KAPITEL ÅTTA:
DÄR DET VISAS HUR BÖJELSERNA FÖRMÖRKAR OCH FÖRBLINDAR SJÄLEN.

1.  Det tredje onda som begären orsakar i själen är att de förblindar och förmörkar henne. Som töcknen förmörkar luften och inte låter solstrålarna bryta igenom, eller som en spegel som har fått fläckar inte längre noggrant kan återge bilden, eller som en av smuts grumlad vattenyta otydligt återspeglar ansiktet på den som betraktar sig i den, är också förståndet hos en själ i vilken begären bor liksom övertäckt av mörka moln.

Men dessa låter varken det naturliga förståndets sol eller den övernaturliga, gudomliga Visheten bestråla och upplysa själen.  Om detta talar David med följande ord: "Mina missgärningar har gripit mig, och jag förmår inte längre se"

( Ps. 40:13 ).

2.    I samma grad som förståndet blir förmörkat blir också viljan förslappad, minnet försvagat och själens pliktenliga handlande råkar i oordning.

Ty då dessa själsförmögenheter i sin verkan är avhängiga av förståndet, måste också de råka i oordning och förvirring så snart förståndet inte längre är fritt.

Därför säger David:  "Min själ är storligen förskräckt" 

( Ps. 6:4 ), som ville han därmed säga:  Beträffande sina själsförmögenheter har hon råkat i oordning.

       Ty, som vi redan har sagt, är förståndet i detta tillstånd inte mottagligt för Guds vishetsljus, lika litet som dimmig luft är mottaglig för solljuset.   Och viljan är inte i stånd att omfatta Gud i ren kärlek, lika litet som en dimmig spegel förmår återge gestalten framför den.

Ännu mindre förmår det minne som är inhöljt  i ett dimskikt av begär att göra sig enn klar bild av Gud, just så som inte heller en grumlig vattenyta tydligt återspeglar betraktarens bild.

3.   Begärelsen förblindar och fördunklar själen också därför att begärelsen som sådan är blind.  Av sig själv förstår den ju ingenting, utan förståndet måste alltid vara dess blindförare.

Av detta följer också att så snart själen låter leda sig endast av begärelsen, blir hon blind.

Hon liknar den som ser men som låter leda sig av en som inte kan se, och då blir resultatet inte bättre än om båda var blinda.   Följden blir just det som vår Herre säger hos Matteus:  "Om en blind leder en blind, faller de båda i gropen"  ( Matt. 15:14 ).

     För fjärilen är ögonen till föga nytta när den härliga ljusglansen lockar och driver den in i elden.

     Likaså kan vi säga om en människa som ger efter för sina böjelser, att hon liknar en fisk som, bländad av ljuset, inte ser de snaror som fångstmännen tillreder.

Det är detsamma som David mycket klart låter förstå, när han talar om sådana människor: "Eld föll ned över dem, och de såg inte solen" ( Ps. 58:9 ).

Begärelsen är som elden, som värmer med sin hetta och bländar med sitt sken.  Och så verkar den också i själen, den upptänder åtrån och bländar förståndet, så att detta inte längre ser ljuset.  Orsaken till att man bländas är ju den att när en ny och främmande ljuskälla sätts tätt framför ögonen, då fäster sig synförmågan vid denna och ser inte längre det vanliga ljuset.

Så går det också till när begärelsen lägger sig så tätt framför själen och tränger sig så in i hennes blick att den stackars själen felaktigt tar detta ljus för det rätta och låter sig bemäktigas av det.  Det sunda förnuftets ljus är borta, och själen skall inte återse det förrän begärelsens bländverk är undanröjt.

4.  Därför måste man bittert beklaga den okunnighet som gör att många mnniskor efter eget godtycke företar sig varjehanda späkningar och meningslösa övningar, till vilka de sätter sin lit och tror att de endast med detta, utan att döda sina böjelser och begär, skall kunna nå fram till förening med den gudomliga Visheten.  Men om de inre med all iver bemödar sig om att döda sina begär, är allt detta förgäves. 

Använde de däremot bara hälften så mycket kraft på detta enare, skulle de påen enda månad göra större framsteg än genom alla sina andra övningar under många år.

Ty liksom åkermarken först måste bearbetas om den skall kunna bringa skörd ---- utan bearbetning kan den bara frambringa ogräs --- måste också själen för att gå framåt först döda sina begär.

