KAPITEL.  29.

DÄR DEN FÖRSTA KATEGORIN AV INRE ORD

   BEHANDLAS, SÅDANA SOM ANDEN IBLAND

BILDAR INOM SIG SJÄLV NÄR DEN ÄR SAMLAD

       OCH INÅTVÄND.  ORSAKEN TILL DESSA

  KLARLÄGGS, OCH LIKASÅ DRAS FÖRDELAR

                   OCH NACKDELAR.

1.  Dessa successiva ord inträder alltid bara när

anden är inåtvänd och helt går upp i någon

betraktelse.

     I det ämne som fångar dess intresse ilar anden från tanke till tanke och formar ord och slutsatser

som är helt riktiga, och detta med sådan lätthet

och precision att den upptäcker saker som tidigare

var okända för den.

     Då känns det som om inte anden själv var  

upphovsman till detta nya, utan som om någon

annan gjorde dessa slutsatser i dess eget inre,

svarade eller undervisade.

      Och i sanning har anden rätt att att känna

det så, ty den resonerar med sig själv och svarar

sig själv precis som om två personer talade med

varandra, och på sätt och vis förhåller det sig

just så.

Ty fastän det är en och samme ande som är

verksam hela tiden, är den i detta sammanhang

ett verktyg för den Helige Ande, som mycket

ofta hjälper den att bilda dessa tankar och ord

och riktiga slutsatser.

       Och så talar anden med sig själv liksom om

den befann sig i sällskap med en tredje person.

       Förståndet är då förskjunket i de sanningar

det betraktar och helt förenat med dem.

Men  genom dessa sanningar är också den

Helige Ande förenad med förståndet, eftersom

han ju alltid är förenad med all sanning.

        Ålltså är förståndet förenat med den

Helige Ande, och sanningarna är förbindelselänken.

        Och förståndet bildar så efterhand nya

sanningar som hänger ihop med de första,

men det är den Helige Ande själv som i sin

gemenskap av sanningslärare slår upp dörren

och låter ljuset strömma in.

      

Detta är ett av de sätt som den Helige Ande

begagnar för att undervisa själen.

2.   När förståndet sålunda är upplyst och undervisat av denne lärare och förstår, går det vidare och bildar självt slutsatser av nya sanningar somkommer från annat håll.

      Också här  kan man väl säga "Rösten är Jakobs,

men händerna är Esaus"  ( 1 Mos. 27:22 ).

Den som emellertid själv får erfara detta, han kan

nog knappast övertygas om att dessa ord

och slutsatser inte kommer från en tredje person,

ty han vet inte att förståndet kan resonera

med sig självt lika lätt som med en tredje person,

även om tankar och begrepp kommer

från annat håll.  

3.  Det är riktigt att det inte kan förekomma något

misstag i det meddelande eller den upplysning

som förståndet får motta.

     Men ändå kan där finnas misstag, och dessa

finns också ofta i de formella ord och förnuftiga

slutsatser som förståndet bildar.

     Ty det ljus som förståndet  ibland får är mycket

fint och andligt, så att förståndet inte finner sig

alldeles tillrätta i det, och det är ju förståndet

självt som drar sina förnuftiga slutsatser, som

vi har sagt.

      Av detta följer att det ofta drar felaktiga slutsatser, och andra blir endast sannolika eller

bristfälliga.  I början har förståndet nämligen

så att säga sanningens tråd i sin hand, därpå

tillägger det emellertid något av sin egen 

urskillning, eller rättare, sin egen grovhet

i uppfattningen, alltefter ringa förmåga.

      

       Och så händer det lätt att det uppfattar saken

annorlunda. i enlighet med sina fattningsgåvor,

just så som kan ske när man talar med en

tredje person.

4.  Jag känner en person som bildade dessa

successiva ord.

Men mitt ibland några mycket riktiga och väsentliga

ord, som rörde Eukaristins heliga Sakrament,

fanns det också andra som var alldeles heretiska.

      Jag kan inte nog förundra mig över vad som

i detta hänseende förekommer just i våra dagar.

Om en själ, vars meditation inte är värd tjugofem

öre, tror sig höra några inre ord när hon sitter

samlad, anser hon genast att detta kommer

från Gud, och eftersom hon är övertygad heter det:

       "Gud har sagt detta till mig".

Men så är det inte alls, utan som vi sagt,

oftast intalar de sig själva detta.

 

5.   Vidare, det intresse och den längtan efter sådana ord som de har i anden, får dem att ge sig

själv dessa svar, och så inbillar de sig att det

är Gud som talar och svarar dem.

Därför råkar de lätt in i en massa dårskaper,

om de inte på allvar tyglar dessa böjelser och om

inte deras biktfader pålägger dem ett absolut

förbud mot sådant tal. Ty annars kommer de

snarare att hamna i pladderaktighet och själslig

orenhet än i ödmjukhet och andens självförsakelse.

De kommer att tro att detta har varit en stor nåd

och att Gud har talat, och ändå har nästan ingenting

skett, eller ingenting alls, eller rentav mindre

än ingenting.

