KAPITEL ÅTTA.

DETTA KAPITEL VISAR RENT ALLMÄNT HUR INGENTING SKAPAT OCH INTE HELLER NÅGON FÖRSTÅNDSMÄSSIG KUNSKAP KAN VARA ETT DIREKT MEDEL TILL FÖRENING MED GUD.

1.   Tron är det tjänliga och rätta medlet för själens förening med Gud.   Innan vi emellertid talar om detta, är det lämpligt att bevisa att det varken finns någoting skapat eller någoting tänkt som skulle kunna tjäna förståndet som rätt medel för att förena sig med Gud, och att allt som förståndet kan uppnå inte förmår annat än att skapa hinder för det i stället för att hjälpa det, om det håller fast vid detta.

      I detta kapitel skall vi på ett allmänt sätt bevisa denna sanning, och därefter skall vi mera detaljerat tala om de kunskaper som förståndet kan förvärva sig genom de inre och de yttre sinnena, liksom om de skador och olägenheter som förståndet kan tillfogas av alla dessa inre och yttre kunskaper, därför att det inte håller sig till det enda sanna medlet, tron.

2.    Man måste då först göra klart för sig att enligt en filosofisk regel bör ett medel vara avpassat efter målet, varmed menas att medlet bör besitta den överensstämmelse

och den likhet med målet som är erfoderliga för att man skall kunna uppnå det avsedda målet.

        Ett exempel.   Om någon vill gå till staden, måste han nödvändigtvis gå den väg som leder det, ty vägen är det medel som sätter honom i förbindelse med staden.

        Ett annat exempel. Ni vill tända eld på ett stycke trä.

Men då är det nödvändigt att hettan, som här är medlet, förbereder träet genom en så hög värmegrad som behövs för att så småningom göra det lika hett som elden.

       Om man ville tända eld på den genom något annat medel än det som är dugligt till detta, till exempel med hjälp av luften, vattnet, jorden, skulle man inte lyckas, såväl som man inte skulle anlända till staden om man inte tog den väg som leder dit.

        Likaså, för att förståndet skall kunna förenas med Gud, i den mån nu detta kan ske här på jorden, måste det med nödvändighet använda det medel som är ändamålsenligt för denna förening, det som mest närmar förståndet till Gud genom sin likhet med honom.

3.    Nu bör vi emellertid betänka att bland alla skapade väsen av högre och lägre art finns det inte något enda som skulle kunna vara ett verksamt medel för förening med Gud,

eller som skulle kunna uppvisa någon likhet med hans väsen.

Visserligen har, som teologerna säger, alla skapade väsen en viss överensstämmelse med Gud och återger något spår av hans väsen --- mer eller mindre, alltefter graden av fullkomlighet hos deras natur ---- men det finns inte någon väsensöverensstämmelse eller väsenslikhet mellan Gud och dem.

Tvärtom är avståndet mellan Gud och alla skapade väsen oändligt, och detta är också orsaken till att förståndet inte fullständigt kan förenas med Gud med hjälp av något skapat, varken himmelskt eller jordiskt, ty det föreligger inte någon tillräckligt stor likhet.

       När David talar om himmelska väsen säger han:

"Ingen är dig lik bland gudarna, Herre"  ( Ps. 86:8 ), och med gudar avser han då de heliga änglarna och de heliga själarna.

På annat håll säger han" "O Gud, i helighet går din väg, vem är en gud så stor som vår Gud?"  ( Ps. 77:14 ).

Det är som om han sade:  Vägen till dig, o Gud, är en helig väg, det vill säga en väg i ren tro. 

Ty var kan man finna en "så stor Gud"?

Det vill säga, var kan man finna en ängel av så upphöjd natur eller ett helgon så uppfyllt av härlighet och så stort att det skulle vara en lämplig och fullt tillräcklig väg till dig, o Gud?

     Samme David säger när han talar om jordiska och himmelska ting samtidigt:  "Mycket hög är Herren och han ser till det låga; det är på långt håll som han ser det upphöjda"  ( Ps. 138:6 ).

Som om han sade:  Eftersom han själv är mycket hög i sitt väsen, ser han att alla jordens ting är mycket låga i jämförelse med hans sublima natur.

Vad de upphöjda tingen beträffar, de himmelska, ser han dem och känner dem vara mycket avlägsna från honom själv.

        Sålunda kan inget skapat ting tjäna som verksamt medel till att förståndet helt skulle kunna nalkas Gud.

4.     Detta gäller i lika höga grad allt det som fantasin kan skapa och förståndet kan fatta, det skulle inte kunna vara något rätt medel till förening med Gud.

        Om vi ser det ur naturlig synpunkt är förståndet oförmöget att uppfatta annat än vad som faller under sådana former och bilder som kommer till oss genom kroppens sinnen.   Men dessa ting kan, som vi har sagt inte heller tjäna som medel, och följaktligen är vår naturliga insikt lika onyttig i sammanhanget.

         Om vi nu talar om vår övernaturliga insikt, i den mån man nu kan ha någon sådan i detta liv, bör vi vara medvetna om att så långt vårt förstånd är fängslat i kroppen har det varken rätt inställning eller förmåga till att motta någon klar kunskap om Gud, ty denna kunskap rör inte våra närvarande förhållanden.  Man måste dö, eller också vara utan den.

