Alla inlägg den 13 april 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 13 april 2014 16:42

KAPITEL FJORTON.
    BEVIS FÖR ATT DE FRAMLAGDA KÄNNETECKEN ÄR ÄNDÅMÅLSENLIGA.  ORSAKER TILL ATT DET ÄR NÖDVÄNDIGT FÖR SJÄLEN ATT FINNA DEM HOS SIG SJÄLV FÖR ATT KUNNA GÖRA FRAMSTEG.

1.    Beträffande det första kännetecknet bör man ha klart för sig att den andliga människan som skall träda in på andens väg, det vill säga in i kontemplationen, måste lämna föreställningarnas väg och meditationen med hjälp av sinnena, och detta vid den tidpunkt då hon inte längre är i stånd att tänka utförligt.

Det finns två skäl för detta, som tillsammans så att säga bara utgör ett enda.

        Det första är att själen på så sätt och vis redan har mottagit allt det andliga goda som hon skulle finna på meditationens och tänkandets väg.

Kännetecknet på detta består i just att hon inte längre kan meditera och tänka utförligt som tidigare, inte heller har hon lust och smak för detta. Ända till dess hade hon nämligen inte trängt fram till den andliga natur som fanns där för henne.

       Ty vanligen är det så att så ofta själen får något nytt andligt gott, njuter hon åtminstone i sitt inre av det, och detta i och för det ändamål och det framsteg för vilket hon mottar det. Och så besannas filosofernas axiom som säger: Det som smakar gott, stärker och ger fetma.

Som Job säger:  "Kan man kanske äta vad som är smaklöst och inre saltat?"  ( 6:6 ).   

         Detta är alltså orsaken till att själen inte längre kan meditera och tänka utförligt liksom tidigare, nämligen just den svaga smak som anden känner och det obetydliga utbyte som den får.

2.     Den andra orsaken framgår ur det faktum att själen redan äger meditationens sinne i sitt väsen och som en vana.

Man bör komma ihåg att syftet med meditation och allt tänkande över himmelska ting är att nå fram till någon kunskap om Gud och kärlek till honom.

Varje gång som själen genom meditation skapar en sådan vinst fullgör hon en  handling, och likaväl som på alla områden en mångfald av handlingar till slut bildar en vana i själen, så bildar också dessa mångfaldiga handlingar av kärleksfull kunskap om Gud till sist en vanemässig kunskap och kärlek, ett förblivande tillstånd i själen.

Gud brukar å sin sida ofta utan förmedling av sådana handlingar frambringa detta resultat i många själar, i varje fall utan många sådana handlingar, genom att han med ens försätter dem i kontemplationens tillstånd.

       Det som själen tidigare med meditationens hjälp ibland uppnådde ifråga om detaljkunskaper, det har nu genom övning förvandlats till ett förblivande tillstånd av generellt älskande kunskap, vilken dock inte tillåter några särskiljanden eller några detaljer som förut.

Nu när själen i detta tillstånd beger sig in i bön, då dricker hon liksom någon som har vatten inom räckhåll, med välbehag och utan möda och utan att först behöva skaffa fram det andliga vattnet genom den avedukt som eftertanken är, med dess föreställningar och bilder.

Så snart hon försätter sig i Guds närvaro, inträder nästan genast den dunkla älskande kunskapen om Gud, full av frid och ro, ur vilken själen dricker vishet, kärlek och glädje.

3.    Och därför känner hon så mycket obehag och motvilja, när man fordrar av henne att hon i detta tillstånd av frid skall börja ägna sig åt meditation och detaljerat tänkande.

Detta känns för själen liksom det känns för det barn som ligger vid moderns bröst och dricker mjölken i fulla drag, men som man tar bort därifrån och tvingar att först pressa fram mjölken med händerna, innan det får sjunka tillbaka till modersbröstet och dricka igen.