     Ty något som inte föder ödmjukhet, kärlek,

självförsakelse, helig enkelhet, tystnad

och så vidare, vad kan det vara?

Jag säger alltså att dessa  ord kan i hög grad

hindra själen på hennes vandring till föreningen

med Gud.  Ty om hon lägger vikt vi dem,

avlägsnar de henne långt bort från den trons

avgrund där förståndet skall vila i mörkret.

I mörker måste det gå framåt genom kärlek

i tron och inte genom mycket resonerande.

6.  Nu kanske någon säger till mig:

Varför måste förståndet avstå från dessa

sanningar, när Guds Ande, som vi har sagt,

ger dem för att upplysa förståndet och det alltså

inte kan vara fel att syssla med dem?

    

På det svarar jag att den Helige Ande upplyser

ett förstånd som är samlat, och han upplyser

det i den mån det är samlat, men eftersom 

förståndet inte kan finna en mera fullkomlig

samling än det finner i tron, upplyser

den Helige Ande oss aldrig så bra som på

trons väg.

Ju renare och klarare en själ är i tron, desto

mera får hon ta emot av kärlek ingjuten av

Gud.  Men nu är det så att ju mera hon äger av

kärlek desto mera upplyser den Helige Ande

henne och ger henne sina gåvor.

På så sätt är kärlek både orsaken till hans gåvor

och medlet varigenom han ger dem.    

       Visst är det sant att den Helige Ande verkligen

ger litet ljus i de upplysningar som han ger själen

ifråga om vissa sanningar, men kvaliteten av

det ljus som meddelas henne i tron skiljer sig som det finaste guld jämfört med någon dålig metall,

och beträffande kvantiteten flödar det över som

havet jämfört med en vattendroppe.

         I det första fallet får själen veta en eller två

eller tre sanningar, och så vidare.

I det andra fallet ges henne hela Guds Vishet

i allmänhet, nämligen Guds Son, som meddelar

sig åt själen i tro. 

  

7.  Ni kanske svarar att alla dessa olika kunskaper

är bra var och en på sitt sätt, och att det ena inte

utsluter det andra.

        Jag svarar att de är mycket skadliga för

själen om hon lägger någon vikt vid sin egen

förståndsverksamhet.

Ty det betyder att syssla med klara och obetydliga

ting, vilket räcker för att hindra de meddelanden

och gåvor som ges i trons avgrund, där Gud stilla

och övernaturligt undervisar själen och berikar

         henne med kraft och med gåvor,

utan att hon ens vet det.

        Den vinst som dessa successiva meddelanden

skall ge, kommer emellertid inte av att man avsiktligt ställer in förståndet för dem.

Det skulle tvärtom ha motsatt effekt, det skulle

avlägsna dessa erfarenheter, enligt dessa

Visdomens ord ur Höga Visan:

"Vänd bort ifrån mig dina ögon, ty de kommer att

flyga bort"  ( 6:5 ), det vill säga att flyga långt

bort från dig, upp till höjderna.

       Själen får alltså inte tvinga in sitt förstånd

på det som meddelas henne övernaturligt,

utani stället bör hon handla enkelt och rent,

och med kärlek ställa in sin vilja på Gud,

ty det är i kärlek som dessa gåvor meddelas.

och härigenom kommer dessa gåvor att

meddelas i än rikligare mått än tidigare.

        Men  om själen låter den naturliga dugligheten hos förståndet eller någon annan själsförmögenhet träda fram aktivt i dessa övernaturliga ting

som själen får motta passivt, visar hon bara

oduglighet och hjälplöshet, ty hon blir ju

tvungen att anpassa dess erfarenheter efter sina

fattningsgåvor, och alltså återge dem

annorlunda än de är i sig själva.

        Resultatet blir att själen tar grundligt fel

och att hon drar personliga slutsatser som

varken innebär något övernaturligt eller ens

har ett sken av det, utan som bara är högst

naturliga, högst felaktiga och högst banala.

8.   Det finns emellertid vissa människor som

har ett mycket skarpt och livligt intellekt.

      Knappt har de samlat sig till en betraktelse

så glider de lätt och naturligt in i tankar,

klär dessa i ord och kloka slutledningar

och tror sedan, varken mer eller mindre, att allt

detta har kommit från Gud.

    

       Men så är det inte alls, det är bara deras

förstånd, vars naturliga ljus inte hindras av

sinnenas verksamhet och som därför kan

åstadkomma både detta och mycket mera,

utan någon som helst övernaturlig medverkan.

       Detta är ett mycket ofta förekommande fall.

Många människor bedrar sig på denna punkt

och tror att de befinner sig i ett stadium

av mycket upphöjd bön och i nära förbindelse

med Gud.

De till och med skriver ned eller låter nedskriva

allt som försiggår inom dem.

       Och så händer det att allt detta är ingenting

och inte innehåller en skymt av dygd och inte

tjänar till något annat än att de själva blir uppblåsta.  

9.   Måtte sådana människor lära sig att inte alls

bry sig om dessa successiva ord, utan bara att

fästa viljan i en stark och ödmjuk kärlek,

och att leva och lida så som Guds Son gjorde

under sitt jordeliv, och att öva självförnekelse

i allt.

