Direktlänk till inlägg 6 april 2014

BESTIGNINGEN AV BERGET KARMEL BOK 2 L.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 6 april 2014 14:20

KAPITEL TOLV.

DÄR DE NATURLIGA BILDVISIONERNA BEHANDLAS.  VAD DE EGENTLIGEN ÄR FÖR NÅGONTING.

OCH VARFÖR DE INTE KAN DUGA SOM MEDEL TILL ATT UPPNÅ DEN GUDOMLIGA FÖRENINGEN.

SLUTLIGEN UPPVISAS VILKA SKADOR SOM ÅSTADKOMS OM MAN INTE LYCKAS FRIGÖRA SIG FRÅN DEM.

1.      Innan vi talar om de bildvisioner som vanligtvis på ett övernaturligt sätt inställer sig för de inre sinnena, det vill säga för inbillningskraften och fantasin, är det, för att ta sakerna i tur och ordning, lämpligt att här först tala om de naturliga förnimmelserna hos samma inre kroppsliga sinne.

Vi går på så sätt från det mindre till det större, från det yttre till det inre, och når så till slut fram till den högsta inre samling, där själen förenas med Gud.

Samma ordningsföljd har vi ju också hittills begagnat.

Vi har talat om själens utblottning ifråga om de naturliga förnimmelserna av de yttre tingen och därefter om själens utblottning ifråga om våra böjelsers naturliga makt.

Detta var ämnet i den första boken, där vi talade om sinnenas natt.   Sedan har vi börjat att tala speciellt om själens utblottning ifråga om de yttre övernaturliga förnimmelser som inställer sig för de yttre sinnena --- i föegående kapitel behandlade vi just detta.

Vårt mål i denna andra bok är att införa själen i andens natt.

2.  I första hand är det alltså nu det inre kroppsliga sinnet som vi skall gripa oss an med, det vill säga med inbillningsförmågan och fantasin.   Även detta sinne måste vi utblotta på inbillningskraftens bilder och former, som på övernaturligt sätt uppstår där. Vi ämnar också framlägga bevis för att själen omöjligen kan nå fram till en förening med Gud, så länge hon inte upphör med sin aktivitet i dessa, ty dylika bilder och föreställningar kan inte tjäna henne som lämpligt och närliggande medel till att nå en sådan förening.

3.    Först av allt måste vi då göra klart för oss att de sinnen som vi i det följande särskilt skall tala om är de två inre kroppsliga sinnen som kallas inbillningskraft och fantasi.

Dessa båda är hänvisade till varandra för ömsesidig hjälp.

Det ena resonerar genom inbillningen, det andra skapar den bild som översstämmer med det tänkta föemålet.

Men för det mål vi har i sikte är det sak samma om vi talar om det ena eller det andra sinnet.

När vi därför i det följande inte alltid nämner vart och ett särskilt, så är det underförstått att man förstår det i den mening som vi ovan har angett.

       Nu när detta är förutskickat, fastställer vi att allt vad sinnena kan motta eller skapa kallar man föreställningar och fantasibilder.  Det betyder bilder som i kroppslig gestalt och form erbjuder sig för sinnena. 

      Dessa bilder kan vara av två slag.  Det ena slaget är de övernaturliga, de har inte behov av sinnenas hjälp för att uppstå, utan de skapas i sinnena på ett passivt sätt.

Dessa kallar vi bildvisioner som kommer på övernaturlig väg.

Dem skall vi senare tala om.

        Det andra slaget är de naturliga, det är sådana som sinnena själv kan skapa med hjälp av sin egen aktivitet genom former, gestalter och bilder.

        Det är till dessa två krafter man hänför meditationen, som en akt av eftertanke med hjälp av bilder, former och gestalter som skapas och uppstår i sinnena.

Det är på så sätt vi föreställer oss till exempel Kristus på korset eller fastbunden vid gisselpelaren eller någon annan episod ur hans lidande, eller när vi betraktar Gud sittande på sin tron i sitt höga majestät, eller när vi tänker oss himlens härlighet som ett oförlikneligt ljus, eller vad det än må vara av jordiska eller himmelska ting som vi tänker på.

