Alla inlägg den 5 april 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 april 2014 18:33

KAPITEL ELVA.
OM DET HINDER OCH DEN SKADA SOM UPPSTÅR AV KUNSKAPER VILKA FÖRSTÅNDET MOTTAR PÅ ÖVERNATURLIGT SÄTT GENOM DE YTTRE KROPPSLIGA SINNENA.

OM SJÄLENS BETEENDE GENTEMOT DEM.

1.   De första kunskaper som vi i föregående kapitel har talat om är sådana som förståndet på naturligt sätt mottar.

 Dem skall vi inte behandla nu, ty vi har redan talat om dem i den första boken, där den väg skisserades som man bör följa i sinnenas natt. och de upplysningar som där getts på den punkten är tillräckliga.

      I föreliggande kapitel skall vi därför bara tala om de kunskaper och förnimmelser som förståndet får motta på övernaturligt sätt med hjälp av de yttre kroppsliga sinnena:

syn, hörsel, lukt, smak och hörsel.

Ty i regel kan genom alla dessa sinnen föreställningar och övernaturliga saker upplevas av andliga människor.

     För synen visar sig vanligen bilder och personer ur det andra livet, såsom helgon och goda och onda änglar, ljusuppenbarelser och ovanliga strålningar.

     Med hörseln förnimmer man vissa ovanliga ord, uttalade av de gestalter man ser eller av andra som man inte ser.

     Med luktsinnet förnimmer man ibland ljuvliga dofter, utan att man vet varifrån de kommer.

     Likaså händer det att smaksinnet känner den härligaste smak och att känselsinnet erfar stor njutning.

Ibland är den så stor att den tycks gå genom märg och ben, så att man njuter av den, blommar upp genom den och badar i ljuvlighet.   Detta brukar vara fallet med det som kallas andlig salvelse, eftersom den hos rena själar utgår från anden och sprider sig i lemmarna.

Denna sinnenas ljuvlighet är mycket vanligt förekommande hos andliga människor, ty den härrör ur sinnesrörelser och känslomässig andakt och är mer eller mindre uttalad, alltefter vars och ens egenart.

2.   Men även om nu alla dessa ting kan tilldelas de kroppsliga sinnesorganen av Gud, bör man dock aldrig för den tycka sig vara säker och acceptera dem.

Tvärtom är det bäst att undersöka om de är goda eller onda.

För övrigt, ju mera utvärtes och kroppsliga de är, desto mindre troligt är det att de härstammar från Gud.

Det är ju naturligare att Gud meddelar sig med anden, det är ju så han vanligtvis gör. Den vägen är också både säkrare och förmånligare för själen än vägen genom sinnena, vilken vanligen är förenad med många faror och illusioner.

Ty där upphöjer sig ju de kroppsliga sinnena till domare, som dömer över andliga ting, i tro att dessa är sådana som de förnimmer dem.

Och ändå är det lika stor skillnad mellan dem som mellan kropp och själ eller sinnlighet och förnuft.

Det kroppsliga sinnet är lika ovetande om andliga ting som åsnan om förnuftiga ting, ja sinnet är till och med ännu mera ovetande.

3.  Därför bedrar sig högeligen den som uppskattar detta slags ting, och han utsätter sig för stor fara att göra sig falska förhoppningar.

I varje fall bär han inom sig själv det största av alla hinder för att bli verkligt andlig.

Ty de kroppsliga företeelser vi har talat om har inte något som helst samband med andliga ting.

Därför bör man alltid misstänka att de är mera av djävulen än av Gud.  Djävulen har ju ett större inflytande över det kroppsliga och yttre hos människan och kan på det området lättare spela sina spratt än på det inre och andliga området.

4.   Jag vill tillägga att ju mera dessa kroppsliga former och uppenbarelser är av utvärtes slag, desto mindre gynnar de det inre och anden, på grund av det avstånd och den olikhet som består mellan det som är kroppsligt och det som är andligt.  

Även om de kan åstadkomma någon god andlig inverkan, vilket alltid sker om de härrör från Gud, så är emellertid denna inverkan alltid mycket mindre än om samma uppenbarelser hade varit av rent andligt och invärtes slag.

Därför är också sådana uppenbarelser ofta ägnade att skapa misstag och självförhävelse och fåfänga i själen.

Ty just för att de är så påtagliga och förnimbara uppväcker de sinnena, och då förefaller det själen som om de var desto

betydelsefullare, ju påtagligare de är för sinnena.

Honn följer dem och överger tron, hon inbillar sig att denna uppenbarelse är hennes ledstjärna och det medel som skall låta henne nå det efterlängtade målet, den gudomliga föreningen.

Sålunda avlägsnar hon sig från den väg och det medel som tron är, i samma mån som hon fäster avseende vid sådana uppenbarelser.