       Detta är den enda väg som leder till alla

andliga nådegåvor, och ingalunda en mängd

inre ord.  

10.   Det måste tilläggas att också vid detta

slag av successiva inre ord har djävulen ofta

ett finger med i spelet, särskilt om själen har

en viss böjelse och förkärlek för dem.

        I det ögonblick själen börjar samla sig brukar

djävulen erbjuda henne ett lämpligt ämne för

vidlyftiga utsvävningar; genom sina suggestioner

bibringar han förståndet tankar och ord,

        förspeglar det sanningar, slug som han är,

och för så själen vilse.

Detta är ett av hans handlingssätt mot dem som,

stillatigande eller uttryckligen, har gjort något

slags pakt med honom.

        Så träder han i förbund med vissa irrlärare,

särskilt sektstiftare, och fyller deras förstånd

med subtila tankar och falska slutsatser,

som ser sanna ut men är felaktiga.

11.   Av vad vi har sagt följer att dessa successiva

ord som meddelas förståndet kan uppkomma

av tre orsaker, nämligen av Guds Ande som

väcker förståndets naturliga ljus, eller slutligen

av djävulen som genom suggestioner kan

tala till förståndet.

         Emellertid skulle vi möta åtskilliga svårigheter

om vi här ville anföra de tecken och kännemärken

av vilka man ser ur vilken orsak de härrör.

Några allmänna regler kan man dock ge.

         När till exempel den själ som mottar dessa ord

och tankar samtidigt uppfylls av kärlek till Gud, 

en kärlek full av ödmjukhet och vördnad, så är detta

ett tecken på att den Helige Ande är där.

         Ty han ger aldrig nådegåvor som inte har

detta grunddrag.

          När orden däremot bara härrör från ett livligt

och gott förstånd, då är det också endast

förståndet som utför allt arbetet utan att de

          förutnämnda dygderna gör sig gällande,

även om viljan också på ett helt naturligt sätt

kan känna kärleken vid tanken på dessa sanningar

och i deras ljus.

I detta fall glider viljan efter meditationen åter

tillbaka i känslotorka utan att därför vara benägen

för fåfänga eller synd, annat än om djävulen

just då skulle börja fresta henne, vilket däremot

inte händer när orden har kommit från

den Helige Ande.

       Ty då är viljan helt uppfylld av kärlek till

Gud och till det goda.

Dock inträffar det någon gång att viljan inte

känner sig stimulerad, trots att meddelandet

kom från Gud, men då var det Guds vilja så,

därför att det på något sätt gagnade själen.

       Andra gånger händer det att själen endast svagt känner verkningarna och stimulansen

av de ovan nämnda dygderna, trots att det

meddelande hon fått var gott.

       Just av denna orsak är det enligt min åsikt

ibland svårt att bestämma skillnaden mellan

dessa olika ord efter den växlande verkan de

medför.  I alla fall är de yttringar vi talat

om de vanligaste, de må uppträda svagare

eller starkare.   

        Men också de ord som kommer från djävulen

är ibland svåra att bestämma. 

Visserligen uppväcker de vanligen ingen gudskärlek

i viljan och lämnar kvar i själen en böjelse för fåfänga, självuppskattning eller självbelåtenhet.

        Men ibland tilför de själen en skenbar ödmjukhet och en glödande iver, som emellertid

vilar på egenkärlek och som man bara med svårighet kan förstå, om inte själen är mycket  erfaren i andliga ting.

        Detta gör djävulen bara för att förställa sig

ännu mera, ja han kan rentav locka till tårar av 

rörelse över de känslor som han inger för att

väcka upp de böjelser i själen som han önskar.

        Ingenting försummar han för att viljan skall börja uppskatta dessa inre meddelanden,

göra stor affär av dem och riktigt hänge sig

åt dem, så att själen ägnar sig åt sådant som

inte har någonting att göra med dygder utan

tvärtom ger anledning till att hon förlorar

de dygder hon ägde.

12.    Det är alltså högst nödvändigt att iaktta

stor försiktighet beträffande alla dessa ord, så

att man inte tar fel och utsätter sig för oro och ängslan.

         Och man bör inte tillmäta dem något värde,

utan i stället me dall viljekraft ställa in sig

på Gud och på att noga uppfylla hans bud

och hans heliga beslut.

Detta är helgonens vishet.

          Låt oss nöja oss med att käna trons 

mysterier och sanningar i den enkelhet

och rättsinnighet med vilken Kyrkan framlägger dem för oss.

          Det räcker för att häftigt upptända viljan.

Vi behöver inte ge oss in på djupsinniga

spekulationer och spetsfundigheter, där endast ett mirakel kan rädda oss från faror.

           I detta sammanhang säger oss den helige

Paulus:   "Ingen må ha högre tankar än tillbörligt

är, utan tänka blygsamt"  ( Rom. 12:3 ).

            Vad vi här har sagt räcker som förklaring

av vår lära om successiva ord.