Alla inlägg den 15 mars 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 15 mars 2014 07:41

DEN SISTA RETRÄTTEN.
       "Den eviges, endast den Eviges härlighet".

   DENNA SISTA RETRÄTT ÄR ELISABETH AV TREENIGHETENS MÄSTERVERK.

HÄR UPPENBARAS HENNES SJÄLS MYSTISKA ERFARENHET, FULLKOMNINGEN I DEN OMDANADE FÖRENINGEN MED GUD.

DESSA SIDOR, SOM SKRIVITS UNDER NÄTTER AV PLÅGANDE SÖMNLÖSHET OCH I ETT TILLSTÅND AV UTMATTNING SOM KNAPPT TILLÄT HENNE ATT HÅLLA I PENNAN,  ÄR DE SOM RENAST OH MEST UPPHÖJT GENLJUDER AV LAUDEM GLORIAE, VARS,

"HELA UPPGIFT VAR ATT ÄLSKA" OCH SOM ALDRIG LÄMNADE SJÄLENS HIMMEL OCH ALDRIG UPPHÖRDE ATT LOVSJUNGA DEN EVIGES, ENDAST DEN EVIGES HÄRLIGHET.

139.    INTE LÄNGRE VETA NÅGOT.

   "Nescivi ----- Jag visste inte längre något".

( Höga Visan 6:11 Så sjunger bruden i Höga Visan sedan hon blivit inledd i det innersta gemaket.

Jag tror att det bör bli omkvädet för en lovsång av hans härlighet denna första dag av reträtten då Mästaren har låtit själen få stiga ner till botten av den bottenlösa avgrunden, för att lära henne uppfylla den tjänst som skall bli hennes under evigheten, och i vilken hon måste öva sig redan i tiden, som är den redan påbörjade och i ständig utveckling stadda evigheten.

     "Nescivi ---- Jag vet inte längre något" 

( Höga Visan 6:11 ),  jag vill inte längre veta något annat än att "lära känna HONOM, få dela hans lidanden, få bli  lik honom genom att dö en död sådan som han dog"  ( Fil. 3:10 ).

"Dem som Gud har känt innan de ännu var till, dem har han också bestämt till att bli lika avbilden av hans gudomlige Son"

( Rom. 8:29 ), den av kärlek Korsfäste.

När jag blir helt och hållet lik denna gudomliga Förebild, när jag haft uppgått i honom och han i mig då uppfyller jag min eviga kallelse, den till vilken Gud utvalde mig i sig själv "in principio", från begynnelsen, den som jag skulle fullfölja

"in aeternum", i evighet, när jag i min älskade Treenighets sköte får bli oupphörlig lovprisning av hans härlighet, bli,

"Laudem gloriae ejus"  ( Ef. 1:12 ).

    "Ingen har sett Fadern"  ( Joh. 6:46 ), säger sankt Johannes, "utom Sonen, och de för vilka Sonen vill göra honom känd". ( Mattt. 11:27 ).

Jag tror att man också kan säga:  "Ingen har inträngt  i Kristi djupaste mysterium, utom den heliga Jungfrun".

Johannes och Maria Magdalena har skådat mycket djupt in i detta mysterium.

Sankt Paulus talar ofta om "insikten i Kristi hemlighet som givits honom" ( Ef. 3:4 ).

Men, vad är helgonens insikt i jämförelse med Jungfru Marias! ....  Hon är den outsägliga.

"Hon gömde allt i sitt hjärta och tänkte ofta på det" 

( Luk. 2:19, 51 ), det vill säga den hemlighet som ingen tunga har förmått uppenbara och ingen penna har förmått återge.

    Nådens moder skall få forma min själ, så att hennes lilla barn skall kunna bli en levande och "övertygande" avbild av hennes "förstfödde"  ( Luk. 2:7 ), den Eviges Son, han som var den fullkomliga lovsången till sin Faders härlighet.

140.     TYSTNAD, TYSTNAD.

   "Jag bär alltid min själ i min hand".  ( Ps. 119:109 ).

Så ljöd en ständig lovsång i min Mästares själ och därför förblev han i all ångest och all oro den Lugne och Starke.

"Jag bär alltid min själ i min hand!".

Vad i innebär det om inte den fulla självbehärskningen inför honom som är fridens Gud?

      Det finns ännu en lovprisning i Kristi hjärta som jag ständigt skulle vilja sjunga: "Min kraft skall jag bevara för dig".  ( Ps. 59:10 ).

Min regel säger: "Er kraft skall var i tystnaden".

Att bevara sin kraft för Herren tror jag därför betyder att man skapar enhet i hela sin varelse genom den inre tystnaden, att man samlar alla sina själskrafter för att de endast skall inrikta sig på att utöva kärlek.

Det är att ha den enkla blick som tillåter ljuset att fylla oss.

     En själ som inlåter sig i diskussion med sitt eget jag, som sysslar med hur hon själv känner sig och som fullföljer en onödig tanke eller en onyttig önskan, hon splittrar sina krafter, hon är inte helt och hållet inriktad på Gud.

Hennes lyra klingar inte rent.  När Mästaren rör dess strängar kan han inte avlocka dem några gudomliga ackord.

Altför mycket mänskligt klingar ännu med, det blir en dissonans.

    Den själ som i sitt inre rike behåller något för sin egen del, och som inte låter alla sina krafter vara inneslutna i Gud, förmår ej vara Guds fullkomliga lovprisning.

Hon är inte i stånd att oavbrutet sjunga "canticum magnum",

den Höga Visa som sankt Paulus talar om, medan det inte råder enhet inom henne.

I stället för i allt kunna fullfölja sin lovprisning, enkelt och rent, måste hon ständigt på nytt samla strängarna på sitt instrument som förirrat sig litet åt alla håll.

