KAPITEL SEXTON.

DÄR DET TALAS OM SÅDANA BILDFÖRNIMMELSER SOM PÅ ETT ÖVERNATURLIGT SÄTT BILDAS I FANTASIN. DET VISAS ATT DESSA INTE KAN TJÄNA SOM DIREKT MEDEL FÖR SJÄLENS FÖRENING MED GUD.

1.     Efter att hittills ha behandlat de förnimmelser som själen på naturligt sätt kan motta inom sig själv och i vilka inbillningskraften och fantasin tillsammans med hennes eget resonemang kan framträda i handling, är det nu lämpligt att behandla sådana övernaturliga förnimmelser som man kallar bildvisioner.  Då dessa visioner emellertid innefattas under benämningen bilder, former och gestalter, så räknas också de till fantasin, såväl som de naturliga visionerna.

2.   Men nu är det väl att märka att under betecknngen bildvisioner vill vi förstå allt sådant som på övernaturligt sätt kan framställas för fantasin under namn av bilder, former eller synliga tecken.   Ty alla de förnimmelser och former som kommer genom de fem kroppliga sinnena och på naturlig väg, inpräglas i själen, de kan också på övernaturlig väg komma in i henne, och de förmedlas till henne utan hjälp av något yttre sinne.

       Det sinne som heter inbillningskraften tjänstgör nämligen, tillsammans med minnet, som ett slags arkiv eller reservoar för förståndet, där alla fattbara former och bilder tas emot.   Som en spegel gömmer detta arkiv bilderna inom sig, efter att ha tagit emot dem antingen genom de fem sinnenas förmedling eller också, som vi sade, på övernaturlig väg.   Och så ställer det fram dem för förståndet, och förståndet betraktar dem och bedömer dem.

Men dess makt sträcker sig ännu längre, det kan också sammanställa och forma nya bilder liknande dem som det redan känner.

3.    Liksom emellertid de fem yttre sinnena på naturligt sätt erbjuder och framställer bilder och former av olika föremål för de inre sinnena, på samma sätt kan Gud, som vi sagt, på övernaturligt sätt och utan hjälp av de yttre sinnena framställa samma bilder och samma former, och ännu mycket vackrare och fullkomligare.

Men det kan djävulen också. Med hjälp av sådana bilder framställer Gud ofta mångahanda ting för själen. 

Han lär henne därmed stor vishet, vilket vi kan se överallt i den Heliga Skrift.  Jesaja till exempel såg Gud i hans härlighet under formen av ett moln som uppfyllde templet och av serafer som betäckte ansikten och fötter med sina vingar ( Jes. 6:4 ),  Jeremia åter såg symbolen med den vakande grenen  ( Jer 1:11 ), och Daniel hade en mängd visioner

( Dan 7:10 ), och så vidare.

         Djävulen å sin sida försöker att bedra själen med skenbart goda bilder. Det ser vi exempel på i Konungaboken, där han bedrog Achavs profeter. Han framställde för deras inbillningskraft horn av järn, med vilka han sade att Achav skulle förgöra arameerna, men detta var en lögn

( 1 Kon. 22:11 ). På liknande sätt förhöll det sig med de visioner som Pilatus hustru hade, enligt vilka denne inte borde döma Kristus ( Matt. 27:19 ).

      Det finns många andra ställen i den Heliga Skrift, där man ser hur dessa bildvisioner mycket oftare träder in i denna inbillningskraftens spegel hos de erfarna själarna, än yttre och kroppliga visioner.

        Bildvisionerna skiljer sig inte vad form och framställning beträffar från de visioner som förmedlas av sinnena, men om vi däremot tänker på vilken verkan de åstadkommer och vilken fullkomlighet de uppvisar, råder det en stor skillnad.

Bildvisionerna är subtilare, och de åstadkommer en tydlig djupverkan i själen, eftersom de på samma gång som de är övernaturliga också tillhör en djupare inre nivå än de övernaturliga visioner som kommer genom de yttre sinnena.

Detta betyder emellertid inte att vissa av dessa yttre kroppliga visioner inte skulle kunna åstadkomma en större

verkan.  Ty det är dock till sist Gud själv det kommer an på, vilken verkan hans meddelanden får.

Men vi talar om vad dessa visioner är i sig själva, för så vitt de är mera andliga.

