Alla inlägg den 2 februari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 februari 2014 15:50

KAPITEL ELVA:

DÄR DET VISAS OCH BEVISAS ATT FÖR ATT UPPNÅ DEN GUDOMLIGA FÖRENINGEN ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT HA UTPLÅNAT ALLA SINA BÖJELSER, HUR SMÅ DE ÄN ÄR.

1.   Ganska länge, tror jag, har nog läsaren velat fråga mig om det för att uppnå fullkomlighetens tillstånd är alldeles nödvändigt att först börja med en fullständig utplåning av alla våra böjelser, små såväl som stora, eller om det inte kunde räcka med att utplåna några av dem och låta några andra vara, åtminstone dem som verkar obetydliga.

Ty det ser allt bra hårt och besvärligt ut att uppnå en sådan renhet och självförsakelse att man inte längre hyser vare sig vilja eller känsla för någonting.

2.  På denna fråga svarar vi först att naturligtvis är inte alla våra böjelser lika farliga och inte heller skaar de själen ika mycket.  Jag talar här naturligtvis om frivilliga böjelser, ty de naturliga böjelserna hindrar endast obetydligt den gudomliga föreningen, ja rentav inte alls, om man inte samtycker till dem och de inte är mer än den första inre impulsen.

Jag kallar naturliga böjelser och första impulser alla de känslor som viljan uplyst av förnuftet inte har någon del i, varken före eller efter känsloakten.

Det är omöjligt att tvinga bort dem och helt utplåna dem i detta livet.  Men även om de inte helt kan utplånas, utgör de inte något hinder för den gudomliga föreningen. 

De kann mycket väl existera i vår natur, samtidigt som själen i sin förnuftiga del helt och hållet är herre över dem.

Emellanåt kan det rentav hända att själen i sin vilja är upplyft till en hög stillhetens förening, under det att böjelserna samtidigt bor i den sinnliga delen av människan, men själen som är försänkt i bön störs inte alls av detta i sin högre del.  Vad däremot de friviliga böjelserna beträffar, och detta antingen det rör sig om de allvarligaste som leder till dödssynder eller om de mindre allvarliga som leder till förlåtliga synder eller om dessa mindre som leder till ofullkomligheter, hur små som helst, måste man få dem at fullständigt försvinna ----- annars är själen ur stånd att uppnå denn fullkomliga föreningen med Gud.

    Och skälet är detta.  Tillståndet i denna gudomliga förening utgöra av att själens vilja helt och hållet är omformad i Guds vilja.

Det finns då inte längre någonting inom själen som står i motsatsställning till Guds vilja, och därför rör sig själen i alla avseenden endast efter Guds vilja.

3.   Det är därför vi säger att de två viljorna, själens och Guds, nu har blivit till en enda vilja, nämligen Guds vilja, och att Guds vilja också är själens.   Men om själen skulle fästa sig vid någor ofullkomligt som Gud inte vill, då har hon ännu  inte nått fram till att ha en och samma vilja som Gud.

Ty hon skulle vilja något som Gud inte vill.

      Det står alltså klart att själen, för att fullkomligt förenas med Gud genom kärleken och viljan, måste behärska alla sina frivilliga böjelser, hur små de än är.

Det fordras att hon aldrig med vett och vilja ger sitt samtycke till någon ofullkomlighet, utan att har tillräcklig självdisciplin och tillräcklig frihet för att tillbakavisa den så snart hon märker den.

       Jag säger "med vett och vilja", därför att det händer att hon, utan at märka eller förstå det eller genom att det inte helt står i hennes makt att göra annorlunda, ofta råkar begå ofullkomligheter, förlåtliga synder eller någon av dessa naturliga böjelser som vi har talat om.

Det sägs i Skriften omm dessa inte helt frivilliga synder att den "rättfärdige faller sju gånger om dagen och åter står upp" ( Ord. 24:16 ).

Vad däremot våra frivilliga böjelser beträffar, vilka är medvetna, förlåtliga synder, även om det rör sig om betydelselösa ting, så räcker det som sagt med en enda för att hindra den gudomliga föreningen.

    Jag talat här, väl att märka, om "en vana som inte har blivit undertryckt". 