Eller det känns som för någon som redan har skalat en frukt och just håller på att äta den, när man plötsligt befaller honom att på nytt ta itu med skalet, som han redan har kastat bort.  Han kan inte längre finna skalet, och frukten får han inte heller njuta av, fast han redan har den i händerna.

Liknar inte detta situationen för en människa som lämnar det byte hon  har tagit för att i stället börja leta efter ett som hon inte har?

4.    Så handlar emellertid många som är nybörjare i detta tillstånd.  De tror att hela deras uppgift består i att tänka efter och att föreställa sig några detaljer, vilket dock bara är skalet till det andliga livet.  I detta finner de ingalunda den innehållsrika vila fylld av kärlek som de längtar efter, och de förstår ingenting alls av vad som händer, utan de tror att de har kommit på fel väg och bara förlorar tid.

Och då söker de på nytt efter det andliga livets skal, det vill säga tänkandet, men de finner det inte, ty skalet är borta.

På detta sätt ger de sig inte ro att njuta av frukten, som är kontemplationen, men de njuter inte heller av dess skal, meditationen.  I stället plågar de sig med tanken att det går baklänges med dem och att de är förlorade.

I verkligheten är de också förlorade, fastän inte i den mening de tror.  De är förlorade för sina egna sinnen och för sitt ursprungliga sätt att se och förstå.

Men just detta är att tillägna sig det andliga goda som meddelas dem. Ju mindre de förstår vad som sker, desto djupare tränger de in i den andens natt som det talas om i denna bok och genom vilken de måste passera, för att förenas med den Gud som övergår allt förstånd.

5.     Om det andra tecknet finns det föga att säga. 

Man inser klart att det är omöjligt för själen att vid denna tidpunkt ha glädje av främmande och världsliga tankar, eftersom hon ju inte ens har glädje av himmelska tankar, vilka av angivna orsaker dock mera motsvarar hennes tillstånd. Likväl har som sagt inbillningskraften för vana att mitt under denna inre samling komma och gå, den gör avvikelser från ämnet enligt sin naturliga rörlighet, utan att själen vill det eller har någon glädje av det.  Snarare erfar hon ett visst obehag, eftersom det stör hennes frid och glädje.

6.   För att våga överge meditationen är det lämpligt, ja nödvändigt, att också visa prov på det  tredje tecknet, som består i en generell, kärleksfull blick på Gud och kunskap om honom. Men vi behöver nog inte spilla många ord på detta, eftersom vi redan har talat något om detta vid behandlingen av det första tecknet och eftersom vi uttryckligen skall tala om det när det blir fråga om den generella och dunkla kunskapen, det vill säga senare, när vi väl avhandlat allt som rör förståndets speciella uppfattningar.

För närvarande skall vi ange ett enda skäl, som tydligt visar att om den kontemplativa själen skall lämna meditationens och eftertankens väg, måste hon nödvändigtvis ha denna generella och älskande kunskap om Gud eller sin blick riktad mot honom.

   Ty om själen vid den tidpunkten inte hade nått fram till kunskapen om Gud och hans närvaro, så skulle ju följa att hon ingenting gjorde och ingenting hade.

Dels hade hon lämnat meditationen, som hjälper henne att resonera genom sinnesförmögenheterna.  Och dels fattades henne kontemplationen, denna generella kunskap som vi har kallar den, i vilken hennes själsförmögenheter blir sysselsatta, nämligen minnet, förståndet och viljan, vilka är förenade i denna kunskap som ju sker i dem och mottas av dem.

Följdaktligen skulle hon stå där inför Gud utan någon övning alls. Ty på någon annan väg kan själen inte handla eller mot bevara vad hon mottagit, än just genom dessa två slag av förmögenheter, de sinnliga och de själsliga.

Med hjälp av sinnesförmögenheterna kan själen, som vi har sett, resonera, söka och uppnå kunskap om tingen.

Med hjälp av själsförmögenheterna däremot kan hon glädja sig åt föremålet för dessa redan uppnådda kunskaper, utan att hennes krafter längre behöver utföra sitt arbete, sökande eller resonerande.

