi just har

behandlat.  De skiljer sig från dessa inte bara

därigenom att anden inte själv medverkar,

som den gör vid de första, utan också

därigenom att de kommer till stånd utan att anden

behöver vara samlad, ja utan att den ens har den

ringaste tanke på det som säga till den.

     

       Helt annorlunda förhåller det sig med orden,

ty de hänför sig alltid till det ämne som man

just mediterar över.

2.   Dessa formella ord är ibland mycket tydliga,

ibland inte.  Ofta är de bara som tankar som anden får motta i form av ett svar eller på annat sätt.

      Än är det bara ett enda ord, än är det två

eller flera, än är det många på varandra

följande ord liksom de förgående.

       Ibland varar de en längre stund, medan de

undervisar själen eller förhandlar med henne,

menalltid så att anden är overksam.

Ty man har alltid ett intryckav att höra någon tala

med en annan.

       Detta liknar vad vi läser hände med Daniel,

han säger att en ängel talade i honom.

Där gällde det ett formellt och successivt talande

i hans ande, som hade formen av ett samtal

och som undervisade Daniel, ty hade också sagt

honom att han "hade kommit för att undervisa

honom"  ( Dan. 9:22 ).

3.   När dessa ord bara är rent formella efterlämnar de inget djupare intryck i själen.

Ty de syftar i allmänhet endast till att lära själen

något eller att förklara någon viss punkt för

henne.  Och för att nå detta resultat behöver de inte

vara verksammare än vad syftet kräver.

     

       Är de från Gud, då uppnår de alltid sitt mål,

ty de gör själen mottaglig och läraktig för de

föreskrifter eller läror hon får motta.

Ibland kan det visserligen förekomma att själen

ändå har att kämpa mot en viss motvilja eller

andra svårigheter, ja rentav att dessa svårigheter

ökar.

        Men detta tillåter Gud för att själen skall

lära sig ännu mera och växa till i ödmjukhet,

med ett ord, han handlar till hennes bästa.

        Vanligen låter Gud denna motvilja finnas kvar i själen vid de tillfällen då han ger henne viktiga

handlingar i uppdrag eller handlingar som kanske

kan komma att upphöja henne till en högre

värdighet, under det att han ger henne beredvillighet och en känsla av att det är lätt att utföra, när det rör sig om vanliga och ringa ting.

        Så läser vi i Andra Moseboken ( kap. 3-4 ),

att Gud föreskrevMose att gå till Farao och befria sitt folk, men att Mose kände stark motvilja mot detta.

         Tre gånger måste Gud upprepa sin befallning 

och ge honom tydliga tecken på sin vilja.

         Men inte ens detta var tillräckligt för att övertala honom, utan först när Gud hade gett

honom hans bror Aron till följeslagare

och deltagare i det ärofulla uppdraget, gick han

in på det.

4.    Helt annorlunda är händelseförloppet när

orden och meddelanden kommer från djävulen.

Han inger iver och en känsla av att det är lätt

att utföra, när det gäller viktiga och betydelsefulla

handlingar, men för de små tingen inger han

bara motvilja. 

        Gud däremot har så stor avsky för själar som

eftersträvar höga värdigheter att även om han

pålägger dem dessa, så vill han inte att de skall

vara snabba att ta emot dem eller angelägna

att få befalla.

        Just den beredvillighet som Gud ofta inger tillsammans med dessa formella ord, skiljer

dem från de successiva orden.

Dessa gör nämligen inte så starkt intryck på anden

som de formella och de inger inte heller så stor beredvillighet.

         Ty eftersom de är tydligare utformade,

tillåter de också mindre att förståndet får bidra

med något eget.  Trots detta kan det emellertid

hända att vissa successiva ord ibland har en större

verkan, och detta till följd av större inflytande

som Guds Ande har på människoanden.

          Men detta meddelelsesätt skiljer sig från

det andra i många avseenden.  Då det alltså rör

sig om sådana formella ord, behöver själen

inte först fråga sig om möjligen är hon själv som säger dem, ty hon ser alldeles klart att det

inte förhåller sig så, särskilt om hon inte alls

tänkte på det som sagts henne.

          Och även omhon skulle ha haft någon

tanke åt detta håll, har hon dock en tydlig

och klar känsla av att dessa ord kommer

från någon annan.

5.    Men själen skall inte tillmäta dessa formella

ord mera betydelse än de successiva.

Det skulle i så fall innebära att anden befattade

sig med något som inte är det rätta och direkta

medlet till föreningen med Gud, vilket

endast är tron, och vidare att själen utsatte sig

för att bli ett lätt offer för djävulen.

      Ty i många fall är det svårt att se vilka ord

som kommer från den gode anden och vilka som

kommer från den onde.

Eftersom de formella orden inte åstadkommer

någon större verkan kan man knappast urskilja

dem på grund av deras verkan, och dessutom

händer det ofta att djävulens ord har en starkare

verkan på de ofullkomliga själarna än vad den

gode andens ord har på de andliga själarna.

       Men antingen de nu kommer från den gode eller den onde anden, bör man aldrig skynda sig

att utföra det somm sägs i ord, och inte heller

bör man tillmäta dem någon betydelse.

       Icke desto mindre bör man tala om dem

för en erfaren biktfader eller någon annan

klok och kunnig person, så att denne kan säga

sin uppfattning och råda själen hur hon bör

förfara i just detta fall.

       Därfeter skall själen underrgivet följa 

hans råd och helt avstå från sina egna åsikter

och tankar om saken.  Om de tär svårt att finna

någon sådan erfaren person, är det bäst att inte

bry sig om dem och inte tala med någon om dem.

       Ty man kan så lätt åka ut för människor

som snarare skulle bidra till själens undergång.

Det är ingalunda den förste bäste som är i stånd 

till att leda själar, och i en fråga av så stor

betydelse kan det få de allvarligaste

konsekvenser om man bedömer rätt eller fel. 

6.  Vidare bör själen se till att hon inte efter

eget gottfinnande utför eller godtar något som sådana ord säger till henne, utan först efter

moget övervägande med någon och goda råd.

       Ty i en sådan sak är man utsatt för så

subtila och underliga villfarelser att,  enligt min

åsikt, en själ som inte direkt fiende till ord

av detta slag inte kan undgå att

ganska ofta råka vilse.

7.     I kapitlen 17, 18, 19 och 20 av denna bok

har jag emelelrtid redan talat om sådana villfarelser

och faror, liksom om de försiktighetsmått man

bör vidta för att undvika dem.

        Därför hänvisar jag nu läsaren dit och behöver

altså här inte utbreda mig vidare över deta ämne.

        Jag vill här endast säga att den grundläggande

läran är att inte tillmäta sådana ord betydelse.