Alla inlägg den 19 maj 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 19 maj 2014 16:35

SJÄLENS FÖRENING MED GUD.
Föreningen kan vara av tre slag, habituell, virtuell och aktuell.

1.  Den habituella föreningen består i att vi är förenade med Gud genom nåden.

2.  Den virtuella föreningen består i att vi, när vi börjat en handling varigenom vi har förenat oss med Gud, förblir förenade med honom tack vare denna handling hela den tid den pågår.

3.  Den aktuella föreningen är den mest fullkomliga. 

Den är helt andlig, men dess verkan är trots det märkbar, ty här är själen inte insomnad som vid de andra slagen av förening, utan hon är helt klarvaken och hennes handlingar är mer livliga än eldens och mer lysande än solen, när den skiner från en molnfri himmel.

Icke desto mindre kan man missta sig på denna känsla.

Den är inte endast en enkel hjärtesuck, som när vi säger:

"Min Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta" eller andra liknande ord,, utan den är något hos själen, jag vet inte vad, något milt, fridfullt, andligt, vördnadsfullt, ödmjukt, älskande och mycket enkelt som bär och eggar henne att älska Gud, tillbe honom och omfatta honom med en osägbar ömhet och som vi endast kan förstå av erfarenhet.    

4.   Den som strävar efter föreningen med Gud bör veta att allt som tillfredsställer viljan verkligen är angenämt och ljuvt för den, eller att viljan anser att det är så.

      Var och en måste erkänna att Gud är ofattbar, och för att förena sig med honom måste man beröva viljan varje andlig och kroppslig njutning och tillfredsställelse, för att den sålunda befriad skall kunna älska Gud över allt.

Om viljan nämligen på något sätt kan förstå Gud, är det genom kärleken.

Det är mycket stor skillnad mellan viljans njutning och känslor och dess veksamhet.   

Viljans njutning och känslor är nämligen såsom vid sitt mål i själen själv, men dess verksamhet, som verkligen är kärleken, vilar inte förrän i Gud, som är dess yttersta mål.

GUDS NÄRVARO.

1.    Att leva i Guds närvaro är att vända sin ande mot Gud eller att minnas Gud såsom närvarande i oss.

Detta kan man göra med hjälp av inbillningsförmågan eller förståndet.

2.    Jag känner en person som sedan fyrtio år med hjälp av förståndet hänger sig åt övningen att leva i Guds närvaro.

Han ger också denna övning andra namn: ibland kallar han den "enkel akt", eller "klar och tydlig kunskap om Gud",

ibland också "dunkel anblick", "allmän och kärleksfull blick på Gud" eller "hågkomst av Gud".

Andra gånger kallar han den "uppmärksamhet på Gud", "ordlöst samtal med Gud", "förtröstan på Gud", "själens liv och frid".  Till slut sade mig denna person att alla dessa olika former av Guds närvaro inte var annat än synonymer och endast betecknade  en och samma sak, vilken nu hade blivit liksom naturlig för honom.

Här skall vi se hur:

3.    Han sade att med hjälp av upprepade akter och genom att han ofta återkallade sin ande till att vara i Guds närvaro,

hade en vana bildats på så sätt att så snart han är fri från sina yttre göromål, och ofta till och med när han är som mest upptagen, höjer sig hans andes innersta eller den högsta delen av hans själ utan den minsta ansträngning från hans sida och förblir liksom upplyft och fast förankrad i Gud, som i sitt centrum och sin viloplats högt över alla ting.

Han känner nästan ständigt sin ande upplyft på detta sätt i tro, och det är honom nog.  Det är det han kallar Guds aktuella närvaro, vilken innefattar alla de andra slagen av närvaro och mycket mer.  Så lever han nu som om det inte fanns mer än Gud och han i hela världen, han samtalar överallt med Gud, ber honom om det han behöver och gläder sig utan uppehåll med honom på tusentals sätt.

4.    Man bör dock veta att detta samtal med Gud äger rum i själens innersta djup --- det är där som själen talar med Gud, hjärta vid hjärta, och det är alltid i en stor och djup frid som hon njuter i Gud. 

Allt det som händer utanför betyder inte mer för själen än en halmeld, som slocknar så snart den flammar upp, och nästan aldrig stör det hennes inre frid.

