KAPITEL ARTON.

DET TALAS OM DEN SKADA SOM VISSA ANDLIGA LEDARE KAN TILLFOGA SJÄLARNA, OM DE INTE VÄGLEDER DEM PÅ RÄTT SÄTT BLAND DE VISIONER VI HAR TALAT OM.

VIDARE VISAS HUR DESSA VISIONER, FASTÄN DE KOMMER FRÅN GUD, KAN INGE FALSKA FÖRHOPPNINGAR.

1.    När vi behandlar spörsmålet om visionerna kan vi inte fatta oss så kort som vi skulle vilja, så stort som detta ämne är.

        Även om vi väl i huvudsak torde ha framställt vad som är nödvändigt för att den andliga människan skall förstå hur hon bör handla mitt ibland dessa visioner, och för att hennes andlige ledare skall veta hur han bör behandla henne, är der dock säkerligen inte överflödigt att ytterligare något litet utveckla denna lära.

Följdaktligen skall vi försöka att bättre belysa de skador som åsamkas både de andliga själarna och deras ledare om de visar sig alltför lättrogna gentemot dessa visioner, även i de fall då de kommer från Gud.

2.   Vad som kommer mig att utbreda mig en smula på denna punkt, det är den brist på klokhet som jag enligt min egen mening har funnit hos somliga av det andliga livets lärare.

Ty så snart dessa märker at de övernaturliga förnimmelserna är goda och kommer från Gud, tror de sig i säkerhet, och så råkar båda parter in på irrvägar och finner sig till slut ha tagit grundligt miste.

De bekräftar det Herrens ord som säger: "Om en blind leder en blind, faller de båda i gropen" ( Matt. 15:14 ).

      Det står inte att de "kommer att falla", utan att de "faller".   Ty för alla är det inte nödvändigt att det förekommer ett felsteg, nej, det blotta faktum att den ene dristar sig att leda den andre är ett fel, och så kan man säga att de faller åtminstone i det avseendet.  Det finns nämligen själasörjare som vid ledningen av sådana själar som har visioner använder högst olämpliga sätt och metoder.

Antingen leder de själarna verkligen in i villfarelse eller försätter dem i bryderi.  Eller också leder de dem inte på ödmjukhetens väg, utan tillåter att de riktar sin huvudsakliga uppmärksamhet på sina förnimmelser. 

Därför vandrar själarna inte heller i den rena och fullkomliga trons anda.   Sådana själavårdare uppbygger dem inte i tron, ej heller stärker de dem i tron, utan i stället hänger de sig åt en mängd samtal om dessa visioner.

På så sätt låter de själarna förstå att de själva är mycket intresserade av sådant och sätter stort värde på dessa ting.

Men själarna låter de fästa sig känslomässigt vid detta slag av förnimmelser, i stället för att de borde stärka dem i tron och gör dem tomma och fria från dessa ting, så att de kunde lyfta sig upp till den mörka trons upphöjdhet.

      Allt detta härrör från det ställningstagande och de yttranden som själen möter hos sin ledare.

Jag förstår inte hur, men då insmyger sig i själen oerhört lätt och helt ofrivilligt en viss självbelåtenhet och överskattning av dessa visioner, och snart vänder hon alldeles bort sin blick från trons djupa avgrund.

3.    Att detta går så lätt beror väl på att själen sysslar alltför mycket med detta.  Och då dessa ting är sinnliga och utövar attraktion på den mänskliga naturen, och då själen dessutom finner behag i och är mottaglig för ovanliga sinnliga ting, behöver hon bara märka någon liten uppskattning hos biktfadern eller någon annan person för att hon själv också skall uppskatta dem, ja rentav känna bgär efter dem.

Utan att märka det får hon så allt mera smak för dessa förnimmelser, känner allt starkare begär efter dem och bemäktigar sig dem såsom ett byte.

       Därmed uppstår åtminstone åtskilliga ofullkomligheter, ty själen är inte längre ödmjuk.

Hon tänker att detta dock är något speciellt fint, att hon är föremål för särskild ynnest och att Gud fäster stor vikt vid hennes person.  Hon är nöjd och ganska belåten med sig själv, vilket strider mot ödmjukheten.

Snart är också djävulen framme och bidrar i tysthet till att den där känslan av självbelåtenhet inom henne växer, utan att hon märker det.  Därefter inger han henne så småningom nyfikna tankar om andra människor, hon undrar om de också upplever så ovanliga ting som hon själv eller inte, om de är likadana som hon eller inte.  Men detta är en försyndelse mot den heliga enkelheten och mot den andliga ensamheten.

4.   Förutom detta skadliga inflytande, som hindrar själarna från att växa i tron om de inte gör sig fria, finns det på detta område även andra nackdelar, som visserligen inte är så påtagliga och märkbara som de ovan nämnda, men som just därför är desto lömskare och i Guds ögon desto missbehagligare, därför att man nte vandrar i fullkomlig utblottning.  Men låt oss för ögonblicket lämna detta ämne.

Vi skall återuppta det när vi skall tala om den andliga njutningslystnaden och de sex andra lasterna.