    Hur oundgänglig är inte denna underbara inre enhet för den själ somvill leva de förklarades liv här nere på jorden, de enkla väsendenas liv, andarnas liv.

Jag tror att det var detta som Mästaren åsyftade då han talade med Maria Magdalena om "unum necessarium  --- det enda nödvändiga"  ( Luk. 10:41 ).

Så väl det stora helgonet hade förstått detta!

Hennes själs öga, upplyst av trons ljus, hade känt igen sin Gud under hans beslöjande mänsklighet.

"Hon hörde på hans ord"  ( Luk. 10:39 ), i stillheten och enheten inom sig, hon kunde sjunga: "Jag bär alltid min själ i min hand",  och det lilla ordet: "Nescivi!"

   Ja, det enda hon visste något om var om HONOM.

Det kunde vara oväsen eller oro omkring henne: "Nesvici -----

Jag vet ingenting!"

Hon kunde få höra förebråelser:   "Nescivi!"

Varken förödmjukelser eller yttre ting kunde få henne att lämna denna heliga tystnad.

Det är på samma sätt med själen då hon har gått in i den heliga inre samlingens borg. 

Hennes öga har öppnats under trons förklarade ljus och upptäcker att hennes Gud är närvarande, levande inom henne.

Hon, i sin tur, förblir i sitt hjärtats enfald så närvarande hos honom att han svartsjukt skyddar och bevarar henne.

Sedan må oro komma utifrån eller stormar inifrån, eller orättvisa anklagelser: "Nesvici!"

Gud kan dölja sig för henne och ta ifrån henne sin förnimbara nåd:   "Nescivi!"

Eller med sankt Paulus ord:  "För hans kärleks skull har jag förlorat allt"  ( Fil. 3:8 ).

    Då får mästaren fria händer och kan strömma ned i oss och skänka sig själv, "efter sitt eget mått"  ( Ef. 4:7 ), och själen, som på så sätt har förenklats och enats, får bli den Oföränderliges tron, ty den heliga Treenighetens tron är enheten.

141.   HELIGA OCH OTADLIGA INFÖR HONOM.

     "Vi har blivit förutbestämda genom ett beslut av honom som verkar allt efter sin egen viljas råd för att vi skulle lovsjunga hans härlighet".  ( Ef. 1:11-12 ).

     Det är sankt Paulus som här tillkännager hur undrbart Gud har utvalt oss, sankt Paulus som trängde in så djupt i "den hemlighet som från evighet hade varit gömd i Guds hjärta".  ( Ef. 3:9 ).

Han får nu upplysa oss om den kallelse vi har fått.

    "Gud utvalde oss i sig", säger sankt Paulus, "före skapelsen, för att vi skall vara heliga och otadliga inför honom i kärleken".  ( Ef. 1:4 ).

    Om jag jämför dessa två sätt att framställa Guds "evigt oförändliga plan", så får de mig att dra slusatsen, att för att värdigt uppfylla min tjänst som Laudem gloriae så måste jag i allting upphålla mig "inför Gud".

Ja, mer än så, sankt Paulus säger: " i kärleken"  ( Ef. 1:4 ), det vill säga i Gud, eftersom  "Deus caritas est ---- Gud är kärleken"  ( 1 Joh. 4:16 ). och det är beröringen med det gudomlig Väsendet som skall göra mig ren och helig i hans ögon.

    Detta har att göra med den sköna dygd som hjärtats enfald är, om vilken en from författare har skrivit:  "Den ger själen djupets vila", det vill säga vilan i Gud, som är det bottenlösa djupet, denna vila som är ett förspel till ett eko av den eviga sabbatten som sankt Paulus talar om när han säger:

"Vi som har kommit till tro, vi får komma in i vilan." 

( Hebr. 4:3 ).

De förklarade äger denna det oändliga djupets vila, därför att de betraktar Gud i hans väsens enkelhet.

"De känner Gud", säger sankt Paulus, "liksom de själva är tillfullo kända",  ( 1 Kor. 13:12 ),   det vill säga genom det intuitiva skådandet, den enkla blicken, och därför, säger detta stora helgon vidare, "förvandlas de genom hans Andes makt till hans avbilder, i det de går från härlighet till härlighet."

(  2 Kor. 3:18 ).

Så är de en oupphörlig härlighetens lovsång till Guds väsen, som i dem betraktar sin egen härlighet.

     Jag tror att det vore att bereda Guds hjärta en omätligt stor glädje om man i själens himmel övade sig i det som de saliga gör, och det gör man genom att hänge sig åt honom genom den enkla kontemplationen, den som närmar människan till det skuldlösa tillstånd i vilket Gud har skapat henne.

   "Till hans avbild och till att vara honom lik" ( 1 Mos. 1:26 ), det var Skaparens dröm: att kunna betrakta sig själv i sin skapelse; att kunna se all sin skönhet stråla som genom en ren och klar kristall.  Är det inte därmed på något sätt hans egen härlighet som utsträckts?

     Genom den enkla blick som själen oavvänt riktar mot Gud är hon skild frånn allt som omger  henne, och då även, och framför allt, från sig själv,

Då "utstrålar hon kunskapen om Guds härlighet" 

( 2 Kor. 4:6 ), som apoteln talar om, därför att Guds väsen får återspeglas i henne och alla hans egenskaper delges henne.   Denna själ är i sanning en lovprisning av hans härlighet, den härlighet som blir uppenbar i alla hans gåvor.

Hon sjunger genom allt och mitt i de vardagligaste handlingar canticum magnum, "canticum novum  --- den nya sången"

( Upp. 14:3 ),  och denna sång får Gud att bäva i sitt innersta.