4.    Det är i detta inbillningens och fantasins sinne som djävulen har för vana att lägga ut sina snaror, som är av både naturligt och övernaturligt slag.  Inbillningen och fantasin är som en inkörsport till själen, dit förståndet kan komma och hämta eller eller lasta av vad det behagar, liksom i ett lager.

Dit kommer också Gud och likaså djävulen för att avlämna de allra vackraste övernaturliga bilder och visa upp dem för för förståndet.

Gud har emellertid också andra medel för att undervisa själen, eftersom han bor i henne och kan frambringa samma resultat med andra medel eller omedelbart, utan några medel.

5.   Men jag vill här inte uppehålla mig med att beskriva de tecken med vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka som inte gör det, och vilka som äger rum på ett sätt och vilka på ett annat, det är inte detta jag just nu syftar till.  Jag vill bara visa att förståndet noga måste se till att de goda visionerna som kommer från Gud inte får bli till någon svårighet eller något hinder för själens förening med den gudomlig Visheten, liksom också att de onda visionerna inte får inge några falska förhoppningar.

6.  Därför förklarar jag, att alla de förnimmelser och bildvisioner, ja vilka man känner igen vilka visioner som kommer från Gud och vilka föreställningar som helst, som infinner sig under någon särskild form, gestalt eller speciell insikt, antingen de är falska och kommer från djävulen eller och kommer från Gud, inte får bli till någon svårighet eller någon lockelse för förståndet.

Själen bör inte heller försöka att skaffa sig dem eller hålla kvar dem, för att kunna vara frigjord, utblottad, ren och enkel, utan något visst sätt eller någon viss stil, så som det fordras för den gudomliga föreningen.

7.    Orsaken är denna.  Alla de former vi har talat om uppenbarar sig, som vi har sett, alltid under gestalten av någonting bestämt och på ett begränsat sätt.

Den gudomliga Visheten däremot, som förståndet skall förenas med, har varken särskild form eller särskilt sätt, den är gränslös och inte instängd inom gränserna för någon distinkt och speciell insikt, eftersom den är helt och hållet ren och enkel.  Men om man nu vill förena två mosatser, som den mänskliga själen och den gudomliga Visheten, måste det med nödvändighet föreligga någon viss likhet mellan dem.

Det är därför själen å sin sida måste vara ren och enkel, inte begränsad och inte bunden till någon speciell kunskap, inte heller inskränkt genom de gränser som former, arter och bilder har. Gud är ju upphöjd över form och bild, över speciell kunskap.  Alltså måste också själen, om hon skall bli ett med Gud, vara upphöjd över varje form och varje speciell  kunskap.

8.   Att det inte finns någon form för Gud och ingenting som är likt honom, det låter oss den Helige Ande förstå i Femte Mosebokens ord: "Ni hörde ljudet av hans ord, men hans gestalt såg ni inte" ( 5 Mos. 4:12 ).  Men skriften tillägger att där finns bara mörker, moln och dunkelhet, det vill säga den dimmiga och dunkla kunskap vi har talat om, i vilken själen förenas med Gud.  Längre fram står det : "Ni såg inte någon bild som liknade Gud, den dag då Herren talade till er mitt i elden på berget Horeb" ( 5 Mos. 4:15 ).

9.  Men att själen inte med hjälp av några former och gestalter kan nå upp till Guds höjd som är möjlig här på jorden, det betygar den Helige Ande i Fjärde Moseboken.

Där förebbrår nämligen Gud Aron och Mirjam att de har talat illa om Mose, sin broder, och Gud vill visa dem till vilket högt stadium av förening och vänskap han har upphöjt Mose.

I det sammanhanget säger han: "Om det bland er finns någon Herrens profet, ger jag mig tillkänna för honom i någon syn eller uppenbarelse, eller också talar jag med honom i drömmen.  Men så gör jag inte med min tjänare Mose, i hela mitt hus är han betrodd, muntligen talar jag med honom.

Inte i liknelser, gåtor och bilder får han skåda Herren, utan öppet"  ( 4 Mos. 12:6-8 ).

        Denna text låter oss klart förstå att i det höga tillstånd av kärleksförening som det här talas om, meddelar sig Gud inte med själen under täckmanteln av någon bildvision, gestalt eller avbild, ty sådana får inte förekomma här.

Utan han meddelar sig endast `från mun till mun´, vilket innebär att Guds enkla och rena väsen, som i kärleken är liksom hans mun, meddelar sig med själens enkla och rena väsen, som i kärlek till Gud är liksom hennes mun.

