KAPITEL FYRA:
DETTA KAPITEL VSAR RENT ALLMÄNT HUR SJÄLEN, I VAD PÅ HENNE SJÄLV ANKOMMER, BÖR FÖRHÅLL SIG UNDER TRONS NATT, FÖR ATT TRON SKALL KUNNA LEDA HENNE ÄNDA FRAM TILL DEN HÖGST KONTEMPLATIONEN.

1.    Nu tror jag att det börjar bli begripligt för envar, hur tron är en mörk natt för själen och hur själen bör vara mörk eller befinna sig i mörker i förhållande till sitt naturliga ljus, för att tron skall kunna leda henne till det upphöjda mål som föreningen med Gud är.

        Men för att hon då också skall förstå att låta sig ledas, är det nu lämpligt att mera ingående förklara detta mörker som själen måste ha för att gå in i denna avgrund av tro.

Därför skall detta kapitel ägnas åt att tala om detta i största allmänhet, och sedan skall vi gå mera i detalj och med Guds hjälp visa hur själen bör förhålla sig, för att inte gå vilse eller motarbeta den verkan som en ledare sådan som tron utövar.

2.   Jag hävdar nu följande.

Om själen vill låta sig säkert ledas av tron till detta stadium av kontemplation, bör hon hålla sig i mörker inte bara ifråga om det skapade och det jordiska, vilket som vi sagt tillhör hennes sinnliga och lägre del, utan hon måste också vara blind och mörk i sitt förhållande till Gud och till det andliga, alltså i sin förnuftiga och högre del, den som vi nu tänker syssla med.

        Ty om en själ vill uppnå denna övernaturliga om- gestaltning, är det ju klart att hon måste bli likgiltig för och dö bort ifrån allt sådant som rör hennes naturliga liv, såväl det sinnliga som det förståndsmässiga.

Ordet övernaurligt betecknar något som står över naturen, vad som är naturligt är alltså underordnat och lägre.

         Men eftersom omgestaltningen till Gud inte beror vare sig på sinnena eller på den mänskliga skickligheten, måste själen fullständigt och frivilligt avklä sig allt som hon kan hysa av vilja och tillgivenhet till sådant som tillhör dessa områden, det må vara högt eller lågt.

Detta skall hon göra efter hela måttet av vad på henne ankommer.

Och sedan, vad skall sedan kunna hindra Gud från att i full frihet handla med denna själ, så undergiven, utblottad och förintad?

         Utblottningen måste vara fullständig och utsträcka sig till allt vad själens fattningsförmåga kan rymma.

Även om hon så småningom skulle uppnå övernaturliga nådebevis, måste hon se till att betrakta sig som om hon vore alldeles utblottad på sådant.

Som en blind måste hon stanna kvar i mörkret, stödja sig på den mörka tron och välja den till sin lyckta och ledare, i stället för att lita till sitt förstånd, sin smak, sina känslor, eller sin fantasi. 

Ty allt detta senare är ett mörker som för henne vilse.

Tron däremot står över allt sådant förstående, njutande, kännande och fantiserande. 

       Blir själen emellertid inte blind i förhållande till dessa ting, och förblir hon inte fullständigt i mörker, uppnår hon aldrig det som mer är, nämligen det som tron undervisar oss om.

3.     Om en blind inte är helt och hållet blind, låter hon sig inte ledas av blindföraren.  Utan eftersom han ändå ser en smula, menar han att det är bäst att ta den första väg han ser, eftersom han inte ser den bästa.

Så riskerar han också att vilseleda sin blindförare som ser bätre än han själv, ty det är ju han som bestämmer och inte blindföraren.   Det är på samma sätt med själen.

Om hon förlitar sig på vad hon själv vet om Gud eller på vad hon njuter eller känner, så är detta, hur utmärkt det för övrigt än må vara, i verkligheten alltid betydelselöst och föga avpassat efter vad Gud är.

På den vägen är det lätt att bedra sig eller att helt stanna upp, eftersom man inte blint anpassar sig efter tron, som är själens verklige ledare.

4.    Det är detta som den helige Paulus vill säga oss med dessa ord: "Den som vill nå Gud och förenas med honom, måste tro at han är till" ( Hebr. 11:6 ).

Det är som om han ville säga: Den som vill fullständigt och oupplösligt förena sig med Gud får inte slå in på det förståndsmåssiga tänkandets väg, inte heller får han förlita sig på sin goda smak, sina känslor eller sin fantasi.

Utan han måste i all enkelhet tro att Gud finns.

Men detta kan inte fattas med förståndet, inte heller med känslorna, inte heller med fantasin eller med något sinne.

I detta liv kan man överhuvud inte fatta Gud sådan han är.

Allt det mest upphöjd som på denns jord kan kännas eler anas omm Gud står på ett oändligt avstånd från det som Gud verkligen är, och från det som det rena ägandet av Gud en gång skall vara för oss.

Jasaja ( 64:4 ) och den helige Paulus ( 1 Kor. 2:9 ) har sagt:

"Vad intet öga har sett och inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, det har Gud berett åt dem som älskar honom."