5.    För att återvända till vad vi sade om Guds närvaro, vill jag tillägga att denna milda och kärleksfulla blick på Gud omärkligt tänder en gudomlig eld i själen som kommer henne att flamma upp i kärlek till Gud, så häftigt att hon är  tvungen att utföra åtskilliga yttre handlingar för att dämpa den.

6.     Man skulle till och med bli förvånad, om man fick veta vad själen ibland säger till Gud, som tycks finna så mycket behag i dessa samtal att han tillåter själen allt, om hon bara alltid vill vara hos honom i sitt innersta.

Liksom om han fruktade att hon skulle återvända till det skapade, sörjer han för att hon har allt vad hon kan önska sig.  Det gör han så väl att hon ofta inom sig finner en mycket välsmakande och utsökt näring helt i sin smak.

Detta har hon inte önskat eller sökt skaffa sig själv på något sätt; hon själv har inte bidragit med något annat än sitt medgivande.   

7.     Guds närvaro är alltså själens liv och näring, som man kan få åtnjuta med Guds nåd och med hjälp av dessa medel.

MEDEL FÖR ATT UPPNÅ GUDS NÄRVARO.

1.  Det första medlet är en stor renhet i levernet.

2.  Det andra:  en stor trhet i att öva sig att leva i denna närvaro och i att rikta den inre blicken på Gud, närvarande i oss.  Man skall alltid göra detta milt, ödmjukt och kärleksfullt, utan att ge efter för någon som helst upphetsning eller oro.

3.  Vi måste akta särskilt noga på at denna inre blick, om också bara för ett ögonblick, förgår våra yttre handlingar, så att den då och då ledsagar dem och så att vi avslutar dem alla med den.  Eftersom det behövs tid och mycket arbete för att förvärva denna vana, får man inte bli missmodig när man brister däri, ty en vana uppstår endast med möda, men när den väl är där, går allt med lätthet.

      Är det inte rätt att hjärtat, som ger kroppen liv och som härskar över de övriga lemmarna, är det första och sista att älska och tillbe Gud både när det gäller att börja och att avsluta våra andliga och kroppsliga övningar och i all livets aktivitet överhuvud?  Det är i hjärtat som vi skall vara omsorgsfulla med att åstadkomma denna lilla inre blick.

Det skall ske okonstlat, som jag redan har sagt, utan anspänning, för att göra det lättare.

4.    Det är lämpligt att börja denna övning med att forma några få ord i det inre, som t.ex:   Min Gud, jag är helt din;

Kärlekens Gud, jag älskar dig av hela mitt hjärta; Herre, omskapa mig efter ditt hjärta, eller några andra ord som kärleken inger för ögonblicket.

Men man får ge akt på att anden inte blir förströdd och återvänder till det skapade ----- man måste hålla den fästad vid Gud ensam.  När den ser sig så ansatt och driven av viljan, är den tvungen att förbli hos Gud.

5.   Om man troget övar sig att leva i denna Guds närvaro, även om det är en smula svårt i början, har det på ett hemlighetsfullt sätt underbara verkningar i själen.

Det drar Guds nåd i överflöd til själen och leder henne omärkligt till dnna enkla bick, till detta kärleksfulla skådande av Gud, närvarande överallt, och detta är det heligaste, sannaste, lättaste och mest fruktbara sättet att be.

6.   Jag ber er att lägga märke till att för at komma till detta tillstånd förutsätts sinnenas späkning, ty det är omöjligt att en själ som fortfarande finner behag i det skapade helt skulle kunna njuta denna gudomliga närvaro.

För att vara med Gud måste man helt och hållet lämna det skapade.

FÖRDELARNA AV ATT LEVA I GUDS NÄRVARO.

1.  Den första fördelen, som själen finner i att leva i Guds närvaro är att tron blir mer levande och verksam i livets alla situationer, särskilt i nödens stund, eftersom denna övning med lätthet utverkar nåd åt oss i frestelser och  i det nödvändiga umgänget med det skapade.

Själen, som genom denna övning är van att uppliva tron, ser och känner nämligen genom en enkel påminnelse att Gud är närvarande.  Med lätthet åkallar hon honom på ett vaksamt sätt och får det hon har behov av.

Man kan säga att hon här äger något som närmar sig de saligas tillstånd.  Ju mer hon går framåt, desto mer levande blir hennes tro, och till slut blir den så påtaglig att hon liksom kan säga:  Jag tror inte mer, utan jag ser och jag upplever.