   "Då skall ljus gå upp för dig i mörkret", kan man med Jesaja säga till henne, "och din natt skall bliva lik middagens sken;

Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig i ödemarken och giva styrka åt benen i din kropp.

Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett  källsprång vars vatten aldrig tryter .....

Jag skall föra dig fram över landets höjder". 

( Jes. 58:8-11 ).

142.   TRONS KLARA LJUS.  

    Igår var det sankt Paulus som genom att lyfta litet på förlåten lät mig få skåda in i de "heligas arv i ljusets värld" ( Kol. 1:12 ) så att jag kan försöka att så mycket som möjligt efterlikna deras liv i mitt eget och så fylla min uppgift som Laudem gloriae.

    Idag är det sankt Johannes, lärljungen som Jesus älskade, som skall glänta litet på de "eviga portarna" ( Ps. 24:7 ), så att jag kan få vila min själ i det heliga "Jerusalem, synen av ljuvlig frid"  ( Kyrkvigningsmäsan ) ...... !

Och han säger först, att "det finns inte något ljus i staden, ty Guds härlighet upplyser den och dess ljus är Lammet". 

( Upp. 21:23 ).

Vill jag att min inre stad i någon liten mån skall kunna likna "evigheternas Konungs" ( 1 Tim. 1:17 ) och bli upplyst av Guds stora ljus, krävs det att jag släcker alla andra ljus i den, och att, liksom i den heliga staden, dess enda ljus blir Lammet.

    Och nu visar sig tron, trons klara ljus, för mig.

Tron ensam skall lysa mig så att jag kan gå brudgummen tillmötes.  Psalmisten sjunger att "han  gjorde mörker till sitt  täckelse" ( Ps. 10:12 ), men motsägelse verkar så att göra sig skyldig till motsägelse när han säger att "han höljer sig i ljus såsom i en mantel"  ( Ps. 104:2 ).

Av denna skenbara motsägelse drar jag slutsatsen för för egen del att jag bör sänka mig djupt ned i det heliga mörkret och skapa natt och tomrum i alla mina själsförmögenheter.

Då skall jag få möta min Mästare, och ljuset som omhöljer honom som en mantel skall omsluta också mig, ty han vill att

bruden skall stråla av hans ljus, bara av hans ljus, "uppfylld av Guds härlighet"  ( Upp. 21:11 ).

     Om oss sägs det att han var "orubblig i sin tro därefter han liksom såg den Osynlige"  ( Hebr. 1:27 ).

Jag tror att det är den hållningen som en lovprisning av Herrens härlighet som i allting vill fullfölja sin tacksägelse bör inta:  "orubblig i sin tro liksom om hon sett den Osynlige ......"

Orubblig i sin tro på "den kärlek som är henne alltför stor"

(Ef. 2:4 ).   Vi har lärt känna den kärlek Gud har till oss, och vi har kommit till tro på den".  ( 1 Joh. 4:16 ).

  "Tron", säger sankt Paulus,  "är en fullkomlig visshet om det man hoppas på, en övertygelse om den verklighet man icke kan se".  ( Hebr. 1:11 ).

Vad bryr sig själen om, när hon fått förskjunka i det ljus som detta ord skapar, ifall hon erfar något eller inte, om hon är i mörker eller ljus, om hon får njuta eller inte?

Hom liksom skäms över att göra skillnad på dessa saker, och när hon känner att de fortsätter att angå henne föraktar hon djupt sig själv för sin ringa kärlek och ser genast på Mästaren för att han skall befria henne.

"Hon UPPHÖJER HONOM", som en stor mystiker säger, "allra högst på sitt hjärtats berg", över den ljuvlighet och den tröst som strömmar från honom, ty hon har beslutat att hon skall höja sig över allt annat för att förenas med honom som hon älskar.

Jag tror att man till denna själ, orubblig i sin tro på kärlekens Gud, kan rikta dessa ord av apostlafursten:

"Därför att ni tror skall ni bli uppfyllda av en orubblig glädje och bli förhärligade".  ( 1 Petr. 1:8 ).

143.     DE SOM KOMMER UR DEN STORA NÖDEN. 

   "Sedan fick jag se en skara som var så stor att ingen kunde räkna den.

Dessa är de som kommer ur den stora nöden, de har tvagit sina kläder och  gjort dem vita i Lammets blod.

Därför står de nu  inför Guds tron och tjänar honom både dag och natt i hans tempel .... och han som sitter på tronen skall bo i dem.  De skall aldrig mer hungra och törsta, icke heller skall solhetta eller någon annan hetta bränna dem, ty Lammet skall vara deras herde och leda dem till källor med livets vatten ..... Och Gud skall torka alla tårar ur deras ögon".  ( Upp. 7:9, 14-17 ).

   Alla de utvalda, som bär "palmer i sina händer" 

( Upp. 7:9 ) och "är i Guds stora ljus" ( Upp. 22:5 ) har dessförinnan måste "gå igenom den stora nöden", och måste lära känna den "smärta stor som ett hav" ( Klag. 2:13 ),

har de om.  Innan de "med avtäckt ansikte sett Herens härlighet"  ( 2 Kor. 3:18 ), har de förvandlats till härlighet förvandlats till Guds väsens avbild" ( 2 Kor. 3:18 ), har de förvandlats det människoblivna Ordets avbild, som är den av kärlek Korsfäste.

Den själ som vill tjäna Gud dag och natt i hans tempel, och jag avser därmed den helgedom inom oss som sankt Paulus talar om när han säger: "Guds tempel är heligt, och det templet det är ni" ( 1 Kor. 3:17 ), en sådan själ måste vara fast besluten att vara VERKSAMT förenad med sin Mästares lidande.  Därför att hon är en friköpt själ måste hon i sin tur friköpa andra själar, och hon sjunger: "Jag berömmer mig av Jesu Kristi kors .... " ( Gal. 6:14 ),  "jag är korsfäst med Kristus ...... " ( Gal. 2:19 ).