Ty enstaka viljeakter som syftar än till det ena än till det andra har inte denna verkan, eftersom de ännu inte har utbildats till någon egentlig vana.   Ändå måste själen anstränga sig att undertrycka även dessa, därför att också de utgår från en vanemässig ofullkomlighet.

Däremot finns det vissa vanor bland frivilliga ofullkomligheter som man inte vill övervinna, och dessa utgör ett hinder  inte bara för den gudomliga föreningen utan också för framsteg i fullkomlighet.

4.   Dessa vanemässiga fullkomligheter kan till exempel vara en allmän vana att tala mycket, någon liten böjelse som man aldrig gör sig fri ifrån, till exempel för en person, en dräkt, en bok, en cell, någom maträtt, vissa samtal, visa smakriktningar eler att få veta, få lyssna och annat sådant.

    En enda av dessa ofullkomligheter som själen är fästad vid eller har gjort till enn vana, den skadar hennes andliga tillväxt och framsteg i dygden lika mycket som om hon dagligen begick en mängd andra ofullkomligheter och förlåtliga synder, som inte berodde på någon vana eller dålig

böjelse.   De senare skadar henne mindre än en böjelse för något skapat.

Ty så länge själen hyser en sådan böjelse, hur liten den än är, kan hon göra framsteg i fullkomligheten.

      Viken betydelse har det om en fågel är bunden med en tunn tråd eller med ett rep?  Tråden som binder den kan vara tunn, fågeln förblir dock bunden den likaväl som av ett rep, och inte föränden har slitit av den kan den flyga.

Visserligen är en tunn tråd lättare att slita slita av, men hur lätt det än är, kan fågeln inte flyga sin väg förrän den verkligen har gjort det.   Likadant är det med en själ som är fästad vid något skapat.

Hur full av nåd och dygd hon än är, uppnår hon inte den gudomliga föreningens frihet.

      Våra böjelser och känslomässiga bundenheter har samma verkan, sägs det som sugfisken har på et skepp; fastän den är en mycket liten fisk, kan den om den lyckas bita sig fast vid skeppet stanna upp det och hidra det att navigera och nå hamn.

Det är bedrövligt att se somliga själar; de är som rika skepp lastade med goda verk och mycket bön, med dygder och nåd från Gud, men det fattas dem mod att göra slut på någon vis känslobundenhet, någon liten förkärlek eller böjelse, vilket är en och samma sak.

Därför gör de inga framsteg och uppnår aldrig fullkomlighetens hamn.   Men vad de då ha behövt göra för detta?  Det skulle ha räckt med ett kraftigt vingslag för att slita av den tråd som binder dem eller stöta bort denna böjelsernas sugfisk.

5.   Gud har redan hjäpt dem att slita av andra och mycket starkare känsloband som fängslade dem till synder och fåfängligheter.  Därför är det verklighen bedrövligt att se hur en bundenhet till en dum liten småsak, som Gud lämnade kvar åt dem att besegra av kärlek till honom och som ju bara är en liten tråd, ett lätt hårstrå, hur den kan hindra dem från att gå vidare och att någonsin uppnå detta ojämförliga goda som föreningen med Gud är.

Men det värsta är att de inte bara stannar upp, utan att denna böjelse drar dem bakåt, så att de förlorar vad de förut hade vunnit under loppet av lång tid och till  priset av mycken möda.  Ty det är verkligen ett sant ord detta:

Den som inte går segrande framåt på den andliga vägen, han går tillbaka, och den som inte vinner, förlorar.

Detta var vad vår Herre ville låta oss förstå när han sade:

"Den som inte är med mig, han är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar"  ( Matt. 12:30 ).

      Den som inte gör sig mödan att reparera en liten spricka i ett kärl, han får se all vätska flyta bort.   Syrak ger oss denna lärdom:  "Den som föraktar den ringa, han kommer inom kort på obestånd" ( 19:1 ).

Vidare säger han: "Av en enda gnista blir det en stor eld"  ( 11:32 ).   Så efterföljs vanligen en ofullkomlighet av flera, och och dessa återigen av nya.

Aldrig träffar man väl på enn själ som försummar att besegra en böjelse och som inte då också har flera andra som härrör från smma svaghet och ofullkomlighet, vilken hon borde övervinna.  Och på så sätt faller de allt djupare.