10.   Vill själen alltså uppnå en sådan fullkomlig förening med Gud, måste hon först av allt se till att hon inte på något sätt fäster sig vid bildvisioner, former, föreställningar eller speciella insikter.   Ty sådana kan inte tjäna henne som närliggande och lämpligt medel att uppnå ett dylikt mål, de skulle snarast vara till hinders.  Och därför bör själen lösgöra sig från dem och undfly dem. Och hon ändå någon enstaka gång skulle kunna tillåta dem och uppskatta dem, skulle det i så fall vara på grund av de goda verkningar som de äkta visionerna framkallar i själen.

Men inte ens då behöver man tillåta dem, utan det är alltid fördelaktigt att avvisa dem.

      Ty det goda som dessa bildvisioner kan ge upphov till, liksom  också de yttre kroppliga visioner vi har talat om, det ät att meddela själen något nytt vetande eller också litet mera kärlek och glädje.  Men för att de skall ha en sådan verkan är det inte nödvändigt att själen är villig att ta emot dem, vilket vi redan har framhållit.

Visionerna skapar denna verkan i samma ögonblick som de framträder inför inbillningsförmågan, de ingjuter samtidigt vetande, kärlek eller glädje i själen eller det som det är Guds vilja att de skall göra.

       Och detta sker inte bara som en biverkan, utan i första hand.  På samma gång som de uppträder, uppstår deras verkan passivt i själen, och själen skulle inte kunna förhindra det även om hon ville, lika litet som hon förut kunde tillvinna sig dem även om hon ansträngde sig med att förbereda sig på dem.   Låt betrakta fönsterglaset.

Detta kan inte heller hindra att solstrålen faller på det.

Det mottar solstrålen passivt, utan att självt bidra på något sätt, annat än genom att det erbjuder den erfoderliga klarheten.  Så är det också med själen.

Även om hon vill kan hon inte annat än motta inflytanden och meddelanden från dessa visioner, allt motstånd från själens sida vore lönlöst.  Ty de övernaturligt ingjutna visionerna tränger sig på även den negativa viljan, trots att denna gör motstånd i ödmjuk och kärleksfull resignation.

De möter inget hinder annat än då där finns orenhet och ofullkomlighet, på samma sätt som fläckarna på fönsterglaset hindrar detta från att motta solens klara sken.

11.   Det följer tydligt att om en själ frigör sin vilja och sina känslor från de fläckar som orsakats av förnimmelser, bildet och gestalter i vilka de nämnda andliga meddelandena är inneslutna, berövar hon ingalunda sig själv dessa meddelanden och goda gåvor.

Tvärtom förbereder hon sig bättre att ta emot dem i ännu rikare fullhet, ännu högre klarhet, andlig frihet och enkelhet, men först sedan hon helt lämnat åsido alla dessa förnimmelser, vilka endast är slöjor och häljen som täcker det andliga goda där bakom.   Om själen däremot vill söka sin lust och glädje i dessa former och förnimmelser, så upptar de sinnet och anden på ett sådant sätt att hon inte längre i enkelhet och frihet kan ta emot det andliga.

Förståndet fäster vid ytan, och då har det uppenbarligen inte sin fulla frihet att motta meddelandena.

       Om själen följaktligen vill tillåta dessa ting och fäster sig vid dem, innebär det at hon skapar ett hinder för sig själv och nöjer sig med det mindre viktiga i dessa visioner, nämligen allt det som hon kan fatta och förstå, till exempel formen, bilden eller någon annan särskild förnimmelse.

Men det som är huvudsaken i visionerna, det andliga som ingjuts i henne, det förmår hon då varken fatta eller förstå, och inte heller vet hon hur det är beskaffat eller hur det kallas, ty allt detta är av helt och hållet andlig karaktär. 

Det enda hon förstår, det är de bisaker som är anpassade efter hennes sätt att se, nämligen de sinnligt förnimbara formerna, men de är det obetydligaste av allt. 

Därför framhåller jag särskilt att det är passivt och utan att själv bidra till förståelsen, rentav utan att alls begagna sitt förstånd, som själen får motta dessa visioner, vilka hon varken skulle kunna förstå eller ens föreställa sig.