7.   En skillnad som föreligger mellan själens utövande av sina förmögenheter i de två olika tillstånden är sålunda densamma som finns mellan att utföra ett arbete och att njuta av det fullgjorda arbetet, eller mellan vandringens möda och den lyckliga vilan vid målet, eller också mellan tillredandet av en rätt och avnjutandet av rätten, när den redan är färdiglagad och tuggad, eller slutligen mellan att motta och att dra nytta av vad man mottagit.  

      Om själen alltså på inget sätt är sysselsatt med någondera av dessa båda övningar, varken med sinnesförmögenheterna, nämligen meditationen eller eftertanken, eller å andra sidan med vad som redan mottagits och bearbetats i själsförmögenheterna, det vill säga kontemplationen och kunskapen, vilket vi har talat om, då hon över huvud inte sysselsatt, ty båda slagen av förmögenheter har då inget att göra.

Och då kan man inte säga att själen är sysselsatt.

       Det är alltså en nödvändig förutsättning att hon skall äga denna generella kunskap, innan hon överger meditationens och eftertankens väg.

8.    Här får emellertid inte förbises att denna generella kunskap som vi talar om kan vara mycket fin och knappt märkbar, särskilt ju mer den är ren, enkel och fullkomlig, andlig och invärtes.  Därför händer det att själen, mitt under det att hon är fullt upptagen av den, ändå inte ser eller känner den.

         Detta inträffar som sagt framför allt när kunskapen i sig själv är som mest klar och ren, enkel och fullkomlig, och detta är den när den ingjuts i en själ som är ren och fri från andra intryck och detaljerade kunskaper, som kan bemäktiga sig förstånd och känsla.  Eftersom själen då inte har dessa intryck och förnimmelser, som förstånd och sinnen förser henne med enligt deras normala förmåga, märker hon inte denna allmänna kunskap, eftersom hon saknar det som hon vanligtvis kunde uppfatta med sina sinnen.

      Och detta är orsaken till att förståndet knappast lägger märke till kunskapen om Gud, utan snarare tycker att den är desto dunklare, ju renare, enklare och fullkomligare den är.

Likaså tvärtom, när kunskapen mottas i ett förstånd som inte är så rent och enkelt, tycks den för detta förstånd vara mycket klart och betydelsefull.

Eftersom kunskapen då är liksom insvept i och uppblandad med en del begripliga former, är det lättare för förstånd och sinnen att märka den.

9.    En liknelse skall kanske bättre klargöra denna tanke.

       Om vi betraktar en solstråle som faller in genom fönstret, märker vi att ju mer denna solstråle är fylld av damm och småpartiklar, desto mer är den tydlig, märkbar och förnimbar för synsinnet.   Men det är klart att denna solstråle i samma mån också är mindre ren och klar, enkel och fullkomlig, eftersom den är fylld av så många dammkorn och partiklar.  Dessutom ser vi att ju renare  och mera fri från damm och partiklar den är, desto otydligare är den och desto dunklare syns den vara för vara för det matriella ögat.

Ju renare den är, desto mörkare och oåtkomligare verkar den.  Om solstrålen var fullständigt ren och fri från alla partiklar och allt damm, till och med det allra finaste, då skulle den vara helt och hållet mörk och omärkbar för ögat, som ju inte längre skulle finna något synligt föremål i den.

Ögat skulle inte längre ha några synliga föremål i den.

Ögat skulle inte längre ha några synliga föremål att fästa blicken vid, eftersom ljuset självt inte kan vara något föremål för blicken utan bara ett medel att se det synliga föremålet. När  det därför inte fnns några föremål mot vilka ljuset eller solstrålen kan reflekteras, då ser man varken ljus eller solstråle.  Om en solstråle faller in genom ett fönster och går ut genom ett annat, utan att möta något kroppsligt ting, är det högst troligt att man inte kan se den.

Och ändå skulle en sådan solstråle i sig själv vara renare och klarare än när den innehåller synliga föremål och då kan ses och stråla.