      Jag känner flera sådana själar.  Många människor, som från början hade fått en stor nåd av Gud och som hade uppnått en hög grad självförnekelse och andlig frihet, tillät sig endast därför någon liten böjelse, någon liten känslobundenhet ifråga om samtal eller vänskap, under förvändning att det var något gott.

Men efterhand förlorade de då något av sin andlighet och iver, av smaken för himmelska ting och kärleken till ensamhet.

De förlorade sin glädje och sin uthållighet i andliga övningar och stannade inte upp förrän allt var förlorat.

Och varför?  Endast därför att de inte från början avvisade sig sinnliga njutningar och bevarade sitt hjärta för Gud ensam.

6.  På denna andliga väg måste man alltid vandra vidare, om man vill nå fram.   Detta betyder att vi alltid måste tillbakavisa våra begär och aldrig någonsin tillfredsställa dem.

Om man inte gör sig av med dem tillsammans, uppnår manmann aldrig målet.

Trädet förvandlas inte till eld om det fattas det en enda värmegrad för detta, och på samma sätt förvandlas själen inte till Gud så länge hon ännu äger en enda ofullkomlighet,

om denna så vore mindre än enn frivillig böjelse.

Ty, som vi kommer att förklara angående trons natt, själen har inte mer än en vilja; om hon fäster eller använder den på något skapat ting, förlorar hon sin frihet, sin ensamhet och sin renhet, och allt detta är sådant som erfordras för att uppnå förvandling till Gud.

7.    Angående detta finner vi ett gott exempl i Domarboken  ( 2:3 ):   En Herens ängel kom till Israels barn och sade att eftersom dessa inte hade förgjort sina fiender utan slutit förbund med dem, skulle han låta dem vara kvar och de skulle tränga Israels barn i sidorna och bli dem till en snara.

Det är just så som Gud handlar med somliga själar.

Han har dragit dem bort från världens faror, han har tagit död på deras synder som var stora som jättar, han har besegrat mängden av deras fiender, det vill säga de farliga tillfällen de råkade ut för i världen; och alla desa nådebevis hade inget annat syfte än att leda dem med desto större frihet in i det förlovade land som den gudomliga föreningen är.

Men trots allt detta slöt dessa själar vänskapsförbund med sina ofullkomligheters simpla folk, som de aldrig lyckades fullständigt utplåna.

Därför har vår Herre blivit vred och överlämnat dem åt deras böjelser, vilka med varje dag blr allt värre. 

8.   Josua bok ger oss också en liknelse, en bild för detta som vi talar om.  Ty vid den tid då Josua skulle ta det förlovade landet i besitning, befallde Gud honom att i staden Jeriko så fullständigt förinta allt som finns i den att inte en levande själ skulle finnas kvar där, varken man eller kvinna, barn eller åldring,, och att döda alla djur.

Och av allt bytet skulle de ingenting ta och heller ingenting begära ( 6:21 ). 

Detta låter oss förstå att för att ingå i den gudomliga föreningen måste allt som finns i själen, det må vara litet eller mycket, smått eller stort, först av allt dö, och att själen inte får hysa någon längtan efter allt detta, utan vara till den grad frigjord därifrån att hon som en främling för alltsammans.

      Detta lär oss också den helige Paulus, när han skriver till korinthierna.  "Men det säger jag, mina bröder:  Tiden är kort; därför må härefter de som har hustrur vara som om de inga hade, och de som gråter efter denna världens ting som om de inte grät, och de som gläder sig som om de inte gladde sig, och de som köper något som om de inte fick behålla det, och de som brukar denna världen om om de inte gjorde något bruk av den"  ( 1 Kor. 7:29-31 ).  Med dessa ord lär oss Aposteln hur helt vi måste frigöra vår själ från alla ting, om vi vill nå fram till Gud.

   

   

               

Av Jan-Owe Ahlstrand - 2 februari 2014 09:43

KAPITLET TIO:

DÄR DET VISAS HUR BÖJELSERNA GÖR SJÄLEN LJUM OCH SVAG I SIN STRÄVAN EFTER DYGD.