12.    Själen bör med andra ord alltid vända sig bort från alla förnimmelser som hon tydligt kan se och förstå.

Dessa  ges henne genom sinnena utan att de likväl lägger en säker grund för tron.  Däremot skall hon rikta blicken mot sådant som man inte kan se och som inte har något att göra med sinnena, utan som är andligt, som alltså inte tillhör det sinnligt förnimbaras område.  Med ett ord, det är genom tron som hon skall höja sig till förening med Gud, ty tron är som vi sagt det rätta medlet därtill.   På så sätt blir då också dessa visioner till nytta för själen, för så vitt hon bara förstår att ta tron till rättesnöre, att bortse från vad de har av sinnligt i sig och från vad de erbjuder av enskild kunskap, och att i stället väl tillgodogöra sig det syfte i vilket Gud ger dem åt själen.  Hon bör tillbakavisa dem, ty som vi sade i samband med kroppsliga visioner, Gud ger dem inte för att själen skall eftersträva dem eller fästa sig vid dem.

13.   Här kunde nu följande fråga anmäla sig.

Om det är sant att Gud ger själen övernaturliga visioner, för att sant att Gud inte ger själen övernaturliga visioner för att själen bara skall ta emot dem, fästa sig vid dem eller räkna med dem, varför ger han henne dem då?  Hon kan ju därvid råka in i många villfarelser och faror, eller åtminstone är hon utsatt för de olägenheter vi talat om, som hindrar hennes framåtskridande.   Och framför allt, kan inte Gud lika väl på ett andligt sätt ge henne ungefär allt det som han här ger henne genom sinnena, med hjälp av de nämnda visionerna och de sinnliga förnimbara formerna?

14.   Detta skall vi svara på, ty det rör sig enligt min åsikt om en mycket viktig och nödvändig fråga, både för de andliga människorna själva och för deras ledare.

Vi får nämligen därmed också en förklaring till det syfte och det mål som Gud har föresatt sig.   Och det är för att många människor inte känner till detta, som de inte är i stånd att leda vare sig andra eller sig själv in på den rätta vägen till föreningen.

De inbillar sig i stället att på grund av det blotta faktum att man vet att dessa visioner är sanna och kommer frånn Gud, måste man tillåta dem i lugn och ro.  De ser inte att själen därmed också får en känsla av äganderätt till dem och samtidigt en viss bundenhet till dem, och att hon därför råkar in i förvecklingar liksom när det gäller världsliga ting, för så vitt hon inte förstår att även i detta avseende göra sig fri.  Därför tror de att det är  rätt att acceptera somliga visioner och förkasta andra, och de försätter både sig själva och andra i stora svårigheter och faror genom att de till slut inte längre kan skilja på det äkta och de falska visionerna.

Gud pålägger  dem inte all denna möda, inte heller föreskriver han dem att utsätta enkla och rena själar för sådana faror och svåra omdömesfrågor.

De har en ren och klar lära, tron, och det är i den som de skall göra sina framsteg.

15.    Därför är det nödvändigt att blunda för allt som kommer från sinnena, såväl som för vad som ser ut som klara och enskilda kunskaper.  Den helige Petrus var asolut säker på att ha haft en vision av Kristi härlighet vid förklaringen på berget Tabor, men efter att ha berättat om den i sitt andra kanoniska brev  ( 2 Petr. 1:16-18  ville han inte att man kulle ta honom till huvudvittne för sin övertygelse, utan han hänvisar till tron och säger:  "Vi har ett säkrare vittnesbörd än denna vision på Tabor, och det är profeternas ord, som vittnar om Kristus, till vilka ni gör väl i att hålla er, liksom till ljus som lyser på ett mörkt ställe"  ( 2 Petr. 1:19 ).

       Om vi närmare betraktar denna liknelse, finner vi den just den lära som vi här vill framlägga.  Ty när det heter att vi måste se upp till den tro som profeterna förkunnar liksom til ett "ljus som lyser på ett mörkt ställe", så menas med detta att vi skall förbli i mörkret och sluta våra ögon för varje annat ljus. Och i detta mörker skall endast tron, som ju också är mörkt, vara det ljus på vilket vi skall förlita oss.

Ty om vi vill förlita oss på andra klara ljus eller bestämda kunskaper , då förlitar vi oss inte längre på trons dunkelhet, och tron ger oss, för att tala med Petrus, inte längre något ljus på ett mörkt ställe. Med detta mörka ställe menas här förståndet, på vilket trons ljus vilar liksom på en ljusstake.

Och förståndet måste förbli i mörker, ända till dess att i det kommande livet den dag bryter in, då vi får klart skåda Gud, eller också i detta livet den förvandlingens och gudsföreningens dag, mot vilken själen är stadd på vandring.

      

             

   

Salomos Vishet. 4:1-2.