5.   Och vad värre är, när själen ser sig vara föremål för så ovanliga uppenbarelser grips hon ofta av en viss självbelåtenhet och tycker sig vara någoting inför Gud, vilket strider mot ödmjukheten.

    Djävulen förstår också mycket bra att invagga själen i hemlig självbelåtenhet.  Men ibland gör han det på att särskilt påfallande sätt, och det är när han åstadkommer de nämnda förnimmelserna för sinnena.

Då låter han henne se helgongestalter och underbart ljusskimmer, låter henne höra höra smickrande ord, känna ljuvliga dofter, smakförnimmelser och beröringar.

Hans mål är därvid att narra själarna in i en mängd olyckor.

   Därför bör man alltid tillbakavisa sådana fantasibilder och förnimmelser.  Och även om vi förutsätter att några av dem verkligen kommer från Gud, blir Gud dock inte förolämpad av att själen avvisar och inte vill veta av dem, och han undanhåller henne ingalunda den verkan och den nytta som det är hans avsikt att ge henne genom dem.

6.   Skälet är följande. En kropplig vision eller annan sinnesförnimmelse, såväl som varje slags meddelande, även de rent inre, påverkar något av sinnena.

Omm detta fenomen kommer från Gud åstadkommer det emellertid i samma ögonblick som det kommer och som det uppfattas i sin första verkan, utan att själen ens får tid till att tänka efter om hon vill ha den eller inte.

Ty på samma sätt som Gud sänder dessa övernaturliga fenomen utan att själens egen medverkan eller förmåga föregår dem, är det också utan någon som helst samverkan från hennes sida som han åstadkommer den effekt han med detta medel har avsett. Det är något som på ett passivt sätt fullgörs och förverkligas i anden, och det rörs sig inte alls om att vilja eller inte vilja att det sker, lika litet som till exempel en naken människa som man brände med eld skulle vara hjälpt av att inte vilja bli bränd, elden skulle ju trots detta ha sin verkan.

Så är det också med de visioner och andra intryck som kommer från Gud.  De utövar sin verkan, i första hand och huvdsakligen i själen, sedan också i kroppen, även om själen inte vill det.

      På liknande sätt förorsakar ju också de visioner som kommer från djävulen utan själens samtycke oro, torka, fåfänga eller inbilskhet.  Men dessa djävulens visioner har inte lika stor kraft i det onda, som de som kommer från Gud har i det goda.

De som kommer från djävulen kan bara uppväcka en första ingivelse i viljan, men de kan inte ta överhand om viljan gör motstånd.  Den oro som de medför är inte av någon lång varaktighet, om inte själen genom brist på vaksamhet och mod själv tillåter dem att vara längre.

      Med de visioner och intryck som kommer från Gud tränger in i själens allra innersta, de inspirerar viljan att älska och utövar så en verkan som själen inte på något sätt kan motstå, inte mer än glasrutan motstår solstrålen som faller på den.

7.    Deta är orsaken till att själen aldrig bör vara djärv nog att tillåta dem, inte ens om de kommer från Gud, som sagt.

Och sex slag av onda ting skulle det kunna medföra, om hon ändå ville tillåta dem.

    För det första avtar därmed tron.

Ty de ting som man förnimmer med sinnena vålla r stort avbräck för tron, eftersom tron ju står upphöjd över alla sinnesförnimmelser.

Och därför avlägsnar sig själen från det medel som kunde föra henne till förening med Gud, om hon inte sluter sina ögon för alla sinnligt förnimbara ting.

    För det andra är sådana visioner ett hinder för anden om man inte tillbakavisar dem, ty då uppehåller sig själen vid dem och anden kan inte lyfta sig upp till det osynliga.

Detta var en av de orsaker varför vår Herre sade till lärljungarna att det var bra för dem att han lämnade dem, så att den Helige Ande kunde komma ( jfr. Joh. 16:7 ).

Det var också därför som han efter sin uppståndelse inte tillät Maria Magdalena att beröra hans fötter, han ville nämligen stärka henne i tron ( jfr. Joh. 20:17 ).

      För det tredje får själen mer och mer en känsla av äganderätt till dessa visioner och meddelanden, hon går inte längre försakelsens och den andliga utblottningens väg.

      För det fjärde förlorar hon omärkligt den andliga verkan som dessa fenomen åstadkommer inom henne, ty hon fäster blicken på det sinnligt förnimbar, som dock är det minst viktiga.

      Följdaktligen erfar hon inte så rikligt som hon skulle kunna få det, den andliga verkan som dock är meningen med dessa företeelser.

Ty denna verkan frambringas och bevaras desto bättre, ju mer man gör sig fri från allt sinnligt, då det ju förligger en stor klyfta mellan det som är sinnligt och det som är rent andligt.