      Emellertid måste själen tillbakavisa alla föreställningar och förnimmelser och förbli i mörker beträffande detta inre sinne, inbillningskraften, om hon vill nå fram till förening med Gud.  Ty inte heller dessa föreställningar kan under något förhållande stå som direkt medel till Gud, och de har inte större betydelse än de bilder som de fem yttre sinnena åstadkommer.

4.   Orsaken är följande. Inbillningskraften kan inte framställa eller skapa någonting nytt utöver det som de yttre sinnena, till exempel synen och hörseln, har upplevt.

På sin höjd kan den skapa något som liknar de ting man har sett, hört och känt,

Och ändå höjer sig inte denna likhet till någon högre eller betydelsefullare väsenskategori än den som själen tidigare har uppfattat genom de fem sinnena.

Nej, förgäves må hon föreställa sig palats av diamanter eler berg av guld, därför att hon har sett diamanter och guld, allt detta är i verkligheten underlägset det verkliga varat hos ett enda litet stycke guld eller en enda pärla, trots mängden och prakten hos det tänkta föremålet.

Och eftersom inga skapade ting, enligt vad vi har fastställt, kan stå i något som helst förhållande till Guds väsen, så följer av detta att de bilder som man kan göra av dem inte duger till att vara något närliggande medel till föreningen med Gud.

Tvärtom, vi upprepar att de snarare skulle vara ett hinder.

5.    De människor som föreställer sig Gud vara lik någon av dessa bilder, eller lik bilden av en förtärande eld, ett strålande ljus eller någon annan form, och som tror att något sådant liknar honom, de tar grundligt fel.

Naturligtvis har nybörjarna behov av dessa betraktelse sätt, föreställningar och tankar för att deras kärlek allt mer skall upptändas och själen få sin näring genom sinnena.

Allt detta skall vi senare tala om.

Föreställningarna tjänar dem då som ett avlägset medel till föreningen med Gud, och det är denna väg som som själarna i allmänhet måste gå för att nå målet, den andliga vilans innersta rum.  Men de måste att de bara skall passera den vägen fram och inte stanna kvar där, ty annars kommer de aldrig fram till målet.  Målet har inte alls någon likhet med dessa avlägsna medel och har ingenting gemensamt med dem.

Dessa medel är som trappstegen i en trappa, det finns ingenting hos dem som liknar målet, rummet som ligger allra högst upp.   Trappstegen är bara ett medel för att kunna gå upp dit, och om den som stiger uppför dem inte lämnar dem efter sig, den ena efter det andra ända fram det allra sista, utan vill stanna på ett av dem, kommer han aldrig upp, han når aldrig det behagliga och fridfulla rum som är målet.

      På samma sätt är det med den själ som redan i detta liv vill uppnå förening med Honom som är vår högsta vila och vårt högsta goda. Steg för steg måste hon passera alla olika betraktelsesätt, föreställningar och kunskapsgrader och lämna dem bakom sig, ty de har ingen som helst likhet med eller propotion till det mål de leder till, det vill säga Gud.

Därför säger också den helige Paulus i Apostlagärningarna: "Vi bör inte mena att Gudomen är lik någonting av guld eller silver eller ädelsten eller någonting som är danat av mänsklig konst och tanke"  ( 17:29 ).

6.    Där detta ändå åsidosätts, där råkar många andliga människor ut på irrvägar.  De har övat sig att komma närmare Gud med hjälp av bilder, föreställningar och betraktelser, så som nybörjare skall göra.  Men nu vill Gud kalla dem till högre andliga skatter, inre och osynliga.

Därför fråntar han dem lusten och smaken för den diskursiva meditationen, det går inte längre för dem att be så, och inte heller kan de samla sig och slita sig loss från de konkreta former de vant sig vid.

Tvärtom, de anstränger sig att bevara dessa, de vill som förut använda sig av föreställningar och meditationer, därför att de tror att det alltid skall vara på det sättet.