Likaså: "Jag lider i min kropp vad som fattas i Kristi lidanden för hans kropp som är Kyrkan. " ( Kol. 1:24 ).

  "Drottningen står vid din högra sida" ( Ps. 45:10 ).

Sådan är själens hållning.   Hon går korsvägen vid sinn korsfäste och förnedrade Konungs  högra sida.

Han tycks vara tillintetgjord, men i själva verket är han stark, lugn och konungslig och går mot sista lidande för att låta sin "nåds härlighet" ( Ef. 1:6 ) stråla fram, som sankt Paulus så starkt betonar.

    Han vill låta sin brud få medverka i hans frälsningsverk, och den smärtsamma väg han vandrar tycks henne som salighetens väg, inte bara därför att den leder dit, utan också därför att den helige Mästaren låter henne förstå att hon måste höja sig över lidandets bitterhet för att, som han själv, ha sin vila i lidandet.

   Nu kan hon tjäna Gud DAG OCH NATT I HANS TEMPEL 

( Upp. 7:15 ); inre och yttre prövningar förmår inte längre åstadkomma att hon lämnar den heliga borg där Mästaren håller henne dold.

Hon VARKEN HUNGRAR ELLER TÖRSTAR  ( Upp. 7:16 ), mättad av Mästarens föda, den som var att göra Faderns vilja.

HON KÄNNER INTE LÄNGRE "solhettan bränna henne" 

( Upp. 7:16 ), det vill säga hon lider inte längre av att lida.

Lammet kan leda henne till källorna med" livets"

( Upp. 7:17 ) beträder, hon ser bara på Herden som leder henne.

    När Gud böjer sig till denna själ, som han har tagit till sin dotter, och som visar så stor likhet med hans Son, den "förstfödde före hela skapelsen" ( Kol. 1:15 ), känner han igen henne som en av dem "som han i förväg hade förutbestämt, kallat och rättfärdiggjort"  ( Rom. 8:30 ).

Han jublar av glädje i sitt fadershjärta, ty nu tänker han fullborda sitt verk och "förhärliga" ( Rom. 8:30 ) henne, när han hämtar henne till sitt rike för att hon evigt skall få lovprisa hans härlighet.

144.   DESSA ÄR DE SOM FÖLJER LAMMET VARHELST DET GÅR.

    "Sedan fick jag se Lammet stå på Sions berg, och tillsammans med det ett hundra fytiofyra tusen som hade dess namn och dess Faders namn skrivna på sina pannor.

Och jag hörde ett ljud som liknade bruset av väldiga vatten och dånet av et starkt åskdunder, och ljudet som jag hörde var som när harpospelare på sin harpor, och de sjöng en ny sång inför tronen  ..... och ingen kunde lära sig den sången utom de ett hundra fytriofyra tusen  .... ty de är jungfruliga.  

Dessa är de som följer Lammet varhelst det går.

( Upp. 14:1-4 ).

Det finns människor som redan här på jorden tillhör detta släkte som är rent såsom ljuset.

De bär redan Lammets och dess Faders namn på sina pannor.

Lammets, genom att de är lika honom och deras gestalt är lik hans Son som sankt Johannes kallar "trofast och sannfärdig"

( Upp. 19:11, 3:14 ) och som han visar oss "klädd i en mantel doppad i blod" ( Upp. 19:13 ). 

Även dessa människor är trofasta och sannfärdiga och deras mantel har doppats i blodet från deras ständiga offer av sig själva.

SIN FADERS NAMN bär de på sina pannor därför att han låter all sin fullkomlighets skönhet lysa fram och alla sina gudomliga egenskaper återspeglas i dem, och de är som lika många strängar som vibrerar och "sjunger den nya sången"

( Upp. 14:3 ).

De flöjer också Lammet varthelst det går. Inte bara på alla de breda och lättframkomliga vägarna, utan också på törnbeströdda stigar, där vägen är svår för dem.

Ty dessa själar är jungfruliga, de har med andra ord blivit fria från allt, avskilt sig från allt, avklätts allt.

De är "fria från allt, utom från sin kärlek".

De är skilda från allt, särskilt från sig själva.

De är utblottade på allt, såväl inom den övernaturliga som inom den naturliga ordningen.   Vad detta förutsätter att man överger sig själv!  Vilket bortdöende från sig själv!

Låt oss förtröstansfullt med sankt Paulus säga:

"Quotidie morior ----- Varje dag lider jag döden på nytt".

( 1 Kor. 15:31 ).

   Det stora helgonet skrev till kolosserna: "Ni har dött , och det liv som ni nu har är fördolt med Kristus i Gud".

( Kol. 3:3 ).

Villkoret är att man måste ha dött.  Annars kan man vara fördold i Gud VISSA STUNDER, men man lever inte vanemässigt i det gudomliga Väsendet, på grund av att allt det som man är känslig för, allt det som man söker för egen del, infinner sig för att dra en bort från Gud.

     En själ som oavvänt ser på Mästaren med den enkla blick som får hela kroppen att uppfyllas med ljus bevaras från denna sin "inneboende onda inriktning" ( Ps. 18:22 ) som väckte profetens klagan.

Herren har "fört henne ut på en rymlig plats" ( Ps. 18:20 ), vilken är han själv och ingenting annat.

Det är allt rent, allt heligt.

   O saliga död i Gud!   O milda och ljuva förlust av sig själv i det älskade Väsendet, som låter den han har skapat ropa: 

"Jag lever, men det är inte jag, utan det är Kristus som lever i mig.

Och det jordiska liv som jag nu lever, det lever jag i tron på Guds Son som har älskat mig och offrat sig själv för mig".