2.   Övningen i att leva i Guds närvaro stryker oss i hoppet.

Vårt hopp växer i propotion till vår kunskap.

I den mån som vår tro genom denna övning tränger in i Gudomens hemligheter och i den mån som den i Gud upptäcker en skönhet som oändligt övergår inte endsat den hos kropparna här på jorden, utan också de fullkomligaste själarnas och änglarnas skönhet, växer vårt hopp och tilltar i kraft.  Härligheten hos det goda som hoppet strävar efter att få njuta och som det på något sätt redan smakar, ger det tillförsikt och stöder det.

3.   Övningen inger viljan ringaktning för det skapade och tänder en helig kärlekseld i den, ty själen är alltid hos Gud,

som är en förtärande eld och låter allt som är i strid med honom återgå till stoft.

Och då själen blivit upptänd på ett sådant sätt, kan hon inte leva annat än i sin Guds närvaro, en närvaro som tänder en brinnande iver i hennes hjärta, en helig oro och en häftig önskan att se denne Gud älskad, tjänad och tillbedd av alla skapade varelser.

4.   Genom att leva i Guds närvaro och genom denna inre blick lär själen sig att umgås så förtroligt och  innerligt med Gud, att nästan hela hennes liv blir till stängiga akter av kärlek, tillbedjan, ånger, fötröstan, tacksägelse, offer, åkallan och alla de mest upphöjda dygder.

Ibland blir själen till och med till en enda akt som inte upphör, ty hon fortsätter alltid att ständigt öva denna gudomliga närvaro.

      Jag vet att man finner få människor som uppnår detta.

Det är en nåd som Gud endast ger åt några utvalda själar.

I sista hand är nämligen denna enkla blick en gåva av hans givmilda hand. Han vill trösta dem som vill ägna sig åt denna övning vill jag säga at han vanligen ger den till själar som gör sig beredda.  Och om han inte ger den, kan han åtminstone genom övningen att leva i Guds närvaro, med hjälp av hans vanliga nåd uppnå en bönemetod och ett tillstånd av bön som är mycket nära detta enkla skådande.  


ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 19 maj 2014 14:06

KAPITEL TJUGOTVÅ.   Del. 1.


EN SVÅRIGHET FÅR SIN LÖSNING.

DÄREFTER VISAS ATT I DET NYA FÖRBUNDET ÄR DET

INTE TILLÅTET ATT PÅ ÖVERNATURLIG VÄG RÅDFRÅGA

GUD, SOM DET VAR I DET GAMLA FÖRBUNDET.

DETTA BEVISAS GENOM EN TEXT HOS DEN HELIGE PAULUS.


1.   Under det att vi skriver detta, dyker nya svårigheter upp. Därför kan vi inte gå vidare

så snabbt som vi helst skulle vilja.

Ty när vi själva stöter på dessa svårigheter,

är det nödvändigtvis därmed också vår plikt att reda ut dem.


Endast så kan denna läras sanning framträda

i all sin enkelhet och all sin kraft.

Och även om sådana svårigheter något minskar takten i vår framställning, har de likväl det goda

med sig att de bidrar till att ge vårt

ämne en klarare och mera innehållsrik utformning.

Detta gäller okså i föreliggande fall.


2.  I förgående kapitel har vi sett att det strider

mot Guds vilja att forska efter speciella insikter

på visionernas och yttrandenas övernaturliga väg.


Å andra sidan har vi i samma kapitel av de där anförda skriftställena sett att förbindelser

med Gud av detta slag var brukliga och tillåtna

i det gamla förbundet.


De var inte endast tillåta utan rentav anbefallda, 

och när Israls barn inte lydde Gud Gud på denna

punkt förebrådde han dem.

Det är detta som vi ser hos Jesaja, där Gud

livligt förbrådde dem att inte ha rådfrågat

honom är de tänkte dra ned till Egyptien,

och han sade"

Ve er, ni som drar ned till Egyptien utan att

fråga mig!#  ( Jes. 30:2 ).


Likaså l äser vi i Josua bok om hur den

Helige Ande med följande ord förebrådde

Israels barn för samma underlåtelse, när de

hade blivit lurade av givoniterna:

"Då tog de av deras reskost och frågade

inte Herren om råd"  ( Jos. 9:14 ).


Ytterligare ser vi i den Heliga Skrift att Mose

ofta rådfrågade Herren.