Sålunda plågar de sig själva och finner ändå inte den glädje de söker.  Tvärtom ökas känslotorkan, ångesten och oron i själen ju mer de söker en glädje som dock omöjligen kan återfinnas på det gamla sättet.

Själen finner ju som sagt ingen smak längre i denna sinnliga näring, hon behöver enn finare, mera inre och mindre sinnlig näring, som inte består i inbillningskraftens aktivitetet utan i att låta henne vara i sin ro och vila, vilket är mer andligt.

      Ty allteftersom själen förandligas upphör hennes själsförmögenheter allmera att syssla med enskilda handlingar.   Hon koncentrerar sig i en enda, mera allmänt hållen, ren akt, och då inställer själsförmögenheterna sin verksamhet och lämnar den väg som tidigare förde själen fram till detta stadium.

Det är något liknande som sker, när fötterna upphör att gå och står stilla när de har fullbordat sin vandring.

Ty om vandraren alltid gick vidare, då skulle det ju inte finnas någon ankomst.  Om allt bara var medel, var och när skulle skulle man då kunna glädja sig åt att vara framme vid slutmålet?

7.   Därför är det sorgligt att det finns så många människor, vilkas själar längtar efter den inre fridens stillhet och vila för att kunna njuta Guds frid och vederkvickelse, men vilka i stället berövar sin själ denna inre frid, återför henne till yttervärlden och tvingar henne att än en gång påbörja den väg som hon redan har gått och att uppge det slutmål där hon redan hade funnit ro.  Och allt detta endast för att få behålla medlet, meditationen, som hade fört henne dit.

Det är emellertid inte utan avsmak och motvilja som själen underkastar sig detta.  Hon skulle föredra att stanna kvar i denna frid som hon inte förstår, liksom i sitt eget hem, och hon plågas som den som efter mycken möda kommer fram till sin viloplats men som då tvingas återta arbetet.

Olyckligtvis förstår inte dessa människor hemligheten med sitt nya tillstånd, utan de tror att de är lata och inte gör någonting.  De samtycker inte till att lämna själen i fred  utan anstränger sig oavlåtligt att leda henne in på betraktelsernas och meditationernas väg.

Så råkar de in i en ännu svårare känslotorka, och förgäves bemödar de sig att känna någon glädje där ingen glädje finns för dem.   Vi kan gott säga dem att ju mer de anstränger sig, desto mindre gagnar det dem.

Det innebär att de lämnar det som är mer för det som är mindre.   Ju mer de framhärdar i sitt beteende, desto värre blir deras tillstånd, eftersom de leder sin själ bort från den andliga friden, de börjar på nytt gå den väg de redan gått och försöker göra om vad de redan gjort.

8.  Till sådana människor skall man säga att de måste lära sigatt förbli i vila med kärleksfull uppmärksamhet och vakenhet inför Gud, och att de inte alls skall bekymra sig om sin inbillningsförmåga eller vad den gör eller inte gör.

Ty på detta stadium befinner sig själsförmögenheterna i vila, de handlar inte mer aktivt, utan passivt, genom att de mottar det som Gud verkar i dem.  Och om det ibland förekommer att de visar någon aktivetet, sker detta inte med möda eller någon ansträngd eftertanke utan med kärlekna mildhet.

Då har de väckts av en impuls från Gud och handlar inte av själens egen kraft, så som vi skall visa längre fram.

      För ögonblicket räcker emellertid det sagda för att visa hur nödvändigt och rätt det är för dem som vill komma vidare att i tid kunna frigöra sig från alla dessa metoder och lika slag av bön och fantasibilder, liksom vid vilken punkt av deras utvecklingsstadium detta bör ske.

9.   För att det skall bli bättre att avgöra tidpunkten, det rätta ögonblicket, skall vi ge några kännetecken, som den andliga själen måste upptäcka hos sig själv för att förstå att den stund har kommit då hon fritt kan börja begagna det nya anvisade medlet och upphöra att följa eftertänkandets och fantiserandets väg.      

                 

      

 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Av Jan-Owe Ahlstrand - Fredag 15 mars 12:31

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards