FEMTE STROFEN

DET VAR UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER

SOM HAN I HAST GICK FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.

GENOM ATT BETRAKTA DEM

OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT

KLÄDDE HAN DEM MED SKÖNHET.

FÖRKLARING.

1.  Denna strof ger de skapade tingens svar till själens fråga.

Detta svar är, som Augustinus i sitt citat säger, det vittnesbörd som skapelsen ger om Guds storhet och härlighet till den själ som betraktar den och frågar den.

I huvudsak innehåller strofen detta: Gud har skapat allting med största lätthet och på ett ögonblick.

Han har nedlagt i tingen spår av vad han själv är, ty han har inte bara skapat dem ur intet, utan han har dessutom begåvat dem med otaliga välsignelser och utmärkande egenskaper, han har ökat deras skönhet genom en beundransvärd rangordning och en inbördes harmoni som aldrig rasar samman. Alla ting kommer ur Visheten; med den

har han skapat dem: och hans Vishet, det är det Eviga Ordet, hans Enfödde Son. Därför säger också själen:

UTDELANDE TUSEN VÄLSIGNELSER.

2.  Dessa TUSEN VÄLSIGNELSER som han utdelade betecknar den otaliga mängden av skapade varelser; själen nämner det höga talet tusen för att ge en ide om den mängd av varelser som hon kallar VÄLSIGNELSER; och hon ger dem detta namn

på grund av den mångfaldiga skönhet varmed den Älskade har begåvat var och en dessa varelser, när han uppfyllde hela universium med dem.

HAN GICK I HAST FÖRBI DESSA SKOGSDUNGAR.

3.  ATT GÅ FÖRBI SKOGSDUNGARNA,det är att skapa elementen, själen förkunnar att den Älskade gick igenom dem utdelande tusen välsinelser: han prydde dessa element med alla så vackra varelser; dessutom utdelade han tusen välsignelser till dem och gav dem alla krafter att kunna medverka till sin fortplantning och sitt bevarande. 

Hon säger han GICK FÖRBI, ty alla de skapade varelserna är som ett fotspår av Guds förbigång, där man skymtar hans storhet, hans makt, hans vishet  och andra gudomliga egenskaper.  Han gick förbi i hast, ty de skapade varelserna är Guds ringaste verk; han har skapat dem liksom i föregående: ty de stora verken, de verk där han visar sig mera och åt vilka han har ägnat mera uppmärksamhet, det är Ordets människoblivande och den kristna trons mysterier; om man jämför dem har alla andra verk skapats liksom i förbigående och i hast.

GENOM ATT BETRAKTA DEM

OCH ENDAST GENOM SIN GESTALT

KLÄDDE HAN DEM MED SKÖNHET.

4.  Den helige Paulus säger oss att Guds Son är "hans härlighets återsken och hans väsens avbild"  ( Hebr. 1:3 ).

Men här måste vi lägga märke till att det bara är genom sin Sons gestalt som Gud har betraktat allt skapat, och att detta räckte för att ge dem den naturliga existensen och för att meddela dem en mängd nåd och naturliga gåvor; han gjorde dem färdiga och fulländade, enligt dessa ord i

Första Moseboken:  "Gud såg på allt som han hade gjort, och allt var mycket gott"  ( 1. Mos. 1:31 ).

Att se det allt vara mycket gott, det var att skapa det alltsammans mycket gott i Ordet, hans Son.

Han inte bara gav dem existensen och de naturliga gåvorna genom att betrakta dem, som vi har sagt, utan genom sin Sons gestalt klädde han dem dessutom i stor skönhet, därmed att han gav dem deras övernaturliga existens.

Det förverkligades när hans Son blev människa, och så upphöjdes människan till en gudomlig skönhet och följaktligen allt skapat i henne, eftersom han förenade sig med naturen hos allt skapat när han gjorde sig till människa.

Det är därför som denne samme Guds Son har sagt:

"När jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig"  ( Joh. 12:32 ).