      För det femte förlorar hon så småningom Guds nådebevis, därför att hon tar emot dem med en känsla av äganderätt och inte heller begagnar dem till sin fördel.

Att ta emot dem med en känsla av äganderätt och att inte begagna dem till sin fördel, det är emellertid att vilja göra sig till herre över dem.

Ty Gud ger dem inte för att själen skall göra sig till herre över dem, därför bör själen inte vara förmäten nog att utan vidare tro att de kommer från Gud.

      För det sjätte, genom att eftersträva dem öppnar själen dörren för djävulen, så att han kan lura henne med liknande fenomen, som han mycket skickligt kan simulera och förvränga och ge ett sken av att de kommer från Gud.

Ty, som Aposteln säger, han kan "förvandla sig till en ljusets ängel"  ( 2 Kor. 11:14 ).

Detta skall vi med Guds hjälp behandla senare, i den tredje boken, i kapitlet om andligt frosseri,  

i ( Själens dunkla natt ).

8.   Därför är det riktigt att själen sluter ögonen och tillbakavisar dem, utan att ta reda på varifrån de kommer .

Gjorde hon inte det, skulle hon ge djävulen fritt spelrum och ett sådant övertag att i stället för Guds visioner skulle få djävulens, och dessa skulle så öka i antal att Guds skulle upphöra, och allt som sedan hände skulle vara djävulens verk och inte Guds.

Det är just detta som har hänt många oförsiktiga och okunniga människor.  De rörde sig med så stor självsäkerhet bland dessa visioner och uppenbarelser att det blev mycket svårt att åter vänja dem vid att söka Gud i trons renhet.

Somliga kunde inte alls återföras till den rätta vägen, ty djävulens illusioner hade slagit alltför djupa rötter i dem.

Det är alltså klokt att helt stänga dörren för alla sådana ting och att avvisa dem alla.

Om de är onda avvisar man därmed djävulens snaror, om de är goda avlägsnar man hindren för tron och skördar därvid också den frukt som de var avsedda att frambringa.

      På samma sätt som Gud så småningom tar bort de goda, därför att man tycker om dem, känner äganderätt till dem och inte använder dem på rätt sätt, så insmyger också djävulen sina och mångdubblar dem, därför att själen ger honom så bekväma tillfällen därtill.

När själen däremot avvisar och motsätter sig dem, ser djävulen att han inte längre kan skada henne och upphör då så småningom med sina försök.

Gud däremot ger till den ödmjuka och osjälviska själen allt flera och allt mera uphöjda nådebevis.

"Han upphöjer henne och sätter henne över mångahanda", så som han gjorde med den tjänare som var "trogen i det ringa" ( Matt. 25:21 ).

9.     Om själen är trogen och frigjord från världen, då komer Herren inte att vila förrän han steg för steg har fört henne ända upp till den gudomliga förening, vilken innebär själens omgestaltning till Gud själv.

Han prövar henne och lyfter henne långsamt allt högre.

Först ger han henne yttre och mera vanliga nådebevis, anpassade till hennes känslosamma sinne och ringa förmåga.  Om hon då uppför sig som hon bör, om hon nyktert tar emot denna andliga näring och drar nytta och kraft ur den, då ger han henne rikligare och finare näring.

Om själen på detta första stadium sålunda besegrar djävulen, övergår hon till andra stadiet, och om hon även där besegrar djävulen, stiger hon till det tredje.

Och så vandrar själen vidare uppåt genom alla de ju boningarna, ( Den inre borgen ) Teresia av Akvila, varmed menas de sju graderna av kärlek, ända till dess att Brdgummen leder henne in i den "vinkällare"

( Höga Visan 2:4 )  som innehåller  den fullkomliga kärlekens vin.

10.   Lycklig den själ som förstår att bekämpa detta apokalyptiska odjur med dess sju huvuden

( Upp. 12:3 )!         

Dessa står i motsättning till kärlekens sju grader och de för krig mot själen i var och en av de sju boningarna, där hon anstränger sig att uppnå varje enskild grad av gudomlig kärlek.  Om hon tappert kämpar inom var och en av dessa grader och så segrar, då uppnår hon också utan tvivel nåden att stiga uppåt från grad till grad, eller snarare från boning till boning, till dess att hon slutligen når den sista, där alla de sju huvudena blivit avhuggna på detta odjur, med vilket hon utstått de mest fruktansvärda strider.
Den helige Johannes säger till och med att detta odjur har haft tillåtelse att föra krig mot helgonen och att om möjligt besegra dem i var och en av kärlekens sju grader genom att sätta in tillräckligt med vapen och ammunition.

     Därför är det smärtsamt att se vilket stort antal människor som först har dragit ut i det andliga livets kamp mot odjuret men som sedan inte är i stånd att hugga av ens det första huvudet genom att avstå från de sinnesberusande tingen i denna värld.