10.   På samma sätt förhåller sig också med det andliga ljuset i förhållande till själens öga, det vill säga förståndet.

Denna generella kunskap, detta övernaturliga ljus som vi talar om, det strömmar så obegripligt rent och enkelt, och så fritt och fjärran från alla begripliga former, vilka ju speciellt är föremål för förståndet, att förståndet inte märker det, inte ser det.  Tvärtom händer det ibland när kunskapen är riktigt ren att den förblindar förståndet, ty den har förmågan att beröva förståndet dess vanliga ljus, föreställningar och bilder.   Men då märker det alldeles utmärkt i vilket mörker det befinner sig.

       När däremot det gudomliga ljuset inte ingjuts i själen med så stor kraft, när hon inte känner mörkret, inte ser ljuset och inte heller från annat håll uppfattar någonting som är anpassat efter hennes fattningsförmåga, då förefaller det henne som om hon var förskjuken i en djup glömska.

Hon vet inte var hon befinner sig eller vad hon  har varit sysselsatt med, uppfattningen av tiden tycks ha försvunnit från henne.

Sålunda kan det hända att själen tillbringar många timmar i denna glömska, och när hon återvänder till sig själv tycker hon att denna glömska endast har varat en kort stund eller att det inte varit någonting alls.

11.    Orsaken till denna glömska är den redan nämnda renheten och enkelheten hos kunskapen.  När denna rena och klara kunskap ingjuts i själen, gör den henne lika enkel, ren och klar och fri från alla intryck och bilder som härrör från sinnena och från minnet och med vilka själen sysselsatte sig i tiden strax innan överlämnar den själen åt glömskan och tidlösheten.

     Därför tycks en sådan bön för själen mycket kort, även om den som sagt har varit förenad med Gud i den högsta delen av sitt förstånd, frigjord från allt skapat och därför upphöjd över tiden.

Detta är den bön om vilken det heter att den genomtränger himlarna ( Syr. 35:21 ), just därför att den inte är bunden till tiden. Den genomtränger himlarna, ty själen är då förenad med Gud i sitt förstånd, som har blivit himmelskt.

När själen sedan återvänder till sig själv, lämnar denna kunskap därför kvar i själen verkningar som den utlöste i henne utan att hon märkte det.  Och dessa verkningar består i ett sinnets upplyftande till himmelsk förståelse av gudomliga ting, liksom också i ett fjärmande och avlägsnande av alla jordiska ting, deras former och utseende, ja till och med minnet av dem.

     Det är detta som David säger sig ha upplevt, när han efter en liknande glömska återvände till sig själv och sade:

"Jag vaknade up, och då tyckte jag mig vara som en ensam fågel på taket"  ( Ps. 102:8 ).

Han säger sig vara "ensam", därför att han är främmande för alla jordiska ting och fri från dem.

Han sitter "på taket", därför att hans sinne är högt upplyft.  Så är själen ovetande ifråga om alla ting, hon tänker bara på Gud, men hon vet inte hur.  Så förklarar också bruden i

Höga Visan  ( 6:11) de verkningar som denna drömmande glömska, detta icke-vetande, har åstadkommit inom henne, när hon gick ner till brudgummen:  "Jag visste inte."

         Och om det som sagt också verkar för själen som om hon ingenting gjorde, ingenting sysslade med, eftersom hon inte använder sina sinnes- eller själsförmögenheter, skall hon dock inte tro att hon förlorar tid, långt därifrån.

Om också själskrafternas samverkan upphör, består dock hennes förståelse på det sätt som vi har förklarat.

Därför gav också bruden i Höga Visan i sin vishet sig själv detta svar på sina tvivel: "Om jag också sover" enligt mitt naturliga tillstånd, eftersom jag har upphört att handla, "så vakar mitt hjärta"  ( 5:2 ), eftersom det på ett övernaturligt sätt är upphöjt till en övenaturlig kunskap.