Genom den upphöljelse som Guds Sons människoblivande innebär och och genom hans ärorika uppståndelse i köttet,

har Fadern sålunda inte bara förskönat det skapade delvis; utan vi kan påstå att han har låtit det fullständigt klädas i skönhet och värdighet.

5.  Det finns emellertid ännu mera, och för att tala i överensstämmelse med kontemplationens tillstånd, måste man veta att i det levande ljuset från kontemplationen och från de kunskaper om det skapade som flyter fram ur kontemplationen, vet själen att det skapade har begåvats med ett sådant överflöd av nåd, kraft och skönhet, att alla dessa skapade ting tycks henne stråla i en underbar naturlig skönhet, som härrör från den oändliga övernaturliga skönheten hos Guds gestalt, vars blick kläder världen och himlarna i ljuvlighet och glädje.

I samma mening säger David till Herren att han bara hade behövt öppna handen och:  "han har uppfyllt alla varelser med välsignelse"  ( Ps. 145:16 ).

Sårad av kärlek genom detta spår av den Älskades skönhet som själen har upptäckt i det skapade, upptändes hon av önskan att få skåda denna osynliga skönhet och sjunger följande strof: 

FJÄRDE STROFEN.
O, SKOGAR, O TÄTA LUNDAR.

PLANTERADE AV MIN ÄLSKADES HAND,

O GRÖNSKANDE ÄNG

PRYDD MED OLIKA BLOMMOR,

SÄG MIG OM NI HAR SETT HONOM GÅ FÖRBI.

FÖRKLARING.

1.  Själen har framlagt för oss den metod man skall följa för att påbörja denna väg i det andliga livet.

Hon måste ha mod för att inte gå vilse bland nöjen och njutningar, kraft för att triumfera över frestelser och hinder.

I detta innefattas övandet av självkännedom, som är den första kunskapen om Gud. I denna nya strof börjar själen en vandring på en väg med betraktande av det skapade, för att höja upp sig till kunskapen om sin Älskade, han som har skapat det. Ty efter övandet av självkännedom, är detta betraktande av det skapade det första som inställer sig på denna andliga väg för att vi skall kunna nå fram till kunskapen om Gud.

Ty i  själva verket avslöjar det skapade Guds storhet och hans utsökthet för oss, enligt detta ord av Aposteln:

"Ty Guds osynliga väsen, makt och gudomshärlighet kan vi förstå genom hans synliga och osynliga verk"  ( Rom. 1:20 ).

I denna strof underhåller sig själen alltså med det skapade, och hon ber dessa skapade ting om nyheter om hennes Älskade.

Men vi måste liksom den helige Augustinus uppmärksamma, att när själen utfrågar de skapade tingen, ser hon i dem endast deras Skapare.

Det är därför som denna strof framställer henne som betraktande elementen och alla de lägre skapade varelserna, himlarna med de högre skapade varelserna och alla materiella ting och slutligen de himmelska andarna.

Själen säger alltså:

O SKOGAR, OCH TÄTA LUNDAR. 

2.  Hon kallar SKOGAR elementen, som är jorden, vattnet, luften och elden.

Ty liksom behagliga skogar är de befolkade med otaliga skapade varelser, som vi här  kallar TÄTA LUNDAR på grund av deras stora antal och deras omväxling i fråga om vart och ett element.  På jorden finns det en otalig mängd av djur och växter; i vattnen finns det en mängd olika fiskar; i luften finns det fåglar av alla slag; elden slutligen, den samverkar med de övriga elementen till bildandet och bevarandet av alla dessa skapade varelser.  Sålunda lever varje djurart i sitt element, den finns placerad där liksom i en lund eller i ett område där den föds och utvecklas.

Ty i själva verket har Gud så befallt den vid tiden för skapelsen ( 1. Mos. 1 ).