1.  "Det är bättre att vara barnlös och rättrådig; minnet av den rättrådige

är odödligt, både Gud och människor känner honom".

2.   "När han lever här är han allas föredöme, och när han går bort sörjs han av alla.

I evigheten bär han stolt sin segerkrans; han har vunnit en tävling om ädla priser". 

Det goda vittnesbördet är den rättfärdige; inför mänskligheten, ty hans minne är outplånligt, han är känd i Guds och människors ögon.

Treeningheten bor i hans rättfärdiga hjärta och gör honom delaktig av den gudomliga utstålningen, som finns nedlagd i gudomen. 

I all evighet bär han i sin ödjmuka-stolthet, en oförvissnelig segerkrans av evigt värde.  Hans jorde-liv är till allas goda förebild, vid hans bortgång sörjs han av alla.     

Jesus Syraks Bok. 16:3b  ...... "bättre dö barnlös än ha gudlösa barn".

Psalm. 112:6.

6.   Han bringas aldrig på fall, det rättfärdiges minne skall alltid bestå".

Det hebreiska ordet "rättfärdig" är ordet "saddik", vilket betyder; rättfärdig, oskyldig, den som har rätt.

Den rättfärdige; som gör vad rätt är, blir till en god förebild inför alla människor; i samhället, staden och nationen.

Apostlafursten Paulus säger; lär av mig, ty jag får genom nådens Herre vara en god förebild för er.

Jesu egna ord från Hans Faders hjärta säger oss; lären av mig, ty jag har ett milt och ödmjukt hjärta. 

Det är utlovat till den rättfärdige; att få den utlovade oförvissneliga segerkransen; ty i all evighet ska han i all stolhet få bära denna segerkrans.

 ( 2. Tim. 4:8 ).  

2 Kor. 9:25. 

25.   "Var och en som tävlar måste försaka allt --- löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar". 

Den utlovade oförvissneliga segerkransen är av ett evigt värde; som finns nedlagd i treenighetens ursprungliga vilja och tankar.

Den förvissliga segerkransen har ingenting med evigheten att göra; utan är själv-skapad utifrån den mänskliga viljan.

Salomos Vishet.  4:3-4.

3.   "Men de gudlösa får ingen nytta av sina många barn. Plantor av oäkta skott rotar sig inte djupt och skaffar sig inget säkert fäste".

4.    "Om de också skjuter i höjden en tid och får grenar, står de ostadigt; de skakas av stormen och rycks upp med roten av vindarnas kraft".

Vishetens källa säger att de gudlösa; som föraktar och inte tror på Guds existens och hans heliga närvaro; saknar den goda fruktsamma välsignelsen från sina barn.  De kan liknas vid oäkta skott, de blir aldrig delaktiga av treenighetens fruktbara träd vars skott ej fördjupat sig i den fruktbara goda jordmånen av andligheten.

I dessa ytliga och oäkta skott finns ingen duglig växtkraft, därigenom saknar de gudlösas avkomma det säkra fästet.

Växer de i höjden under en tid och får grenar; saknar de det djupa rotsystemet.

Stormen kommer och de ytliga rötterna rycks upp av vindarnas kraft.

Psalm. 37:35-36.

35.    "Jag såg en gudlös i hans kraft, han stod hög som en ceder på Libanon".

36.    "Jag gick förbi och han var borta, jag sökte honom och han fanns inte mer".

Psalmisten Kung David; såg den gudlöse i sin fulla livskraft; hans stolta förtröstan på själv.   När jag senare passerade honom; var han helt borta; ty han levde ett liv av fåfänglighet, ett jagande efter vind.  I min längtan sökte jag honom; ty han fanns inte mer.

Salomos Vishet.  4:5-6.

5.   "Alla de späda kvistarna bryts av, och frukten blir värdelös, omöjligt att äta och odugliga till allt".

6.    "Barn som blivit till i en syndig förening vittnar vid rannsakningen om

föräldrarnas ondska".

De gudlösa barn av oäkta skott; kan liknas vid späda kvistar som bryts av, från dessa grenar får en dålig livsnäring; till att ge en god fruktskörd.

Dess fruktsmak är oduglig och ej ätbar.  Dess frukt vittnar om förgängelsen.

Det är de gudlösa föräldrarna som själva; väljer till att deras barn föds in i en syndig förening.  

Nehemja bok. 13:23-27.

23.   "Vid samma tid upptäckte jag att några judar hade gift sig med kvinnor från Ashdod, Ammon och Moab.