       När därför Mose bad Gud om denna klara kunskap, svarades det honom i dessa ord att han inte kunde få den:

"Ingen människa kan se mig och leva"  ( 2 Mos. 33:20 ).

Och därför sade den helige Johannes ( 1:18 ):

"Ingen har någonsin sett Gud, ej heller något som liknar honom".

Med Jesaja ( 64:4 ) säger därför den helige Paulus

( 1 Kor 2:9 ):  "Inget öga har sett, inget öra har hört och inget mänsligt hjärta har kunnat tänka .... "

Här ligger också orsaken till att Mose, som det står i Apostlagärningarna ( 7:32 ), inte vågade se på den brinnande busken, där Gud uppenbarade sin närvaro.

Han visste att trots den djupa känsla av vördnad som han hyste för Gud, var hans förstånd oförmöget att betrakta Gud på ett fullt värdigt sätt.

Det berättas om vår Fader Elia ( 1 Kon 19:13 ) att när han stod på toppen av berget betäckte han sitt ansikte i Guds närvaro.  Det betyder att han förblindade sitt naturliga förstånd, därför att han inte vågade använda ett så lågt redskap för att betrakta någonting så upphöjt.

Han insåg klart att vad han var i stånd att betrakta eller förstå, det var mycket avlägset från Gud och mycket olikt honom.

5.   Det finns alltså ingen kunskap eller övernaturlig föreställning som i vårt tillstånd som dödliga varelser kan användas som direkt medel till denna höga kärleksförening mellan själen och Gud.   Allt det som förståndet kan lära känna, och som viljan kan ha smak för och som fantasin kan uppfinna, allt detta har, det vill jag upprepa, inte någon som helst likhet eller jämförbarhet med Gud.

        Det är detta som Jesaja så fint låter oss förstå när han säger: "Vid vem vill ni då likna Gud?  Vilken avgudabild kan ni göra, som liknar honom?   Eller guldsmeden göra er en bildstod i guld av honom, eler silversmeden framställa honom för er med silverplattor?"  ( 40:18-19 ).

         Med "järnsmeden" menas förståndet, vars uppgift det är att bilda begreppen och arbeta fram dem ur de yttre formernas och fantasibildernas järn.

         Med "guldsmeden" menas viljan, som har förmågan att uppta föreställningar och intryck av den glädje som väcks av kärlekens guld.

         Med "silversmeden", om vilken det heter att han är oförmögen att avbilda Gud med silverplattor, menas minnet med dess fantasi, om vilket man med rätta kan säga att dess kunskaper och inbillningar liknar uthamrade silverplattor.

         Allt detta återupprepar att förståndet med dss kunskaper inte kan förstå något som liknar Gud, och att viljan inte kan uppleva en glädje och en ljuvlighet som är jämförbar med vad Gud själv är, och att inte heller minnet med dess fantasi kan skapa bilder och former som framställer Gud.

Av detta framgår alltså att inget av dessa slags kunskaper direkt kan föra förståndet tll Gud.   För att närma sig Gud skall man i stället hellre vandra utan att förstå än försöka förstå, hellre göra sig blind och försätta sig i mörker än öppna ögonen, för att bättre nå fram till den gudomliga ljusstrålen.

6.  Det är därför som kontemplationen, med vars hjälp förståndet mottar mer upphöjd kunskap om Gud, kallas THEOLOGIA MYSTICA, mystik teologi , det vill säga dold vishet om Gud, ty är dold till och med för själva det förstånd som mottar den.   Den helige Dionysius kallar den för en STRÅLE AV MÖRKER. 

Profeten Baruk har sagt om kontemplationen:

"Det finns ingen som känner vishetens väg och som kan upptäcka dess stigar"  ( 3:23 ).

För att förena sig med Gud måste förståndet därför bli blint för alla stigar som det kan nå fram till.

Aristoteles säger att fladdermusens ögon blir fullständigt förblindade i ljusets närvaro.  På samma sätt blir vårt förstånd fullständigt förblindat, när det befinner sig i närvaron av detta höga gudomliga ljus.

Han tillägger till och med att ju mera upphöjda och strålande de gudomliga tingen är i sig själva, desto mera främmande och dunkla är de för oss.

Det är också detta som Aposteln försäkrar när hann säger:

"Det som är mest upphöjt i Gud är det som är minst förstått av människorna"  ( 1 Kor. 3:19 ).

7.    Vi skulle väl aldrig sluta att tala om detta ämne, om vi ville redogöra för alla de texter och alla de skäl med vilka det klart bevisas och fastställs att det inte finns något skapat ting eller något somkan upptas av förståndet, som kan hjälpa det att lyfta sig ända upp till denne höge Herre.

Mann måste tvärtom betänka att om förståndet för att nå en sådan förening vill dra nytta av alla skapade ting, eller åtminstone några av dem, kommer dessa inte bara att vara hinder, utan de kan rentav föranleda en hel mängd förvillelser och felsteg vid bestigandet av detta berg.