Ja, jag fruktar inte att påstå att utan detta kommer hon inte längre in i sin strävan efter fullkomlighet och insikt om Gud och sig själv än det sädeskorn som blir sått på oplöjd jord.

Mörker och vanmakt kommer inte att vika ur själen, förrän begären är slutgiltigt bannlysta.

Dessa påverkar själen så som starr eller små fläckar påverkar ögat:  de hindrar synen, ända till dess att ögat befrias från dem.

5.  David har förvånats av sådana människors förblindelse och av det hinder som deras begär utgör för den oförfalskade sanningen.

Han har sett Guds vrede över detta och han utropar: "Innan era törnen, det är era begär, blir hårda och växer upp till en tät törnehäck som spärrar sikten mot Gud, Skall Herren handla med er som med de levande.

Han skär ofta av deras livstråd mitt i dess lopp, och han uppslukar dem i sin vrede" ( Ps. 58:10 ).

Ty när själens begär ännu är levande och hindrar henne att förstå den övernaturliga verkligheten, slår Gud henne, i detta livet eller i det kommande, med straff och tillrättavisning, vilket skall vara till luttring.

Det heter vidare att han skall uppsluka dem i sin vrede, ty det lidande som själen genomgår när hon luttras är ett straff för den förödelse som begären har åstadkommit i själen. 

6.   O, om människorna ändå insåg vilket oerhört stort värde denna gudomliga upplysning har, som de nu berövas i en förbindelse orsakad av alla deras lidelser och onda begär!

Om de visste hur många olyckor och skador som dessa begär dagligen förorsakar, därför att de inte dagligen kuvas!

   Inte får man överlägset stoltsera med det goda förstånd och de andra gåvor man fått av Gud, och så inbilla sig att ens lidelser och begär inte likafullt skulle förblinda och förmörka ens själ och få henne att sjunka ner i ett allt sämre tillstånd.

Vem skulle väl någonsin ha kunnat tro att en man som Salomon, som var så fulländat vis och så överhopad med Guds gåvor, skulle bli så förblindad och så viljesvag att han uppe i hög ålder reste altaren till en mängd avgudar, som han till och med själv tillbad  ( jfr. 1 Kung. 11:4 )?

Men till detta förförde honom enbart hans svaghet för kvinnor och hans ifråga om hjärtats begär och glädje ämnen.

I boken Predikaren säger han också om sig själv;

"Ingenting som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ngen glädje nekade jag mitt hjärta" ( 2:10 ).

Utan tvivel var han i början mycket klok, men eftersom han inte späkte sina böjelser lät han sig slutligen ryckas med av dem, til den grad att de alltmer förmörkade och förblindade hans förstånd.

Och till sist gick det så långt att han helt utsläckte det stora ljus, den gudomliga vishet som Gud hade gett honom.

Så avföll han från Gud på sin ålderdom.

7.  Om begären nu kunde hade åstadkomma något sådant redan hos denne man, som ändå så grundligt kände till skillnaden mellan gott och ont, vilka frukter kommer väl då dessa ospäkta böjelser att bringa till mognad hos oss vanliga oerfarna?

Passar det inte in också på oss, det som Gud sade till profeten Jona om Nineves invånare, att "de vet inte vad som är höger och vänster"  ( 4:11 )?

Vid varje litet steg tar vi det onda för det goda och det goda för det onda, och detta är vad vi av egen förmåga duger till.

Vad skall det väl då bli av oss till slut, om också begären sälar sig till vår naturliga blindhet?

Blir det då inte sant också om oss, det som Jesaja säger om dem som hänger sig åt sina lustar:  "Som blinda trevar vi efter väggen och söker med händerna, som om vi saknade ögon; ja, med vår blindhet har det gått så långt att vi mitt på ljusa dagen stöter emot, som om det vore mörk natt"  ( 59:10 ).

Så går det nämligen för var och en som är förblindad av lustarna.  Även om han står mitt upp i sanningen och vet vad som är bra för honom, ser han det ändå inte bättre än om han vore insvept i det tätaste mörker.      

KAPITEL SJU:
DÄR DET VISAS HUR SJÄLEN PLÅGAS AV SINA BÖJELSER.

DETTA BEVISAS OCKSÅ GENOM LIKNELSER OCH MED HJÄLP AV CITAT.