24.   Av deras barn talade älften ashdoditiska eller något av de andra språken och kunde inte längre tala hebreiska. 

25.   Jag gick till rätta med dem, förbannade dem, slog några av dem, drog dem i håret och besvor dem vid Gud: "Ni får inte ge era döttrar åt deras söner och inte heller ta deras döttrar åt deras söner och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt era söner eller er själva.

26.   Var det inte på det sättet somm Salomo, Israels kung, syndade?

Bland de många fanns det ingen kung som var hans like, och han var så älskad av sin Gud att han sattes till kung över hela Israel.

Men utländska kvinnor fick även honom att synda.

27.   Och nu får man höra om er att ni gör er skyldiga till detta stora onda och är otrogna mot vår Gud genom att gifta er med utländska kvinnor". 

DEN RÄTTFÄRDIGES DÖD.

Salomos Vishet. 4:7-8.

7.    "Men den rättfärdige skall få vila, om han också dör i förtid.

8.     "Vörnadsvärd ålder beror inte av livets längd, det är inte årens

antal som räknas".

Jobs bok. 32:9.

9.    "Det är inte de som levt längst som är visast, inte bara de gamla vet

vad som är rätt".

Lyssna på vishetens maningsrop; ty lydnadens öra och ett ödmjukt hjärta, är utblottad på sin egna sinnerliga visdom.

Äldre människor kan ha ett oklokt och ovist hjärta, ty det kan vara frukten av ett olydigt och upproriskt hjärta.

Under livets-vandring finns det alltid en möjlighet, till en sann omvändelse av botgörelse.

Psalm.  119:100.

100.  "Jag är klokare än de gamla, ty jag följer dina befallningar".

Det hebreiska ordet för befallningar är #pikkudim#, vilket betyder ( bestämda )

förordningar och befallningar.

De gamlas saknad av klokheten; är olydnaden mot Guds bestämda förordningar.

Dessa förordningar ger en andlig insikt av vem Gud den allvetande och allestädes närvarande är.   

Salomos Vishet. 4:9-10.

9.   " Det är klokheten som är en människa vita hår och ett oförvitligt liv som är hög ålder".

10.  "Den rättfärdige behagade Gud, därför älskade Gud honom och hämtade honom, där han levde bland syndarna.

Klokhetens mysterium finns nedlagd i treenighetens existens.

Gud skapade skapelsen under sex dagar; vilade på sjunde från sitt skaparverk.

Treenighetens klokhet och visdom fanns i hans hjärta, tal och tankar och i hans skapelse-ordning.

Dess klokhet och visdom är odödlig; den mänskliga ( sinnerliga ) klokheten och visheten är förgänglig.

Den rättfärdiges livsföring finner behag i Faderns hjärta.

I sin Faders kärlek till sin avbild och ett överlåtet människo-hjärta som vill vara honom till behag, togs han från en syndfylld mänsklighet.

Salomos Vishet. 4:11-15.
11.   Han rycktes bort för att inte ondskan skulle förvilla hans förstånd eller falskheten snärja hans själ.

Hans själ rycktes bort; eftersom ondskan är ondskefull; fylld av högmodets och stolthetens frukter.  Ondskefulla tungor förvillar vårt förstånd; tankar i ord och tal.   Falskheten snärjer vår själs-liv.  Falskheten kan vara på människors läppar.

Ordspråksboken. 4:24.

24.  "Låt aldrig din tunga tala falska ord, avhåll din tunga från svek". 

Det hebreiska ordet för falskhet "lazut" betyder förvändhet; grundordet är luz och betyder vända sig, vika av eller bort.

Falska ord förvanskar och förvänder, vänder sig bort från sanningens ord.

Falskhetens vilja är att vända sin rygg mot allt vad sanningen säger.

Ordspråksboken. 12:17.

17.  "Den som talar, vad rätt är, han främjar sanning, 

men ett falskt vittne talar svek".  1917 års översättning.

Det hebreiska ordet för svek "kasal" betyder vara förlamad, eller försvagad i ben eller brister; vackla, snubbla, falla. 

I det trovärdiga talet; sanningens tal finns det ingen svekfullhet.

I det trovärdiga vittnets hjärta finns inget svek.

En svekfull människa försvagas och blir förlamad i sin livsföring; när han lyssnar på svekfullheten.  En sådan livsföring gör honom vacklande i sitt bristfälliga liv.   