Och om det också lyckas för en del människor att hugga av det första huvudet, lyckas de ofta inte hugga av det andra genom att avstå från förnimbara visioner som vi just har talat om.   Vad som ännu beklagligare, det är att somliga själar, som inte bara har huggit av odjurets första och andra huvud utan också det tredje varmed menas att man frigör sina inre sinnen ---- att dessa själar, som alltså har övergått från den enkla meditationens stadium till ett högre stadium, just i det ögonblicket vänder då de skulle beträda ett rent andligt område lät sig besegras av detta odjur.

Just i det ögonblicket vänder sig nämligen odjuret på nytt mot dem, på nytt växer alla dess huvuden fram ända till det första.

Dessa själars tillstånd blir värre än före deras fall, ty nu tar "odjuret med sig sju andar som är värre än ett självt" 

( Luk. 11:26 ).

11.   Därför måste en andlig människa visa bort ifrån sig alla sådana intryck och kroppliga njutningskänslor som hör hemma i de yttre sinnena, om hon över huvud vill kunna hugga av odjuret dess första och andra huvuden och träda in i kärlekens första gemak och i den levande trons andra.

Hon får inte bekymra sig om och inte låta sig förvirras av det som erbjuds för sinnena, ty det är just detta som allra mest hindrar tron.

12.    Av vad vi sagt framgår tydligt att dessa visioner och sinnliga förnimmelser inte kan vara något medel till gudomlig förening, de står inte i något som helst förhållande till Gud.

Dtta var också en av orsakerna till att Kristus inte villa att Maria Magdalena och aposteln Tomas skulle vidröra honom

( Joh. 20:17, 29 ).

       Men djävulen gläder sig när han träffar på en själ som längtar efter uppenbarelser eller har benägenhet för sådant.

Då har han rikliga möjligheter att inge henne allahanda felaktiga tankar och att försvga hennes tro.

Ty en själ som längtar efter sådant kan antas ha stor grovhet och måste därtill räkna med svåra frestelser och faror.

13.  Jag har behandlat dessa yttre förnimmelser en smula utförligt, i avsikt att därigenom också belysa sådant som i det följande skall behandlas.

Ändå skulle jag ha så mycket mera att säga att det nog aldrig kunde ta slut.

Och enligt min mening är det ändå kortfattat, när jag nu här nöjer mig med dessa yttre förnimmelser, med undantag för i sällsynta fall och då de prövats av någon lärd och erfaren gudsman.     Men inte ens då får man längta efter dem.

Av Jan-Owe Ahlstrand - 5 april 2014 17:33

KAPITEL TIO.
DÄR DE SKILLNADER FASTSTÄLLS SOM UTMÄRKER DE OLIKA UPPFATTNINGSSÄTTEN OCH KUNSKAPERNA HOS FÖRSTÅNDET.

1.     När vi nu särskilt skall behandla den fördel eller den skada som förståndets uppfattningssätt och kunskaper kan förorsaka själen med avseende på tron ----- vilken ju som vi sagt är det medel som förbereder den gudomliga föreningen --måste vi först bestämma vilken skillnad som finns mellan alla dessa naturliga och övernaturliga kunskaper som förståndet kan förvärva.

Först därefter kan vi med större ordning och säkerhet leda förståndet in i trons natt och mörker.

Detta skall göras så kortfattat som möjligt.

2.    Först och främst måste vi beakta att det är på två vägar som förståndet kan uppnå kunskap och vetande, en naturlig och en övernaturlig väg.

Den naturliga vägen omfattar allt det som förståndet är i stånd att begripa, antingen genom kroppens sinnen eller genom sina egna resurser.

Den övernaturliga vägen omfattar allt det som förståndet fattar ovanför sin naturliga förmåga och skickliga.

3.    Dessa övernaturliga kunskaper är antingen kroppsliga eller andliga.

De kroppsliga kunskaperna är av två slag, de som kommer till förståndet genom de yttre kroppsliga sinnena, och de som kommer genom de inre kroppsliga sinnena med allt som fantasin kan gripa, föreställa sig eller uppfinna.

4.   De andliga kunskaperna är är också av två slag, de som är tydligt fattbara och särskilda, och de som däremot är oklara, dunkla och allmänna.

Bland de tydligt fattbara och särskilda kunskaperna finns det fyra slag av särskilda kunskaper som inte meddelar till anden genom något kroppsligt sinne, nämlingen visioner,

uppenbarelser, ord och andliga känslor.

Den dunkla och mera allmänna kunskapen är bara en enda, nämligen kontemplationen, sådan som vi måste installera själen, genom att låta alla de andra kunskaperna ledsaga henne dit in.

Vi skall börja med att tala till henne om de första kunskaperna och så skall vi visa henne hur hon skall kunna befria sig från dem.

      

 


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se