( Gal. 2:20 ).

145.    DEN EVIGES ÄRA.  

  "Coeli enarrant gloriam Dei ---- Himlarna förkunnar Guds ära".   ( Ps. 19:1 ).

Eftersom min själ är en himmel där jag bor i väntan på det himmelska Jerusalem, skall också denna himmel sjunga den Eviges ära, INGENTING utom den Eviges ära.

  "Den ena dagen talar därom till den andra".

( Ps. 19:2 ).  Allt ljus som jag får av Gud och varje budskap som kommer till min själ från Gud är dagen som talar om hans ära till den andra. "Herrens bud är klart", sjunger psalmisten, "det upplyser ögonen". ( Ps. 19:9 ).

Följaktligen får jag leva i hans ljus genom att troget följa varje bud och varje inre befallning från honom.   
 Även min trohet är ett budskap om hans härlighet.

     Men vilket saligt under sker inte: "Herre, den som skådar upp till dig strålar av fröjd"  (Ps. 34:6 ), utropar psalmisten.

En själ som tack vare det djup hennes inre blick äger skådar sin Gud rakt genom allt hon ser, och tack vare den enkelhet som skiljer henne från allt annat, hon STRÅLAR av härlighet.

Hon är en dag som överbringar till den andra budskapet om hans ära.

"Den ena natten kungör det för den andra" Ps. 19:3 ), och detta är något mycket trösterikt: till och med min oförmåga, min leda, mitt mörker, ja, mina felsteg förkunnar den Eviges ära.   Också mina lidanden till kropp och själ förkunnar min Mästares ära.

David sjunger: "Hur skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig?

Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn".

( Ps. 116:12-13 ).

Om jag tar denna kalk som färgats röd av Mästarens blod, och uppfylld av glad tacksägelse blandar mitt blod med det gudomliga Offerlammets har det på något sätt fått oändligt värde och kan skänka Fadern en lovsång som överglänser allt. Då är mitt lidande ett budskap som överbringar den Eviges härlighet.

   Här ----- i själen som förkunnar hans härlighet  ----- "har han gjort en hydda åt solen" ( Ps. 19:5 ).

Solen, det är Ordet, det är Brudgummen.

Om han finner minn själ tom på allt utom det som ryms i dessa ord: hans kärlek, hans ära, då väljer han henne till sitt brudgemak.

"Och han fröjdar sig såsom en hjälte att löpa sin bana .... och jag kan inte skyla mig för hans hetta."  ( Ps. 19:6-7 ). 

  Denna "förtärande eld"  ( Hebr. 12:29 ) åstadkommer den saliga omdaning som Johannes av Korset talar om när han säger: "Var och en tycks vara den andre, och båda är ett "

därför att de är en lovsång till Faderns härlighet.

146.   TILLBEDJAN,  DET ÄR NÅGOT SOM TILLHÖR HIMLEN.

     "Och dag och natt sjöng de utan uppehåll: Helig, helig är Herren Gud  den allsmäktige, han som var och som är och som skall komma .... Och de föll ned och tillbad, och de lade ned sina kronor inför tronen och ropade: Du, vår Herre ochh Gud, är värdig att ta emot priset, och äran, och makten  ....

( Upp. 4:8; 10; 11 ).

Hur skall jag göra för att i själens himmel kunna efterlikna de saliga i härlighetens himmel när de höjer ett oupphörligt lov till Gud?

Hur fullföljer man denna lovprisning, denna oavbrutna tillbedjan?

Sankt Paulus ger mig en vink om svaret när han skriver till sina bröder:  "Må Fadern ge dem styrka genom sin Ande till den invärtes människan, så att Kristus kan bo i deras hjärtan genom tron och så att de blir rotfasta och väl grundade i kärleken."  ( Ef. 3:16-17 ).

    "Vara rotfast och väl grundad i kärleken", det tror jag är villkoret för att värdigt kunna fylla sin uppgift som Laudem gloriae.

     En sådan själ tränger ned och och förblir kvar i "Guds väsens djup"  (1 Kor. 2:10 ), och därför gör hon allt i honom, men honom, genom honom och för honom.

Genom sin rena, klara blick får hon en viss likhet med det enkla Väsendet, och genom varj impuls, varje önskan och varje handling, hur vardaglig den än må vara, blir hon alltmr rotad i honom som hon älskar.

Allt i henne hyllar den trefalt Helige.

Hon är om man så vill ett evigt Sanctus, en ständig lovprisning till Gud!

   "De faller ned, de tillber, de lägger ned sina kronor inför honom".

Först måste alltid själen "falla ned", förlora sig i sin intighets avgrund och tränga ned så djupt att hon, som en mystiker på ett underbart sätt uttryckte det, finner "den sanna oövervinnerliga och fullkomliga friden, den som ingenting grumlar, ty hon har störtat sig så djupt ned att ingen skall söka henne där"  Ur Ruyebroecks verk OM ÖDMJUKHETEN.

Då kan hon tillbe.

  Tillbedjan!  Det är något som tillhör himlen. 

Jag tror att man kan definiera det som "kärlekens extas".

Det är kärleken, som har blivit överväldigad av skönheten, kraften och den oändliga storheten hos den Älskade.

Den faller i ett slags vanmakt, ien total, djup tystnad, den tystnad som David avsåg då han utropade: "Gud, dig lovar man i stillhet i Sion."  ( Ps. 65:2 ).

Ja, detta är den vackraste lovsången, eftersom det är den som evigt ljuder inom den rofyllda Treenigheten.

Tillbedjan är likaså "den sista ansträngningen av själen när hon blivit så överflödande av kärlek att hon inte kan finna ord för den"  ( Lacorddaire ).