Salomos Vishet. 4:12.

12.    "Ty uselheten söker illvilligt fläcka ner det sköna, och begärets

konster fördärvar ett oskuldsfullt sinne".

All mänsklig uselhet är som mörka fläckar på renhetens skönhet.

Uselheten gör med avundsjuka mot renhetens skönhet. 

Mänsklighetens köttsliga begärelses olika konster; vill fördärva och tillintetgöra

ett sinne som lever i renhetens skönhet. 

Salomos Vishet. 4:13-15.

13.   "När han dog hade han på kort tid levat länge".

14.   "Hans själ behagade Herren, därför fick den undkomma ondskan så snart.

Men människorna som såg det utan att förstå och inte besinnade detta".

15.   "Att hans utvalda får nåd och barmhärtighet och att han kommer till sina heliga".     Den rättfärdiges själsliv; behagade Hans Majestäts hjärta.

Hans Majestäts hjärta beskyddade och bevarade honom från all ondskefullhet.

Människor som inte var honom till behag; saknade ett andligt förstånd i hjärta, tal och ord.

Hans utvalde blir delaktiga av nådefullheten och barmhärtigheten.

Salomos Vishet. 4:16.

16.   "Dessa gudlösa som lever skall få sin dom av den rättfärdige som dött,

den tidigt bortgångne skall döma den som grånat i orättfärdighet".

Salomos Vishet. 4:17.

17.   "De skall se den vises död utan att förstå vad Herren beslutat om honom eller varför han tog honom i sitt beskydd".

Den vise är fylld av Guds visdom och lever i denna visdom; som är bevarad i hans visa hjärta.   Det behagade Hans Majestäts beslut; taga honom bort under sitt beskydd.   

Solomos Vishet. 4:18.

18.    "De skall se det med förakt, men Herren skall skratta åt dem".

Psalm. 2:4.

4.   "Han som tronar i himlen ler, Herren ser på dem med löje".

Mänsklighetens förakt mot den gudomliga visdomen, ty den är oförgänglig.

Den mänskliga visdomen är okunnig i att förstå och känna till den oförgängliga visdomens djupheter.  Han ler på sin tron i himlen mot denna förgängliga visdom.

Psalm. 59:9.

9.   "Men du, Herre ler åt dem, du ser med löje på folken".

Salomos Vishet. 4:19-20.

19.   "Efteråt skall de bli eländiga kadaver, till spott och spe bland de döda i evighet.  Ty han skall slå dem till marken och förstumma dem, han skall rycka undan fotfästet för dem och tillintetgöra dem helt.

I kval skall de leva, och minnet av dem skall utplånas.

20.   "Darrande skall de komma när deras synder räknas samman, och deras lagbrott skall anklaga och överbevisa dem".

 

  

   

  

 

KAPITEL FEMTON.

DÄR MAN VISAR FÖR DEM SOM GÖR FRAMSTEG OCH BÖRJAR INTRÄDA I KONTEMPLATIONENS GENERELLA KUNSKAP ATT DET ÄR LÄMPLIGT FÖR DEM ATT EMELLANÅT BEGAGNA DEN EFTERTÄNKANDE MEDITATIONEN OCH DE NATURLIGA FÖRMÖGENHETERNA.

1.  Det är en fråga som kan tänkas uppstå ur vad vi har sagt, och det är följande.  De som gör framsteg, jag menar dem som Gud börjar försätta i kontemplationens övernaturliga kunskap som vi talat om, skall de till följd av detta inre alls mera begagna sig av den vanliga meditationen med dess tankar och naturliga föreställningar?

      På detta svarar vi följande.  Det är inte meningen att de som börjar få denna enkla älskande kunskap därmed inte längre kulle behöva ta sin tillflykt till meditationen och försöka med den.  Ty i början äger de ju inte denna kunskap så fullkomligt att de kan använda sig av den närhelst de vill.

Och inte heller är de ännu så långt borta från meditationens väg att de inte emellanåt är i stånd att meditera och tänka på samma sätt som tidigare, genom att använda bilder och föreställningar och på nytt dra litet nytta av detta.

Tvärtom, när de i den första början av sina framsteg ser att själen inte är uppfylld av denna vila och kunskap, enligt de kännetecken vi har gett, så bör de åter ta till eftertanken och ägnat sig vanan på ett något mera fullkomligt sätt.

Och detta är fallet när man varje gång man vill meditera märker att man sjunker in i denna vila och kunskap, så att man inte längre kan tänka efter och inte har någon lust att göra det.