1.  Den femte skadan som böjelserna orsakar i själen består i att de gör henne ljum och svag, på så sätt att hon inte har kraft att följa dygdens stig och vara ståndaktig.

    Genom själva det faktum att hennes längtans kraft delar sig mellan flera föremål blir hon svagare än om hon vore helt samlad på ett enda.

Ju mera hon delar sig, desto mera försvagar hon sig gentemot varje enskilt föremål.  Därför säger också filosoferna att den kraft som är en och odelad är verksammare än den som är delad.

Och om viljans strävan är inriktad på något annat än dygden, är det klart at den blir svagare i fråga om själva dygden.

Den själ som sprider ut sin viljekraft bland många småsaker är som vattnet som på grund av att det har en lägre belägen plats att flyta mot, inte kan stiga uppåt, och det är alltså till ingen nytta.

Det var där patriarken Jakob jämförde sin son Ruben med utgjutet vatten, eftersom denne i en speciell synd hade gett fritt utlopp åt sina böjelser, och han sade:

"Du är som utgjutet vatten, du kommer inte att växa"

 ( 1 Mos. 49:4 ).  Det är som om han hade sagt:  Eftersom du har utgjutit dig som vatten genom att du följde dina böljelser, kommer du inte att kunna växa i dygd.

     Liksom kokande vatten som inte är inneslutet under ett lock lätt förlorar sin värme, och liksom välluktande örter som uttsätts för luften så småningom förlorar både finheten och kraften hos sina dofter, på samma sätt förlorar själen både värme, finhet och kraft vid utövandet av dygderna, om hon inte koncentrerar sin längtan och strävan uteslutande på Gud.

David hade förstått denna sanning, när han sade till Gud: "Jag skall bevara min kraft för dig" ( Ps. 59:10 ), det vill säga, jag skall samla all min längtan och strävan för dig ensam.

2.  Böjelserna försvagar själens kraft också därför att de för henne är detsamma som de nya skotten och telningarna är för trädet, de växer upp runt omkring det och leder därvid bort saven och hindrar det från att frambringa sin frukt.

Det är om dessa själar som Herren talar när han säger:

" Ve de kvinnor som då är havande och ge di på den tiden" ( Matt. 24:19 ). 

Detta att vara havande och ge di hänför sig till böjelserna.

Om de inte ständigt hålls tillbaka, tappar de så småningom själen på all dess kraft och växer upp till skadea för henne, liksom skotten för trädet.

Därför råder oss vår Herre att ha "våra länder omgjordade"

( Luk. 12:35 ), vilket betyder att hålla tillbaka böjelserna.

Ty böjelsern liknar blodiglar, som ständigt suger blod ur ådrorna.

Just så kallar den Vise dem också i Ordspråksboken, när han säger: "Bloddiglarna, det vill säga böjelserna, är som barn, de ropar ständigt:  Ge hit, ge hit" ( 30:15 ).  

3.  Av detta förstår man att böjelserna inte åstadkommer något gott för själen, utan att de snarare fråntar henne vad hon äger.   m man inte späker dem, ger de sig ingen ro förrän de har åstadkommit vad huggormsungarna gör med modern; e växer till i modersskötet, tar sin näring från henne och dödar till slut, medan de själva är fulla av liv vid hennes sida.  

Späker man inte böjelserna, lyckas de till slut också döda själens gudomliga liv, och själva lever de vidare därför att själen inte från början har gjort slut på dem.

Därför utropar Syrak: "Låt ej bukens begär och köttets lust få makt över mig" ( 23:6 ).

De är då det enda som lever i henne.

4.  Men även om det inte går så långt, är det sorgligt att se i vilket tillstånd böjelserna försätter den stackars själen, hur olycklig hon är över sig själv, hur kärlekslös hon är mot nästan och hur långsam, trög och håglös hon är i sådana ting som rör Gud.

Dessa böjelser förorsakar henne mera tungsinne och håglöshet på dygdens väg än vad sjukdom förorsakar den sjuke av trötthet och svårighet och av motvilja mot att äta.

Alltså är orsaken till att det fattas så många själar lust och iver för dygden att de hyser begärelser och böjelser som inte rent syftar till Gud.   


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se