  "Tillbed Herren ty han är helig" ( Ps. 99:9 ), står det i en psalm.  Och i en annan läser vi: "Ständigt tillbedje mann Herren för hans egen skull". ( Ps. 75:12 ).

En själ som samlar sig i sitt inre och begrundar detta med det "sinne för Herren" ( Rom. 11:34 ) som sankt Paulus talar om, får i förväg bo i himlen, höljd över det förgängliga och över sig själv!

     Hon vet att den hon tillber äger all salighet och härlighet i sig själv, och liksom de saliga "lägger hon ned sin krona inför honom"  ( Upp. 4:10 ).

Hon ringaktar sig själv och vänder blicken bort från det egna jaget.   Saligheten hos det Väsen hon tillber utgör hennes salighet, även när hon får gå igenom lidande och smärta, ty hon har övergivit sig själv och har UPPGÅTT i en annan.

Jag tror att själen när hon denna hållning av tillbedjan är som brunnarna som sankt Johennes av Korset talar om, som fylls med vattnet som strömmar ner från Libanon.

Vid anblicken av henne kan man säga: "En ström går fram vars flöden ger glädje åt Guds stad."  Ps. 46:5).

147.    VARA HELIG SOM GUD ÄR HELIG.

   "Var heliga, ty jag är helig".  ( 3 Mos. 19:2 ).  

Vem är den som kan ge en sådan bfallning?   Han har själv uppenbarat sitt namn, och detta namn är det som är hans eget, som bara han kan bära:  "Jag är den som är"

( 2 Mos. 3:14 ), sade han till Moses.

Han är den ende levande, upphovet till alla andra varelser.

"I honom", säger aposteln, "är det som vi l ever, rör oss och är till"  ( Apg. 17:28 ).

  "Var heliga, ty jag är helig."   Här tror jag att samma vilja uttrycks som på skapelsendagen, när Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika." 

( 1 Mos. 1:26 ).  

Skaparen vill alltid att hans skapelse skall bli ett med honom, att den skall bli förenad med honom.

    Sankt Petrus säger att "vi har fått del av gudomlig natur." 

( 2 Petr. 1:4 ).

Sankt Paulus lägger oss på hjärtat att vi "skall bevara den början av hans väsen" ( Hebr. 3:14 ) , som han har givit oss.

Och den lärjunge som Jesus älskade säger: "Vi är redan nu Guds barn, dock är det ännu inte klart vad vi en gång skall bli.   Men så mycket mer vet vi, att vi skall bli lika honom han helgar sig, liksom han själv är helig."  ( 1 Joh. 3:1-6 ).

   At vara helig som han själv är heligär således måttet på vad som är att vara hans barn av hans kärlek.

Sade inte Mästaren:"Var fullkomliga, liksom er Fader i himlen är fullkomlig." ( Matt. 5:48 ).

När Gud talade med Abraham sade han: "Vandra inför mig och var ostrafflig."  ( 1 Mos. 17:1 ).

Därmed får vi alltså ett sätt att uppnå fullkomningen som vår Fader i himmelen begär av oss.

Det var detta sankt Paulus efter att ha utforskat Guds hemliga rådslag uppenbarade för oss då han skrev att "Gud utvalde os i honom, innan världens grund blev lagd, för att vi skulle vara heliga och otadliga inför honom i kärleken."

( Ef. 1:4 ).

Och det är samma helgon som skall få upplysa mig så att jag utan omvägar får gå på den härliga väg som heter Guds närvar, där själen går "ensam med den Ende", ledd av "hans högra hand"  ( Ps. 20:7 ), under hans vingars beskydd, utann fruktan för nattens fasor eller för pilen som flyger om dagen, eller pesten som går fram i mörkret, eller farsoten som ödelägger vid middagens ljus"  ( Ps. 91:4_6 ).

   "Kläd av er den gamla människan vars livsföring ni fäljde under ert förra liv", säger han, "och kläd er i den nya människan, som är skapad till Guds avbild, i sann rättfärdighet och helig renhet."  ( Ef. 4:22-24 ).

Vägen är utstakad.  Det gäller bara att utblotta sig för att man skall tillryggalägga den så som Gud vill.

Utblotta sig, dö från sig själv, förlora sig själv ur sikte, detta måste har varit vad Mästaren avsåg då han sade:  "Om någon vill bli min efterföljare måste han ta sitt kors på sig och förneka sig själv."  ( Matt. 16:24).

   "Om ni lever efter den syndiga naturen", säger aposteln vidare, "kommer ni att dö; men om ni med Andens hjälp dödar kroppens gärningar, kommer ni att leva." 

( Rom. 8:13).

Den döden är det Gud begär, och det är om den det heter: "Döden är uppslukad i seger."  ( 1 Kor. 15:54 ).

  "O död", säger Herren:  "jag skall bli din död" ( Hos. 13:14 ), det vill säga; O själ, du som  har blivit min dotter, se på mig så kommer du att förlora dig själv ur sikte; utgjut hela dig själv i mitt väsen, kom och dö i mig för att jag må kunna leva i dig! .....

148.  I ETT EVIGT NU.   

   "Var fullkomliga liksom er Fader i himlen är fullkomlig."

( Matt. 5:48 ).   När  jag hör Mästaren sägdessa ord djupt inom mig, så tror jag att det som han begär är att jag, i mitt varas enhet, skall leva i ett evigt nu liksom Fadern, i ett nu före eller efter, i detta eviga nu.

Vad är detta nu?   David besvarar min fråga när han sjunger:

"Han skall alltid tillbedjas för sin egen skull."  (Ps. 72:15 ).

Dett är det evia nu iilket Laudem gloriae orubbligt skall vra förankrad.