Ty ända till dess att man har nått detta stadium, som är de mera erfarnas stadium, sysselsätter man sig än på det ena, än på det andra sättet.

2.    Så händer det ofta att själen ser sig vara försatt i denna fridfulla och älskande närvaro, utan att förut ha arbetat på det med hjälp av sinnes- och själsförmögenheterna, det vill säga, utan att hon varit aktivt sysselsatt med särskilda akter, tvärtom, nu mottar hon endast.

Men ofta måste hon först lugnt och behärskat med hjälp av eftertanken låta sig försättas i den kärleksfulla uppmärksamhetens tillstånd.

      Så snart själen emellertid en gång har försjunkit i den, skall hon som sagt inte längre vara verksam med sina förmögenheter.

Då kan man i sanning snarast säga att insikten och glädjen arbetar inom henne, utan att hon själv bidrar med annat än en kärleksfull uppmärksamhet mot Gud och utan att hon vill erfara eller se något annat än detta att låta sig ledas av Gud.

I detta tillstånd meddelar sig Gud på ett passivit sätt åt henne, liksom den som har ögonen öppna passivt mottar ljuset och själv inte gör annat än håller ögonen öppna för att motta det.  När man säger att hon inte handlar, så menas inte att hon inte förstår, utan bara att hon förstår något som inte har kostat henne någon egen ansträngning.

Själen bara tar emot vad som ges till henne, så som det sker vid gudomliga upplysningar, uppenbarelser och ingivelser, fastän viljan här förblir fri vid mottagandet avv denna generella och dunkla kunskapen om Gud.

3.  För att på ett både enklare och rikare sätt kunna motta deta gudomliga ljus, är det dock nödvändigt att själen inte blandar in något annat och kanske mera fattbart ljus, härrörande från andra ljuskällor eller gestalter, insikter eller föreställningar, som är resultatet av ett eller annat övervägande.

Ty ingenting av allt sådant kan vara jämförligt med detta höga och rena ljus.  Men om själen då ville ägna sig åt att förstå och tänka över några speciella ämnen, även mycket andliga, skulle hon därigenom bara hindra Andens rena, enkla och allmänna ljus från att tränga in i henne.

Det skulle vara som att skjuta fram mörka moln mellan sig själv och ljuset, och själen skule likna en människa framför vars ögon man hade satt ett föremål så nära att hon inte kunde se vare sig dagsljuset eler utsikten längre bort.

4.   Av detta framgår  tydligt att om själen renar sig och frigör sig från alla föreställningar och bilder, träder hon in i detta rena och enkla ljus och omvandlas i det, till dess att on når fullkomlighetens tillstånd.  Ty detta ljus saknas aldrig för själen, men till följd av skapade former och slöjor som betäcker och insveper själen, kan juset inte utgjuta sig i henne.  Så snart hon emellertid helt och hållet har avlägsnat desa hinder och slöjor, så som vi senare skall beskriva, och hon därmed befinner sig i fullständig utblottning och andlig fttigdom, helt enkel och ren, då omvandlas själen strax till den enkla och rena visheten, som är Gud själv.

Ty när det naturliga frsvinner ur den i kärlek fångna själen, då ingjuts det gudomliga genast i henne, på naturligt och övernaturligt sätt, därför att det inte kan finnas något tomrum i naturen.

5.   Den andliga människan skall alltså lära sig at stå fast i sin älskande uppmärksamhet gentemot Gud och att låta sitt förstånd vila om hon inte kan meditera, även om hon tycker sig vara sysslolös.  Ty det är så som Guds vila och frid efter hand och mycket snart ingjuts i själen, tillsammans med underbara och upphöjda kunskaper om Gud, och dessa är inhöljda i gudomlig kärlek.

Men hon måste noga se til att hon inte befattar sig med några intryck, bilder, meditationer eller resonemang, så att hon inte fövirrar sin själ och berövar denna den trygghet och frid hon hade.  Hon skulle då försätta sig i ett tillstånd där hon bara kände obehag och motvilja.  Och skulle hon hysa betänkligheter över att ingenting göra, må hon säga sig själv att det nog inte är så litet hon gör, när hon lugnar sin själ och leder den in i en frid och en vila som är utan möda och utan krav.  Det är just detta som vår Herre begär av oss genom Davids ord: "Lär er att vara tomma" på alla ting, inre och yttre," och ni skall se att jag är Gud" ( Ps. 46:11 ).