Då kommer vi med Guds hjälp att ge varjehanda förklaingar till de fina och knappt märkbara fläckar som smutsar själen efersom man inte förstår att leda och hålla kvar henne i utblottning.

5.   För ögonblicket nöjer jag mig med att visa hur vissa biktfäder beter sig, sådana som inte förstår sig på att rätt leda själarna.  Och detta ville jag då verkligen kunna förklara riktigt bra, ty jag vet ju att det är svårt att beskriva hur lärljungens ande alldeles stilla och omärkligt formas efter hans andlige faders.  Jag är också rädd att inlåta mig på ett så vidlyftigt ämne, därför att det ser ut om man inte kunde förklara det ena utan att också förklara det andra.

Det rör sig ju om andliga ting som står i intimt samband med varandra.

6.    Jag skall alltså uppfylla mitt löfte.  Det tycks mig, och det är verkligen så, att om den andlige fadern är benägen för visioner, om han känner sig starkt påverkad av at omedvetet ingjuta samma smak och håg i sin lärljunges själ, för så vitt inte lärljungen har nått längre än han själv.

Men även om han verkligen har nått längre, kan det skada honom mycket att stanna kvar under denna ledning.

Den böjelse och smak som den andlige fadern har för visioner gör att han värdesätter dem särskilt mycket.

Och om han inte är försiktig, kommer han oundvikligen att i uttryck och känslor låta lätljungen märka detta.

Har nu också denne samma inre böjelse, kan de enligt min åsikt inte undgå att ömsesidigt stärka varandra i sin stora förkärlek för dylika ting.

7.  Men låt oss nu inte förlora oss i något så svårtillgängligt, utan låt oss i stället tala om den biktfader som, benägen för visioner eller ej, inte har den klokhet som behövs för att kunna vända lärljungens håg därifrån och få honom att frigöra sig, utan som i stället samtalar med honom om dem och gör dem till det huvudsakliga samtalsämnet och som också ger honom de tecken genom vilka man kan skilja på goda och onda visioner.

      Naturligtvis är det bra att känna till detta, men varför skall man kasta själen in i sådana bekymmer, mödor och faror?  Om man i stället lägger föga vikt vid visionerna och inte bryr sig om dem, undviker man alla olägenheter och  gör det enda rätta.  Men vidare, när dessa biktfäder ser att själarna har sådana förbindelser med Gud, ber de dem att bönfalla Gud att uppenbara ett eller annat rörande dem själva eller andra.  Och de enfaldiga själarna är dåraktiga nog att lyda dem, i tnke att det är tillåtet att försöka få veta något på detta sätt.

Dessa biktfäder  tror själva att eftersom Gud vill uppenbara eller säga något på övernaturlig väg, om än i den avsikt och på det sätt han vill, skulle det därmed också vara tillåtet att önska detta och till och med att be honom om det.

8.   Om så Gud ibland uppfyller deras bön, blir de alltmera säkra för kommande tillfällen och tror att Gud är nöjd med detta och vill ha det så.  Men verkligheten finner Gud inte behag i detta och vill inte ha det så.

Vad dem själva beträffar, tror och handlar de ofta efter det som har svarats eller uppenbarats för dem.

Då de nu en gång har blivit så fängslade av detta sätt att umgås med Gud, ägnar de sig livligt åt det, och deras vilja fogar sig gärna i allt och instämmer helt naturligt i det.

I och med detta är emelertid deras smak endast naturlig, och på ett naturligt sätt och enligt vad de själva kan förstå är deras smak tillfredsställd.

Med det förekommer ofta fel i vad dessa själar säger, och då ser biktfäderna att fakta inte stämmer med vad de hade uppfattat.  De blir förvånade, och snart frågar de sig om denna uppenbarelse verkligen kom från Gud eller inte, eftersom den ju inte går i uppfyllelse, åtminstone inte så som de hade trott.

        Och nu är det närmaste två tankar de får: den ena, det är att uppenbarelsen kom från Gud därför att de tyckte så mycket om den. Emellertid kan denna tillfredsställelse lika gärna komma från deras natur, som ju var benägen för detta slags förbindelser som vi vet.  Den andra tanken är den, att

om uppenbarelsen verkligen härstammade från Gud, då måste den också gå i uppfyllelse på det sätt de tänkt och föreställt sig.

9.    Detta är en stor illusion.  Ty Guds uppenbarelser och ord besanas inte alltid just så som människorna föreställer sig eller så som de ordagrant lyder.  Därför får man inte vara alltför säker och inte blint tro på dem, inte ens när man vet att det rör sig om uppenbarelser, svar eller ord från Gud.

Ty även om de är säkra och sanna i sig själva, är de det dock inte alltid i sina orsaker och inte på det sätt på vilket vi uppfattar dem.

Detta skall vi tala om i följande kapitel.

Där skall vi samtidigt också visa, att även om Gud emellanåt ger ett övernaturligt svar på frågor som ställs till honom, finner han inte behag i detta sätt att förhålla sig utan visar sitt misshag.