      Även om själen strävar efter att redan här på jorden genom nåden fullkomligt förena sig med honom, med vilken hon en gång skall vara förenad i himelens härlighet --- vilken, som den helige Paulus säger, inget öga har sett, inget öra hört, inget hjärta känt --- står det dock klart att själen, för att nå en fullkomlig nåde- och kärleksförening med honom redan härnere, måste vara i mörker med hänsyn till vad ögat ser, örat hör, fantasin framställer och vad hjärtat fattar, av vilket det sista här betecknar själen.

        Stora hinder skapar därför själen för sig på denna väg till sitt upphöjda mål, förening med Gud, om hon fäster sig vid någon egen tanke, känsla eller fantasi, eller också vid sin egen åsikt, vilja eller personliga egenart, eller också vid något eget verk eller något annat som är hennes eget, i stället för att helt och hållet befria sig frånn allt sådant.

Som vi redan har sagt står det mål hon strävar mot ju högt över allt detta, det övergår allt det mest sublima som hon någonsin kan förstå eller ana.

Därför måste hon lämna allt sådant bakom sig, höja sig över det och helt enkelt upphöra att hysa några åsikter.

5.   På denna vandring är sålunda detta att lämna sin egen väg liktydigt med att finna den rätta vägen, eller bättre sagt, att gå rakt på målet och lämna det medelmåttiga, det är att träda in i det som inte har något mått, nämligen Gud.

Ty den själ som når detta stadium har inte längtre någon egenart, inte något sätt, någon form som är utmärkande just för henne.

Hon fäster sig inte vid sådant, hon kan inte hålla fast vid det.

Jag menar att hon inte längre fäster sig vid sina olika sätt att förstå, uppleva och känna, fastän hon har dem alla.

Hon är som en människa som ingenting har, men som ändå äger allt i högsta grad.

Honnhar modet att överskrida de naturliga gränserna för sina yttre och inre själsförmögenheter, och därför träder hon in i det övernaturliga, somkänner varken gräns eller mått, varken sätt eller metod, men men i sig innesluter det väsentliga av allt detta.

För att nå fram dit måste man gå ut ur det naturliga tillståndet, gå ut ur sig själv,  lämna det som är lågt och sträcka sig upp mot det som är upphöjt över alla höjder.

6.   Samtidigt med att själen så svingar sig upp över allt andligt och naturligt som hon kan veta och förstå, måste hon med hela sitt väsen längta efter att nå upp till det som man inte kan veta i det här livet och inte kan ana i sitt hjärta.

Hon lämnar bakom sig allt det hon erfar och känner eller kan erfara och känna här på jorden i sin andliga och förnimmande del, och hon brinner av längtan att nå detta som överstger all känsla och all glädje.

      Om hon vill förbli obunden av allt skpat för att verkligen kunna nå ett sådant mål, får hon inte bli  intagen av de intryck som hon kommer att motta i sin andliga och förnimmande del --- så som vi strax skall förklara, när vi specielt behandlar denna punkt ---- utan hon måste akta allt detta för mycket ringa.

Ju mera hon tänker på det hon förstår, på det hon erfar eller föreställer sig och ju högre hon uppskattar det, antingen det är andligt eller ej, desto mera förlorar hon följaktligen detta högsta goda och desto långsammare går hon fram på vägen til det.

Och tvärtom, ju mindre allt det hon kan få, även om det är värdefullt, tycks henne vara jämfört med det högsta goda, desto högre aktar hon detta och desto närmare skall hon då också komma det.

     Så närmar sig själen i mörker med stora steg föreningen, och detta just i kraft av tron, som likaledes är mörk och dunkel men som just  därför tänder ett underbart ljus för henne.  Sannerligen, om själen ville se, skulle hon vid skådandet av Gud mycket fortare förblindas än om hon med öppna ögon blickade rakt in i det klara solljuset.

7.    Endast genom att sätta sina själsförmögenheter ur funktion kan alltså själen komma att skåda ljuset, enligt Frälsarens utsaga i evangeliet:  "Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall bli seende, och för att de som ser skall bli blinda"  ( Joh. 9:39 ).

Dessa ord måste förstås bokstavligen om den andliga väg vi talar om, och de betyder alltså:  Den själ som befinner sig i mörkret och som berövar sig allt sitt eget naturliga ljus, kommer att se på ett övernaturligt sätt.

Den själ däremot som vill förlita sig på sitt eget ljus, kommer att desto mera förblindas och bli stående på vägen till föreningen.

8.   För att bringa större klarhet i vår framställning tycks det mig nödvändigt att i följande kapitel förklara vad vi menar med denna själens förening med Gud som vi talar om.

Om väl denna punkt blir klar, kommer den att kasta ett mycket skarpt ljus över de  frågor som vi därefter har att behandla.

Därför anser jag att det just nu är rätta tidpunkten att utreda denna fråga.

Och det blir inte onyttigt, trots att vi måste lämna tråden i den pågående framställningen, eftersom vi därigenom kommer att bättre belysa vårt egentliga ämne.

Detta kapitel blir alltså ett slags parentes.

Och omedelbart efteråt övergår vi till att tala om själens tre krafter, betraktade i deras förhållande till de tre teologala dygderna, i den mån detta är av vikt för andens natt.