   Men för att denna hennes hållning av tillbedjan skall kunna vara sann och hon skall kunna sjunga: "Jag vill väcka morgorodnaden2  ( Ps. 57:9 ), måste hn också kunna säga, med sankt Paulus: "För hans kärleks skull har jag förlorat allt"   Fil. 3:8 ), det vill säga för hans skull, och för att jag alltid skall kunna tillbedja honom, har jag gjort mig ensam, avskilt mig från allt, utblottat mig på ig själv och på allt, såväl i naturligt som i övernaturligt hänseende, altså även befträffande Guds gåvor.

Ty en själ som ej på det sättet är utblottad på och befriad frånsig själv blir med nödvändighet i vissa stunder intetsägande och enbart naturlig, vilket inte är värdigt ett Guds barn, en Kristi brud och tempel för den Helige Ande.

    För att kunna vara på sin vakt mot detta enbart naturliga liv måste själen vara vaken i sin tro och äga den klara blick som ser på Mästaren.

Då kommer hon att, som profeten och konungen David sjunger, kunna "vandra i sitt hjärtas enfald där hon bor i sitt hus".  ( Ps. 101:2 ).

Då skall hon ständigt tillbe sin Gud för hans egen skull och som en avbild av honom leva i det eviga nu som han lever i.

    "Var fullkomliga liksom er Fader i himlen är fullkomlig".

Gud är enligt sankt Dionysios den store Ensamme.

Min mästare begär att jag skall efterlikna denna fullkomlighet hos Gud och ära honom genom att själv leva i den stora ensamheten.   Gud lever i en evig, oändlig ensamhet.

Samtidigt som han sörjer för sina skapade varelser förblir han alltid i sin ensamhet, ty han lämnar aldrig sig själv, och denna ensamhet är ingenting annat än hans gudom.

     Villkoret för att ingenting skall kunna dra mig bort från den stora inre tystnaden är alltid detsamma; ensamhet , uppbrott från allt, utblottning.  

Om mina önskningar och begär, min fruktan, mina känslor av glädje eller smärta, om , kort sagt, alla den själsrörelser sommr ur dessa fyra lidelser inte underordnas Gud, kommer jag inte att knn vara ensam och något som stör kommer att höras inom mig.

Alltså är det som krävs tystnad, sälskrafternas sömn och varats enhet.

    "Hör, dotter, och giv akt, och böj ditt öra härtill:

Förgät nu ditt folk och din faders  hus, och må Konungen få ha sin lust i din skönhet." ( Ps. 45:11-12 )

    Jag tror att denna väjan till själen är en inbjudan till stillhet . "Hör ......  böj ditt öra  ....."

Men för att hör måste man glömma sin faders hus, det villsäga allt som hänger samman med det natuliga livet, det liv som aposteln åsyftar när han säger: "Om ni lever efter den syndiga naturen, kommer ni att dö."  ( Rom. 8:13 ).  

    "Glömma sitt folk, det svårare, ty detta folk är hela den värld som så att säga utgör en del av oss själva, det är alla våra känslor, minnen, intryck osv.  jaget kort sagt.

Allt detta måste ma glömma och avsäga sig; och när själen har fullbordat denna brytning, när hon är fri från all detta, är Konungen betagen i hennes skönhet, ty skönheten ligger i enheten, i alla händelser är det så hos Gud.

149.   DÅ SKALL MIN FADER ÄLSKA HONOM, OCH VI SKALL KOMMA TILL HONOM.

    "Herren förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig."  ( Ps. 18:20 ).

   När skaparen ser hur vacker tystnaden är i henne som han har skapat, när han ser hur tryggt hon vilar i ensamheten inom sig, blir han betagen i hennes skönhet och han leder henne till det oändligt, omätligt stora ensamheten, ut på rymlig plats, som psalmisten sjunger, och som ingenting annat är an han själv: "Jag skall få beträda djupen där Guds makt är".  ( Ps. 71:16 ).

Genom sin profet förkunnar Herren:  "Jag skall föra henne ut i öknen och tala ljuvligt till henne"  ( Hos. 2:14 ).

    Själen har fått  träda in i den ofattbart stora ensamhet där Gud kommer att tala till henne.

    "Guds ord", säger oss Paulus,  "är fyllt av liv och kraft och är skarpare än något tveeggat svärd.

Det skär igenom så att det skiljer själ och ande åt,  skiljer märg och ben från varandra".  ( Hebr. 4:12 ).

     Då är det alltså detta ord som direkt kommer att fullborda det verk som själens utblottande är, ty för Guds ord är det utmärkande att det verkar och skapar vad det talar, förutsatt, naturligtvis, att själen inte gör motstånd.

     Men att höra detta ord är inte allt, man måste ta vara på det.  När själen tar vara på ordet blir hon helgad sanningen, vilket är vad Mästaren vill:  "Helga dem i sanning."

( Joh. 17:17 ).

Lovade han inte den som tar vara på hans ord:  "Min Fader skall älska honom, och vi skall komma till  honom och ta vår boning HOS HONOM".  ( Joh. 14:23 ).

     Hela Treenigheten bor i en själ som älskar den i sanning, som tar vara på hans ord.   Och när denna själ har förstått vilken rikedom hon äger, blir all den natruliga glädje hon får av det skapade, och till och med den övernaturliga glädje som Gud skänker henne, bara något som inbjuder henne att gå in i sig sjölv för att få äga det substantiella Goda som hon har och som ingenting annat är än Gud själv.

Därför, säger Johannes av korset, har hon en viss likhet med det gudomliga Väsendet.

   "Var fullkomliga som er himmelske Fader är fullkomlig".

( Matt. 5:48 ).

Sankt Paulus säger "at han verkar allt i enlighet med sin vilja"  ( Ef. 1:11 ), och Mästaren ber mig också att ära honom genom  "att  göra allt i enlighet med hans viljas råd".