Kung David och alla Israels kunger gjorde

likadnat, så snart ett krig eller någon annan svårighet uppstod; detsamma gjorde också det gamla förbundets präster och profeter.


Och Gud gav dem svar och talade med dem

och vredgades inte.  Detta sätt att förhandla

med honom var honom välbehagligt.

Men om de hade underlåtit det, skulle de ha

begått ett fel, och detta är sanningen.

Nåväl, varför skulle det då  inte längre vara

tillåtet att göra detta nu i det nya förbundet,

nådens förbund


3.   På detta skulle jag vilja svara följande:

Huvudorsaken varför det var tillåtet i det gamla

förbundet att rikta sådana frågor till Gud,

och varför profeter och präster måste begäravisioner och uppenbarelser av Gud,

var den att tron då för tiden ännu inte var så

fast grundlagd och evangeliets lag ännu inte

var given.


Därför måste de fråga Gud och Gud tala till dem,

genom ord, visioner eller uppenbarelser,

genom bilder eller liknelser eler genom många

slags andra tecken och sätt att låta oss få

veta sanningen.


Alla Guds svar, ord, verk eller uppenbarelser

var vår tros mysterier, eller åtminstone något

som rörde tron eller syftade på den.

Trossaker är nämligen inte människoverk,

utan de kommer från Guds mun, han har själv

uttryckt dem med sin mun.


Därför var det, som vi redan sagt, nödvändigt

att begära dem från Guds egen mun.

Och det var därför som han klandrade Israels barn,

när dessa inte rådfrågade honom för att få veta

hans åsikt och för att kunna rikta sina gärningar

och angelägenheter mot den tro som de ännu

inte hade, eftersom den ännu inte var grundlagd.


Men idag, i nådens tid, när tron på Kristus

är fast grundad och evangeliets lag är uppenbarad,

består inte längre någon anledning at fråga

honom soom tidigare, för att han skulle tala

til oss och ge oss svar, somhan gjorde på

den tiden.

Alltsedan han gav oss sin Son, som är hans Ord,

han har inget annat ord att ge oss.

Han har sagt oss allt på en enda gång i detta

enda Ord och behöver alltså inte längre 

tala till oss.


4.   Detta är också meningen i den text där

den helige Paulus försöker få hebreerna

att göra sig fria från det där ursprungliga sättet

att umgås med Gud som var i bruk i den mosaiska

lagen, och att i stället rikta sin blick endast på

Kristus: 

"Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,

har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till

oss genom sin Son"  ( Hebr. 1:1-2 ).


Därmed vill Aposteln låta oss förstå att Gud

har blivit liksom stum och inte har mera att säga,

ty vad han tidigare sade endast delvis till

profeterna, det har han nu sagt i sin halhet,

genom att ge oss Allt, nämligen, sin Son.


5.   Den som nu skulle vilja fråga Gud om något

eller begära en vision eller uppenbarelse,

han skulle därför inte bara handla oförnuftigt,

utan han skulle rentav förolämpa Gud,

därför att han inte fäster blicken enbart på

Kristus utan att ska något annat eller något nytt.


      Gud skulle kunna svara en sådan människa

ungefär så:  Jag har ju redan uppenbarat

allt för dig i mitt ord, alltså i min Son,

och jag har följaktligen ingenting mer att uppenbara

eller kungöra för dig som skulle vara mer än han.


Fäst din blick enbart på honom, ty det är i honom som jag har talat och uppenbarat allt för dig.

I honom skall du finna til och med mera än du

någonsin kan fråga och begära.

Du ber mig om ord, uppenbarelser eller visioner,

det är alltsammans ofullständigt.


Men fäst däremot blicken på honom, och du

kommer att finna allt, helt och odelat.

Ty han är allt vad jag har allt att säga

och svara och allt vad jag kan låta se

och uppenbara.  Genom honom har jag redan talat

till dig, svarat dig och kungjort och uppenbarat,

ty jag har gett dig honom till broder, lärare

och vän, och till pris och belöning.


Den dag då jag steg mned med min Ande över

honom på berget Tabor sade jag:

"Denne är min älskade Son i vilken jag

har funnit behag, hör honom"  ( Matt. 17:5 ). 

Alltsedan den tiden har jag övergett alla dessa olika slag av undervisning och svar och överlämnat

dem åt honom.