Han har befallt jorden att frambringa växterna och djuren; havet och vattnen att frambringa fiskarna; luften att vara fåglarnas uppehållsort.

Det är därför som själen, när hon ser att Gud har velat det så och förverkligat det, utbrister i fölande vers:

PLANTERADE AV MIN ÄLSKADES HAND.

3.  Själen förstår därvid att Gud ensam har kunnat frambringa och skapa en sådan mångfald av varelser och så många underbara ting.

Därför framhåller hon med flit: AV MIN ÄLSKADES HAND.

Naturligtvis frambringar Gud många andra ting genom förmedling av en främmande hand, en ängels eller en människa; vad beträffar skapelsehandlingen, så har den inte betrott och beror inte på någon annan hand än hans egen.

Och därför känner sig själen också så starkt dragen i kärlek till sin Älskade som är Gud, när hon betraktar skapelsen som är hans händers verk.

Hon säger alltså vidare :

O GRÖNSKANDE ÄNG.

4.  Här rör det sig om att betrakta himlen, som själen kallar för en grönskande äng, ty de skapade varelser som finns i himlen åtnjuter en friskhet som aldrig förändras; deras skönhet vissnar inte och blekes inte bort med tiden; det är mittibland dem som mittibland friska lundar, där de rättfärdiga finner vila och njutning.

Detta betraktande av himlen innefattar också den oändliga mångfalden och skönheten hos stjärnorna, och de andra himlakropparna på firmamentet.

5.  Ordet ÄNG, det använder Kyrkan gärna också om de himmelska tingen; i sina böner till Gud för de avlidnas själar, säger hon till dem:

Constituat vos Dominus inter amaena virentia:

"Må Herren föra er till sina ljuvliga alltid grönskande ängar."

Själen säger vidare att denna grönskande äng är

PRYDD MED OLIKA BLOMMOR 

( EMALJERAD MED BLOMMOR. )

6.  Under namnet BLOMMOR innefattar hon Änglarna och de saliga själarna, som utgör prydnaden på denna vistelseort och som smyckat den liksom en graciös och rik emalj på en vas av rent guld.

SÄG MIG OM NI HAR SETT HONOM GÅ FÖRBI.

7.  Denna begäran gäller det betraktande som vi redan har talat om. I själva verket ställer själen denna fråga:

Säg mig vilka underbara egenskaper han har skapat i er.  

TREDJE STROFEN.

FÖR ATT SÖKA EFTER MIN ÄLSKADE

GÅR JAG ÖVER DESSA BERG OCH DESSA KUSTER,

JAG PLOCKAR INGA BLOMMOR,

JAG FRUKTAR INTE DE VILDA DJUREN,

OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.

FÖRKLARING.

1.  Det är inte tillräckligt för själen att be, att framställa önskningar och att använda budbärare för att få tala med den Älskade, så som hon har gjort i de föregående stroferna; hon måste själv få och söka efter honom.

Detta är den tanke som hon uttrycker i den föreliggande strofen; för att gå ut och söka efter den Älskade måste hon öva sig i de dygder och den späkning som är utmärkande för det kontemplativa livet och det aktiva livet; i detta syfte skall hon avstå från alla fördelar och alla nöjen; likaså är alla ansträngningar och ränker från hennes tre fiender: världen, djävulen och hennes eget kött, oförmögna att hålla henne tillbaka eller hindra hennes gång. 

Hon säger alltså:

FÖR ATT SÖKA EFTER ALL MIN KÄRLEK.

2.  Detta ord betyder min Älskade.

GÅR JAG ÖVER DESSA BERG OCH DESSA KUSTER.

3.  Hon kallar dygderna för BERG, främst på grund av deras upphöjdhet, därefter för att det fordras ansträngning och möda för att förvärva dem, när man övar sig i kontemplativt liv.

Hon kallar späkningar, ödmjuka handlingar och självförakt för KUSTER och hon övar sig i detta också under perioder av aktivit liv; för att förvärva dessa dygder är nämligen båda dessa slag av liv, både kontemplativt och aktivt liv, nödvändiga.