12.   Detta skall emellertid inte fattas så, som om denna kunskap nödvändigtvis måste orsaka den där glömskan för att vara sådan som vi ovan har sagt.  Detta händer endast när Gud på ett särskilt sätt lösgör själen från användandet av alla naturliga och andliga förmögenheter.  Detta förekommer emellertid ganska sällan.    Ty denna kunskap bemäktigar sig inte alltid själen helt och hållet. För att denna kunskap skall vara tillräcklig i det fall vi talar om, behövs det bara att förståndet är frigjort från varje mera speciell kännedom, jordisk såväl som andlig, och att viljan inte har lust att tänka på vare sig det ena eller det andra, ty detta är kännetecknet på att själen redan är sysselsatt.

    Detta kännetecken måste föreligga, för att man skall förstå att själen verkligen är förskjunken i detta slags glömska, då denna kunskap är det enda som meddelas till förståndet.  Detta är också fallet även när själen ibland inte alls förstår det. Ty när kunskapen samtidigt meddelas också till viljan, vilket nästan alltid sker, då förstår själen mer eller mindre, om hon är uppmärksam, att hon är sysselsatt och uppfylld av denna kunskap.  Hon känner igen de på den kärleksfulla njutning som hon erfar, utan att hon just vet eller förstår vad det är hon älskar. 

Därför kallar själen den för generell kärleksfull kunskap.

Ty såsom den är i förståndet genom att meddela sig till det på ett dunkelt sätt, så är den också i viljan genom tt på ett otydligt sätt skänka viljan njutning och kärlek utan att själen tydligt vet vad det är hon älskar.

13.    Det sagda må vara tillräckligt för att förklara hur nödvändigt det är för själen att vara uppfylld av denna kunskap, innan hon överger den eftertänkande bönen.

Hon bör också vara säker på att hon är sysselsatt på ett mycket nyttigt sätt, även om det tycks henne att hon ingenting gör, så snart hon upptäcker hos sig de kännetecken vi har talat om.

Av den liknelse vi använt kan man också förstå att själen inte alls får anse det ljus som framstår begripligt och påtagligt för förståndet så som skulle det därför vara mera klart, upphöjt och rent.  Nej, det liknar solstrålen, som ju mera den är fylld av dammkorn desto mera förnimbar är den för ögat.   Vi har alltså fastslagit att, som Aristoteles och teologerna uttrycker det, ju mera upphöjt och fint det gudomliga ljuset är, desto dunklare är det för vårt förstånd.

14.  Det kunde finnas mycket att säga om denna gudomliga kunskap, både om dess eget väsen och om dess verkan i kontemplativa själar.  Men detta ämne skall vi spara till ett senare tillfälle.

Det hade inte ens funnits anledning att här tala om det så utörligt som vi nu ändå har gjort, om det inte hade varit för att min lära annars skulle ha varit dunklare än den nu är.

Ty att den alltjämt är dunkel, det är jag medveten om.

Och det är inte så underligt.  Det gäller ju ett ämne som mycket sällan behandlas i tal och skrift, dessutom är det i sig självt så ovanligt och svårförståeligt.

Därtill kommer så min dåliga stilkonst och mitt ringa vetande.  Inte heller har jag lätt för att göra mig förstådd.

Många gånger finner jag att jag tbreder mig alltför mycket och att jag överskrider gränserna för det ställe, där jag befinner mig, eller för denn punkt i läran som det är fråga om.  Icke desto mindre måste jag tillstå, att jag många gånger har gjort detta avsiktligt.  Ty vad man inte förstå när det framställs med somliga skäl, det kanske blir klarare genom andra motiveringar.  Och dessutom tror jag att det följande kanske har kommit i ett litet klarare ljus.

      Därför tror jag också att det är lämpligt att som avslutning på denna del av min framställning svara på en fråga som kan uppstå beträffande tidslängden av denna generella kunskap.   Det skall jag i korthet göra i följande kapitel.          

  

       

          

   

     

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se