Lyssna alltså på honom, ty jag har inte mera

tro att uppenbara för er, inte mera sanning

att visa upp för er.


När jag talade i forna tider, var det för att lova

er Kristus.  När de ställde frågor till mig,

var det frågor som rörde deras längtan

och hopp efter Kristus.


I honom var all lycka att finna, som ni nu för tiden

kan se av evangelisternas och apostlarnas

hela lära.  Men om någon under nuvarande

förhållanden kommer och vill fråga mig som

man gjorde då, och vill att jag skall tala till

honom eller uppenbara något för honom,

är det ju på sätt och vis detsamma som att

återigen be mig om Frälsaren och begära

att jag skall uppenbara för honom ännu mera

att tro än vad jag redan har uppenbarat.


På det sättet skulle han grovt förolämpa min

älskade Son, ty han skulle inte bara visa att han

inte har tro på honom, utan dessutom ville förmå

honom att än en gång bli människa, att gå genom

livet och än engång smaka döden.

Du skall inte finna någonting som du kan begära eller önska av mig, och ingenting med vilket du kann tillfredsställa ditt begär efter uppenbarelser

och visioner.

Betrakta honom, noga och du skall finna att jag genom honom har gjort ochgett mycket mera än

vad du ber om.


6.   Om du vill att jag skall ge dig några råd till

tröst, så betänk hur min Son var lydig mot mig

och materades avkärlek till mig, och då förstår

du hur många ord han ger dig till svar.


Vill du att jag skall förklara för dig vissa hemlighetsfulla händelser och fördolda ting,

så fäst blicken på honom, och du skall finna

de djupaste mysterier, visdom och gudomliga

under förborgade i honom, så som min

apostel säger:  "I honom finns visdomens

och kunskapens alla skatter fördolda"  ( Kol. 2:3 ).


Dessa visdomens skatter är mycket djupare

och underbarare och nyttigare för dig än allt

som du skulle vilja veta.

Därför utropade samme apostel i jubel:

"Jag har inte l åtit er veta om något annat än

Jesus Kristus, och honom som korsfäst

" ( 1 Kor. 2:2 ).

Om du vill ha andra visioner och uppenbarelser

av gudomliga eller kroppliga ting, betrakta

då bara återigen honom i hans mänsklighet,

den helige Paulus säger ju om honom:

"I honom bor Gudomens hela fullhet kroppsligen"

( Kol. 2:9 ).


7.  Det passar sig alltså numera inte att utfråga

Gud på deta sätt, och inte heller är det numera

nödvändigt att han talar till oss.

Ty eftersom han i Kristus ju redan har förkunnat hela vår tro, finns det ingen annan tro

att uppenbara och kommer aldrig att finnas.


Den som fortfarande vill erfara något på övernaturlig väg, han liksom anklagar Gud

för att i Son inte ha gett oss allt som är nödvändigt,

som vi redan har sagt.

Ty även om gör detta i medvetande om att

man har tron och fasthåller vid den, så förråder

man ändå nyfikenhet och bristfällig tro.

Och med en sådan upplysning eller annat på övernaturlig väg. 


    I den stund då Kristus på korset utandades

sin sista suck och sade:  "Det är fullbordat"

( Joh. 19:30 ), då upphörde inta bara alla sådana

övernaturliga meddelanden, utan också det

gamla förbundets ala riutallagar.


Så måste vi alltså låta leda oss i allt av

människan Jesu Kristi lära, och av hans Kyrka

och hennes tjänare, som talar till oss på

mänskligt och synligt sätt.

Och på denna väg måste vi finna botemedel

för vårt ovetande och våra andliga svagheter,

på denna väg finns läkemedel i överflöd för

alla våra behov.


Vad som avlägsnar sig från denna väg och går

egna vägar, det är inte bara nyfikenhet,

utan stor förmätenhet.

Ingenting som vi får veta på övernaturligt sätt

får vi tro på, utom på människan Jesu Kristi

lära och hans mänskliga tjänares lära.


Och detta är en så allvarlig sak att

den helige Paulus säger:

"Om en ängel från himlen förkunnar ett annat

evangelium för er än vad vi har förkunnat för er,

vare han förbannad"  ( Gal. 1:8 ).


8.  Det är alltså sant att vi alltid måste hålla

oss till vad Kristus lärt. 

Allt övrigt är ingenting värt, och vi får tro det

endast om det överensstämmer med Kristi lära.