Att säga att hon går ut och söker den Älskade, det är för själen alltså detsamma som att tänka; jag skall utöva dygderna intill deras allra högsta stadium, och jag skall sänka mig ned genom späkning och förödmjukelse.

Med ett ord, att inrikta sig mot Gud, det är att fullgöra det goda i Gud, och att döda det onda i oss, så som vi kan se i det följande.

JAG PLOCKAR INGA BLOMMOR.

4.  För att gå ut och söka efter Gud behövs det ett frigjort hjärta, starkt, fritt från allt ont och rentav från allt gott som inte är helt och hållet Gud själv.

Därför talar själen i denna och i följande verser om viken kraft och vilken frihet hon måste äga för att förverkliga sin plan.

I den föreliggande versrad förklarar hon att hon inte skall plocka blommorna längs vägen; dessa blommor, symboler för glädjeämnen och nöjen här i livet, skulle kunna hindra hennes vandring om hon ville locka upp och samla dem;

de är av två slag: det timliga goda, det sinnliga goda och det andliga goda.

Så snart man stannar upp vid dem och söker vila i dem tar de hjärtat i besittning och blir till ett hinder för det utblottade tillstånd hos själen som fordras för att gå rakt framåt på Kristi väg. Själen som söker efter honom förklarar att hon inte skall plocka någon av dessa blommor vi har talat om.

Hon tänker så här:  Jag skall inte fästa mitt hjärta vid de rikedomar och det goda som världen kan ge; jag vill inte ha köttets tillfredsställelser och njutningar; jag förmår den andliga glädje och tröst som skulle kunna hindra mig att söka all min kärlek i dygdernas och lidandens bergstrakter och kuster.

Hon uttrycker sig så för att följa det råd som David har gett dem som går denna väg:  "Om också eder rikedom växer, så fäst icke hjärtat därvid"  ( Ps. 62:11 ).

Detta råd gäller lika mycket om sinnliga nöjen som om timliga fördelar och om andliga glädjeämnen.

Man måste nämligen lägga märke till att det inte bara är det timliga goda och de sinnliga nöjena som hindrar vandringen mot Gud och sätter sig emot den, utan också andlig glädje och andliga njutningar, när dessa tages emot i en anda av äganderätt och strävan efter dem ty i så  fall blir också dessa ett hinder på den Korsets väg, som vi är Kristi, vår Brudgums väg.

Den som vill gå framåt får alltså inte stanna upp och plocka blommor.

Men detta är inte nog. Han måste vidare ha kraft och mod att säga:  

JAG FRUKTAR INTE VILDA DJUREN, OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.

5. I denna vers talar själen om sina tre fiender:

världen, djävulen och köttet, som för krig emot henne och gör hennes vandring svår. Med VILDA DJUR menar hon världen, med FÄSTEN djävulen och med GRÄNSER köttet.  

6.  Världen är lik vilda djur, ty den själ som träder in på denna väg föreställe sig lätt världen som uppfylld av grymma vilddjur som hotar och förskräcker henne, och detta framför allt på tre sätt.
Det första, det är att hon kommer att förlora världens gunst, sina vänner, sitt inflytande, sitt anseende och till och med allt vad hon äger.

Det andra, som inte är mindre fruktansvärt, det är att hon frågar sig hur hon skall kunna uthärda sina lidanden eller stå ut med att för all framtid leva utan glädjeämnen, njutningar och alla världens nöjen.

Det tredje, som är ännu smärtsammare, det är att alla tungor kommer att släppas lösa mot henne; hon kommer att bli föremål för hån, sarkasmer och förakt, dessa prövningar tycks vanligtvis så smärtsamma för somliga själar, att det blir ytterst svårt för dem att inte bara mostå dessa vilda djur, utan dessutom att alls träda in på denna andliga väg.