1.   Det andra slaget av positiv skada som begären tillfogar själenn består i att de plågar och toterar henne.

Då är hon lik någon som är bunden med rep på en sträckbänk någonstans och som inte får ro förrän han har gjort sig fri.

Om sådana människor säger David: "Mina synders rep ---- det är begären  --- omger mig"  ( Ps. 119:61 ).

     Och just så som någon som läger sig naken på törne och taggar blir plågad och pinad, blir också själen plågad och pinad som hon hänger sig åt begären.

Ty liksom törnena sticker, sårar, hänger sig fst och smärtar, gör också begären det.

Därför säger också David om dem: "De har omringat mig som stickande bin, de sårade mig med sina gaddar och flammade upp mot mig som eld i törne"  ( Ps. 118:12). Under trycket av begären, som liknas vid törnen, griper nämligen ängslans och plågans eld alltmer omkring sig.

   Och liksom lantmannen med tanke på den efterlängtande skörden slår och driver på oxarna vid plogen, pinar också begären själen under oket av åtrån efter det hon vill ha.

Detta blir åskådliggjort för oss genom Delilas begär att få veta vad Simsons stora styrka bestod av.

Då berättar oss den Heliga Skrift att hon plågade och pnade honom till dess att hans själ blev dödstrött: 

"Då blev hans själ utmattad och intill döden trött"

( Dom. 16:16 ).

2.   Lystnaden plågar själen desto mer ju starkare den är.

Så stark som lystnaden är, så stark är också plågan.

Och ju mera lystnad som finns i själen, desto mer plågor har hon att lida.

Hos en sådan själ går nämligen redan i detta livet i uppfyllelse det ord som står skrivet i Uppenbarelseboken om Babel:  "Efter det mått som hon har varit ärad  och frossat, efter det måttet skall ni tillfoga hennes plåga och sorg"  ( 18:7 ).

       Och liksom den som faller i fiendehänder blir plågad, lider också själen kval och pina om hon låter sig intas av sina begär.  Vi har en träffande bild för detta i Domarboken ( 16:21 ).   Där läser vi nämligen om den starke Simson, som först var en mäktig och fri domare i Israel.

Men när han föll i fiendens våld, tog de hans styrka ifrån honom, stack ut hans ögon och vingade honom att gå i en trampkvarn, där de plågade och torterade honom så mycket de ville.

På liknande sätt går det också för en själ i vilken dessa fiender, nämligen begären, bor och härskar.

De börjar med att försvaga och förblinda henne, så som vi strax skall tala om.

Sedan skrämmer och plågar de henne genom att binda henne vid lidelsens trampkvarn.

Och de rep somm binder henne är just hennes egna begär.

3.   Men Gud har medlidande med dessa själar som till en egen skada och med så stor kraftförbrukning försöker tillfredsställa sina böjelsers hunger och törst i de skapade tingen.

Därför ropar han till dem genom Jesajas mun: "Ni alla som törstar" av begär, "kom till vattnet!

Om ni som inga penningar har", ingen egenvilja och inga begär,  "skynda er:  köp av mig och ät!

Kom och köp av mig vin och mjölk", det vill säga frid och andlig glädje, och det utan egenviljans "pengar" och utan att behöva ge mig någon ersättning i form av arbete och möda, vilket ni däremot måste göra för era begär.

"Varför ger ni ut" er egnviljas "pengar för något som inte är bröd?", det vill säga inte är Guds Andes bröd.

Och varför slösar ni era begärs "alla ansträngningar på sådant som inte kan mätta er?"

Så kom då och hör på mig, ni kommer i så fall att vederkvicka er vid det efterlängtade goda, och er själ kommer att förlusta sig vid allt det feta  ( 55:1-2 ).

4.   Till detta feta når man fram endast om man avstår från alla njutningar i det skapade.

Ty det skapade länder till kval, under det att Guds Ande ger vederkvickelse.

Därför ropar Kristus till oss hos Matteus: "Kom till mig, ni alla som arbetar och är betungade, så skall jag vederkvicka er; så skall ni finna ro för era själar" ( 11:28-29 ), det vill säga; ni alla som är fyllda av kval och nöd, och belastade med alla era bekymmer och begär, lägg av dem och kom till mig!

Jag skall vederkvicka er, och ni skall få den ro för era själar som era begär berövar er.

Ty begären är en tryckande börda.

  Därför säger David om dem: "De överstiger min kraft som en tung börda"  ( Ps. 38:5 ).