KAPITEL TRETTON.

HÄR ANGES DE TECKEN SOM MÅSTE FINNAS HOS DEN ANDLIGA MÄNNISKAN OCH GENOM VILKA HON KAN VETA ATT TIDEN ÄR INNE FÖR ATT LÄMNA MEDITATIONEN OCH EFTER TÄNKANDET OCH ÖVERGÅ TILL KONTEMPLATIONENS STADIUM.

1.   För att denna lära inte skall förbli dunkel för läsaren, är det bäst att jag påvisar när och under vilken period som den andliga själen bör lämna den logiska meditationens bön, som hon skapar genom att användade föreställningar, bilder, former och gestalter vi har talat om.

Ty hon bör inte lämna dem vare sig tidigare eller senare än hennes själstillstånd kräver.

Även om det är riktigt att lämna dem i rätt tid, så att de inte hindrar själen att närma sig Gud, är det å andra sidan lika viktigt att inte lämna denna meditation med hjälp av fantasin i förtid, om man inte vill riskera att att gå tillbaka.

Ty om också dessa själsförmögenheters verksamhet för de mera avancerade inte är något direkt medel till förening med Gud, utgör de likväl för nybörjarna ett indirekt medel, genom att de via sinnena förbereder anden för och vänjer den vid andliga ting.   Den tjänar också till att efter hand avlägsna alla andra bilder, plumpa materiella former, världsliga och naturliga.

       Därför ger vi alltså här några tecken eller kännemärken, som den andliga människan måste upptäcka hos sig själv för att kunna bedöma om det vid en viss tidpunkt är lämpligt eller ej att lämna dessa  former och bilder.

2.    FÖRSTA TECKNET.  Själen upptäcker att det numera har blivit omöjligt för henne att meditera och använda sin fantasi, hon finner inte längre någon smak i det såsom tidigare.  I stället erfar hon känslotorka inför sådant som förut alltid fångade hennes intresse och gav henne närande föda.    Men i den mån hon ännu kan finna denna föda och och är i stånd till att meditera bör hon givetvis fortsätta med det, och detta ändå till dess att hennes själ har försatts i och den inre frid som vi skall tala om när det är fråga om det tredje tecknet.

3.    ANDRA TECKNET.  Själen känner ingen som helst lust att använda sin fantasi eller sinnena till något speciellt annat, varken yttre eller inre ting. Jag säger därmed inte att hennes fantasi inte längre skulle ströva hit och dit, ty det brukar den göra, till och med när själen befinner sig i djup andakt. Utan jag säger att hon inte längre har lust att avsiktligt ägna tankar och fantasi åt andra ting.

4.     TREDJE TECKNET.  Detta tredje tecknet är det säkraste.

Själen är lycklig över att befinna sig ensam med kärleksfull uppmärksamhet mot Gud, utan att tänka på någonting bestämt, i inre frid, i stillhet och vila, utan att frambringa någon yttring av själsförmögenheterna, varken av minnet, förståndet eller viljan, åtminstone inga diskursiva tankeakter, som övergår från en ide till en annan.

Hon har bara en allmän kunskap om Gud och riktar kärleksfullt sin uppmärksamhet mot honom, men utan några bestämda tankar och utan att förstå vad som sker.

5.   Den andliga själen måste känna igen alla dessa tre tecken samtidigt hos sig själv, för att hon med säkerhet skall kunna besluta sig för att lämna meditationens och sinnenas stadium och träda in i kontemplationens och andens stadium.

6.    Det är inte tillräckligt att bara finna det första tecknet utan det andra. Ty det kunde ju förhålla sig så att oförmågan att som förut föreställa sig och tänka över andliga ting kunde förorsakas av hennes distraktioner eller av brist på iver.

Därför måste hon nödvändigtvis finna även det andra tecknet

hos sig själv, det vill säga detta att hon inte erfar någon som helst lust eller önskan att sysselsätta sig med andra, främmande ting.

Ty så snart oförmågan att koncentrera tankar och sinnen på andliga ting beror på distraktion eller ljumhet, känner själen genast lust och önskan att syssla med varjehanda andra saker och finner snabbt förevändningar för att överge bönen.

       Det räcker emellertid inte heller att upptäcka hos sig det första och det andra tecknet, man måste samtidigt ha också det tredje. Ty även om man ser att man inte kan prestera något logiskt tänkande och inte kan tänka över andliga ting men att man likväl inte har någon lust att tänka på andra saker, kan detta tillstånd mycket väl härröra från melankoli eller något annat dåligt humör, som kommer från huvudet eller från hjärtat.

Sådant förosakar nämligen ofta i vårt sinne ett slags hänryckning eller spänningstillstånd hos själsförmögenheterna, så att man inte har lust att tänka på någonting, man vill bara drömma sig kvar i denna förtrollande sköna sorglöshet.

         För att skydda sig för den illusionen måste själen kunna konstatera att hon uppvisar också det tredje tecknet, det som består i kunskap om Gud och kärleksfull uppmärksamhet mot honom, vilket ger henne en stilla frid, så som vi har förklarat.

7.      Det är emellertid sant, att i begynnnelsen av detta tilstånd lägger man nästan inte märke till den kärleksfulla kunskapen om Gud, och detta av två skäl.

         För det första därför att denna kärleksfulla kunskap i början oftast är mycket subtil och ömtålig och knappast märkbar. För det andra därför att själen, som ju har varit van vid den andra övningen, meditationen, som ju är helt tydlig och förnimbar, nu inte märker, eller nästan inte känner, denna icke-sinnliga kunskap, som ju är ny för henne och helt andlig.   Detta händer henne framför allt när hon till följd av okunnighet inte bibehåller sitt lugn, utan bara anstränger sig att fortsätta i sitt tidigare, mera sinnliga tillstånd. 

Därför kommer det sig att själen inte märker och inte njuter av denna älskande inre frid, även om den finns där i överflöd. 

Ju mera själen däremot vänjer sig vid att förbli i stillhet, desto mera märker hon och njuter av den generella älskande kunskapen om Gud.  Hon finner mera behag i den kunskapen om än i någonting annat , ty den bereder henne frid och vila i Gud, fullhet och njutning, utan att detta kostar henne någon möda.     

8.     För att ge mera klarhet åt vad vi har sagt, skall vi i följande kapitel ange de orsaker och motiv varför de tre framlagda kännetecken är nödvändiga för att leda själen på rätt väg, in i den övernaturliga kontemplationen.