7.  Men det finns andra högsinnade själar som vanligtvis möter andra vilda djur, mera inre och andligare; det är svårigheter, frestelser, bedrövelser och prövningar av alla slag som de måste utstå.

Gud sänder dem till själar som han ämnar föra till en hög grad av fullkomning; han prövar dem och renar dem som guldet i en smältdegel, enligt detta ord av David:

"Mångfaldiga är de rättfärdigas plågor, men Herren räddar dem ur allt"  ( Ps. 34:20 ).

Vad beträffar den själ som är helt upptänd av kärlek, så skattar hon sin Älskade högre än alla skapade varelser; åt honom ger hon all sin kärlek och all sin tillit; och därför är det lätt för henne att säga:

JAG FRUKTAR ICKE DE VILDA DJUREN

OCH JAG ÖVERSKRIDER FÄSTEN OCH GRÄNSER.

8.  De onda andar som utgör den andra klassen av hennes fiender, dem kallar hon FÄSTEN därför att de utvecklar stor makt för att spärra vägen för henne; deras frestelser är i själva verket häftigare, och deras konstgrepp svårare att övervinna och att upptäcka än vad världens och köttets är; dessa senare två fiender kommer för övrigt de onda andarna till hjälp för att föra kriget mot själen till de yttersta.

Därför kallar också David dem starka när han om dem säger:  "De starka stå efter mitt liv" ( Ps. 54:5 ).

Profeten Job förkunnar också deras styrka, när han säger att

"på jorden finns ingen kraft som liknar djävulens, han som har skapats för att inte frukta någon"( Job. 41:24 ),

det betyder att ingen mänsklig makt kan jämföras med hans; endast den gudomliga makten kan triumfera över den, och endast det gudomliga ljuset är i stånd att uppdaga hans konstgrepp.       

Det är därför som den själ som skall övervinna hans makt bara kan göra det genom bönen; det kommer också att vara möjligt att begripa hans bedrägerier annat än med hjälp av ödmjukhet och späkning.

För att varna de troende ritar den helige Paulus därför dessa ord till dem:  "Ikläd er hela Guds vapenutrustning, så att ni kan hålla stånd emot djävulens listiga angrepp.

Ty den kamp vi har att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod"  ( Ef. 6:11-12 ).

Med blod betecknar han världen, och med Guds vapenutrustning betecknar han bönen och Kristi Kors;

det är här som den ödmjukhet och späkning finns, som vi talat om.

9.  Själen säger vidare att hon skall överskrida GRÄNSERNA;

därmed menar hon, som vi har sagt, den motvilja och det motstånd som köttet enligt naturen gör mot anden.

Det är detta som den helige Paulus säger:

Ty köttet har begärelse mot anden"  ( Gal. 5:17 ),

och hindrar som med ett stängsel andens framskridande i fullkomlighet.

Med dessa GRÄNSER, dem måste själen överskrida genom att bryta ner hindren och genom att med sin andes kraft och hela beslutsamhet slå till marken alla sinnliga begär och naturliga dragningskrafter.

Så länge dessa lidelser ännu finns kvar i henne, kommer själen att vara till den grad underkastad deras herravälde, att hon inte kommer att kunna gå över till det verkliga livet och inte smaka de andliga ljuvligheterna.

Den helige Paulus låter oss förstå detta när han säger:

"Om ni genom anden dödar kroppens gärningar, så skall ni leva"  ( Rom. 8:13 ).

Detta är alltså den metod, som själen i denna strof framställer och som hon måste följa för att gå ut och söka efter sin Älskade.

I korthet sagt, det rör sig om att ha uthållighet och kraft för att inte nedlåta sig till att plocka BLOMMOR, mod för att inte frukta DE VILDA DJUREN, styrka för att gå fram förbi FÄSTENA OCH GRÄNSERNA och att ägna sig åt annat än att vandra på dygdernas berg och kuster, på det sätt som vi har förklarat.