Jag skall aldrig låta mig behärskas av sinnesförnimmelserna, av den mänskliga naturens impulser, utan ha mig själv i min hand genom viljan. För att denna vilja skall kunna vara fri, måste jag, enligt en from författare, "alltid hålla den innesluten" i Guds.

Då kommer jag att "drivas av hans Ande"  ( Rom. 8:14 ), som sankt Paulus säger.

Allt som jag gör kommer att bli gudomligt och evigt.

Som en avbild av min Gud, den Oföränderlige, kommer jag redan under mitt liv här nere på jorden leva i ett evigt nu.

150.   ATT LEVA ÄR FÖR MIG KRISTUS.  

     "Verbum caro factum est, et habitavit in nobis  ----- Ordet blev kött och  tog sin boning ibland oss."  ( Joh. 1:14 ).

Gud hade sagt: "Var heliga, ty jag är helig",  ( 3 Mos. 19:2 )

men han förblev dold i sitt ouppnåeliga ljus, och för människan var det nödvändigt att han steg ned ändå till henne och levde henne liv, så att hon genom att vandra i han fotspår skulle kunna stga upp till honom igen och bli helgad med hand helighet.

    "Jag helgar mig till ett offer för dem, för att också de skall bli i sanning helgade."  ( Joh. 17:19 ).

Här befinner jag mig inför "den hemlighet som har varit dold under  tidsåldrar och för generationer, ..... hemligheten som är Kristus, för oss", enligt sankt Paulus, "hoppet om Guds härlighet."  ( Kol. 1:26 ).

Och han tillägger att han "fått insikt i detta mysterium"
( Ef. 3:4 ).

Därför får denne store apostel nu undervisa mig för att jag, som han uttrycker det, skall kunna få "den kunskap som överträffar all kunskap: kunskpen om Kristi kärlek" 

( Ef. 3:19 ). 

    Först får jag veta att "han är min frid"  ( Ef. 2:14 ), att det "genom honom som jag har tillträde till Fadern"  ( Ef. 2:18 ).

Ty "denne ljusets Fader ville, att gudomens hela fullhet skulle bo i honom, och ville genom honom försona allt med sig, både det som finns himlen och det som finns på jorden, sedan han ade stiftat frid genm hans dö på korset."

( Kol. 1:19-20).   "Ni är fylld av honom", fortsätter aposteln Paulus, "ni blev begravna tillsammans med honom i dopet och uppväckta tillsammans med honom genom er tro på Guds kraft  .... Gud gjorde er levande med Kristus, förlät er alla era synder och korsade över det skuldbrev, som ställde sina hotfulla krav på er genom att han spikade fast det vid korset; och i sig själv, på korset, avväpnade han makterna och myndigheterna, brännmäkte dem offentligt och ledde dem som fångar i sitt triumftåg ..... "  ( Kol. 2:10, 12-15 ),

"för att ställa fram er inför sig heliga rena och oskyldiga."

( Kol. 1:22 ).

      Detta är vad Kristus gör mot varje själ av god vilja, detta är det verk som hans oändliga kärlek, hans ALLTFÖR STORA KÄRLEK ( Ef. 2:4 ), ständigt manar honom att göra i mig.

     Han vill vara min frid för att ingenting skall kunna splittra mig eller få mig att lämna den heliga inre samlingens obetvingliga borg. 

Där kommer han att ge mig tillträde till Fadern och bevara mig orörlig och full av frid inför honom, som om min själ redan vore i evigheten.

Det är "genom blodet från sit kors"  ( Kol. 1:20 ) som han skall skänka sin frid åt allt i min lilla himmel för att den i sanning skall kunna bli viloplats för de Tre.

Han skall fyll mig med sig själv, han skall dölja mig i sig själv, han skall mig få nytt liv tillsammans med honom:

"Mihi vivere Christus est ---- Att leva är för mig Kristus."

( Fil. 1:21 ).

    Och jag faller ständigt, skall jag ha den tillitsfulla tron, och han får resa mig upp.  Jag vet att han skall förlåta mig, att han med sin oändliga omsorg om mig skall utplåna allt.

Mer än så, jag vet att han skall avkläda mig själv, all min nöd, allt inom mig som står i vägen för Guds inflytande.

Jag vet att han skall dra mina själsförmågor med sig, tillfångata dem och triumfera över dem i sig själv.

Då kommer jag att fullkomligt ha gått upp i honom.

Jag kommer att kunna säga: "Jag lever inte mera, min Mästare lever i mig"  ( Gal. 2:20 ), och jag kommer att ställas fram HELIG, REN och OSKYLDIG inför Fadern.

151.  I KRISTUS SAMMANFATTA ALLT.

   "Instaurare omnia in Cristo ---- I Krisus sammanfatta allt." 
( Ef. 1:10 ). 

Det är fortfarande sankt Paulus som undervisar mig, han som fördjupar sig i Guds höga rådslag, och säger att "inom sig själv har Gud beslutat att sammanfatta allt i Kristus".

    För att jag personligen skall kunna förverkliga denna Guds plann får jag än en gång hjälp av sankt Paulus som själv föreskriver en levnadsregel:  "Lev i gemenskap med Kristus Jesus",  säger han, "rotfasta i honom.

Bli väl grundade i hans kärlek, var befästa i tron ....., och väx alltmer i honom genom tacksägelse."  ( Kol. 2:6-7 ).

     LEV I GEMENSKAP MED KRISTUS JESUS.

Jag tror att detta är at lämna sig själv, förlora sig ur sikte, överge sig själv för att tränga allt längre in i honom för varje minut som går; så långt att man slår rot, och att man kan trotsa vilken händelse som helst, allt, med den djärva utmaningen:  "Vem kan skilja mig från Kristi kärlek?"

( Rom. 8:35 ).

<span style

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se