KAPITEL FEMTON:
DÄR DE ÖVRIGA VERSRADERNA I STROFEN FÖRKLARAS.

---- O, lyckliga lott! ---

gick jag osedd av alla

ty hela mitt hus låg i vila.

1.  Själen begagnar en bild för att visa det sorgliga tillstånd av fångenskap hon befann sig i, och därför betraktar hon det också som en lycklig lott att ha blivit befriad därifrån, utan att någon av hennes fångvaktare hindrade det.

Till följd av arvsynden är ju själen verkligen fången i denna dödliga kropp, där hon är  underkastad sin naturs lidelser och böjelser.

Väl befriad från deras tyranni förkunnar hon den lyckliga lott hon fått att gå utosedd,det vill säga utan att hindras eller kvarhållas.

2.  Men vad som hade hjälpt henne, det var att gå ut i en

dunkel natt, det vill säga att hon hade

KAPITEL FJORTON:

DÄR STROFEN ANDRA VERSRAD FÖRKLARAS.

Av kärlek och ångest driven.

1.   Vi har alltså förklarat den första versraden av denna strof som handlar om sinnenas natt.

Vi har talat om vad som bör förstås med sinnenas natt och varför den kallas natt, likaså har vi visat vilket tillvägagångssätt manmåste följa för att aktivt gå in i den.

Logisk ordning fordrar nu att vi talar om nattens underbara egenskaper och verkningar.

De utgör innehållet i de följande versraderna av samma strof.

Som jag sade i förordet vill jag bara kort anföra och därpå föklara dem, och sedan  genast övergå till den andra boken, som handlar om den andra delen av denna natt, alltså andens natt.

2.    Själen säger alltså: Av kärlek och ångest driven gick jag ut och trädde in i den dunkla sinnenas natt för att nå fram till föreningen med den Älskade.

       För att övervinna alla begär och döda alla böjelser för de skapade varelser och ting till vilka viljan vanligtvis flammar upp i kärlek och tillgivenhet för att glädja sig åt dem, är en annan och ännu starkare eld nödvändig, nämligen den som brinner i själen för hennes brudgum.

Ty först när hon i denna kärlek finner sin lust och kraft får hon också mod och uthållighet nog att avvisa alla andra uppflammande böjelser och lätt övervinna dem.

För att kunna betvinga de sinnliga böjelsernas övermakt måste själen inte bara hysa kärlek till sin Brudgum, utan hon måste brinna av kärlek och av längtans ångest.

Ty det händer verkligen, vilket erfarenheten visar, att vår sinnliga natur är uppfylld av en så häftig åtrå och så stark dragning till de sinnliga tingen att om själens andliga del inte var fylld av en ännu större kärlek till vad andligt är, skulle hon inte kunna skaka av sig det naturliga oket, inte kunna gå in i sinnenas dunkla natt och inte heller ha mod att härda ut i mörkret, tom på alla ting genom att avvisa begäret efter dem alla.

3.    Vem kunde skildra den mångskiftande kärleksångest som ger liv åt själarna i början av denna väg till förening?

Vem kunde skildra dess beredvillighet och skicklighet att lämna denna hemvist för den egna viljan och gå in iden natt somm sinnenas dödande skapar?

Vem kunde skildra hur lätta, ja rentav ljuvliga och glada alla plågor och faror i denna natt blir för dem, i deras kärlekslängtan till Brudgummen?

Här är inte platsen att tala om detta, och för övrigt kunde de inte framställas.  Bättre är att själv pröva och begrunda det än att beskriva det.

       Och därför skall vi övergå till att förklara de övriga versraderna i följande kapitel.