Den som än i dag försöker umgås med Gud

på det sätt som man gjorde i det gamla förbundet,

han är på fel väg.


     För övrigt var det ju inte ens då tillåtet för

vem som helst att ställa frågor till Gud,

och inte heller gav Gud svar till alla

människor, utan bara till prästerna och profeterna.


Det var ur deras mun som folket skulle få ta emot

lagen och läran.  Och om någon ville få veta

något av Gud, frågade han detta genom en

profets eller en prästs förmedling och inte

i egen person.


När David ibland i egen person ställde en fråga

till Gud, var det därför att han var profet.

Men inte ens då gjorde han det utan att klä sig

i den prästerliga dräkten, som man läser i

Första Samuelsboken, där han sade til prästen

Evjatar:  "Bär hit efoden till mig"  ( 1 Sam. 23:9 ).


Efoden var ett av prästens viktigaste ämbetstecken, och det var inte förrän han iklätt

sig den, som han rådfrågade Gud.

Vid andra tillfällen rådfrågade David Gud genom

profeten Natans och andra profeters förmedling.


Vad som därför Blev förkunnat för israeliterna

genom profeternas och prästernas mun,

det gällde för dem som Guds ord,

och inte som dessas personliga åsikt.


9.   Och vad Gud annars sade, det hade alltså varken kraft eller auktoritet och kunde inte

inspirera till någon absolut tilltro,

om det inte blev bekräftat av prästerna

och profeterna.


Ty Gud har en alldeles bestämd förkärlek för

att se människan ledd och styrd av en annan

människa som är henne lik, och i enlighet med

det naturliga förnuftet.

Därför fodrar han genomgående att de sanningar

som han på övernaturligt sätt meddelar oss

inte skall tillmätas full trovärdighet, så länge

de inte också når oss genom den mänskliga

kanal som en människas mun är.


Varje gång som han säger eller uppenbarar något

för själen, ingjuter han alltid samtidigt i henne en

viss benägenhet att tala om det för en lämplig

person.  Inte förrän detta skett brukar han ge

henne full visshet om uppenbarelsen,

ty han vill att människan skall ta emot denna

visshet av en annan människa som är henne lik.


     Det var just detta som hände härföraren

Gideon, så som vi kan läsa i Domarboken.

Fastän Gud ofta hade försäkrat honom att han

skulle besegra midjaniterna, förblev han likväl

full av tvivel och fruktan.

Gud lät denna rädsla och modfälldhet kvarstå,

intill den dag då han av människors mun

fick höra detsamma som Gud hade sagt direkt

till honom.


När Gud nu såg honom så modlös, sade han till

honom:  "Stå upp och dra ned i lägret.

Då du har fått höra vad man talar där, skall

dina armarbli starkare och med större mod

skall du dra ned till fiendelägret" ( 7:9-11 ).


Så skedde också. När han fick höra hur en midjanit

berättade för en annan om en dröm, i vilken

han hade drömt at Gideon skulle besegra

midjaniterna, då fattade han åter mod,

och med stor glädje började han kampen.

Detta exempel visar oss att Gud inte ville att

Gideon skulle vara säker på sin sak, ty säkerheten

gav han honom inte direkt och på övernaturlig

väg, utan först då hans sak på

naturlig väg bekräftades. 


10.  Vad som i detta avseende hände Mose

är ännu mera slående.

Gud hade befallt honom att gå och befria Israels

barn, han hade gett starka skäl för denna

befallning och till med bekräftat den genom underverket att förvandla hans stav till en orm,

liksom också genom att först betäcka hans hand med spetälska och sedan ögonblickligen

läka den.


Icke desto mindre förblev Mose så tveksam,

obeslutsam och räddhågad att Gud blev vred,

men ändå kom han inte fram till den orubbliga tro

som var nödvändig i detta fall.

Gud måste väcka hans mod genom hans bror Aron.


Gud sade till Mose:  "Jag vet att din bror Aron,

leviten, är en vältalig man.

Se, nu går han i väg för att möta dig, och när

han får se dig skall han glädjas i sitt hjärta.

Tala till honom och lägg mina ord i hans mun,

och jag skall vara på dina läppar och hans läppar"

( 2 Mos. 4:14-15 ),  för att var och en skall

få sin tro stärkt av den andre.

 



  



 





 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30 31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se