KAPITEL 6:
    DÄR DET TALAS OM DE TVÅ VIKTIGASTE SKADORNA FÖR SJÄLEN, VILKA ORSAKAS AV HENNES BEGÄR, DEN ENA ÄR PRIVATIV, EN ANDRA POSITIV.

1.     För en bättre och klarare förståelse av det sagda är det lämpligt att påvisa de viktigaste skador som dessa begär förorsakar i själen.

Den ena skada består att den berövar själen Guds Ande, den andra i att begären tröttar och plågar den själ som de behärskar, samt fördunklar, befläcker och försvagar henne.

Ty så talar Herren hos Jeremia:  "Mig har de övergett, en källa med frisk vattnen, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar som inte håller vatten"  ( 2:13 ).

Dessa båda skador, nämligen den privativa och den positiva, förorsakas av vilken som helst akt av oordnad lystnad.

      Låt oss först tala om den privativa skadan. 

Det är alldeles uppenbart att ju mer själen hänger fast vid något som blott är skapat, och ju mer denna längtan vinner utrymme inom henne, desto mindre mottaglighet har hon för Gud, eftersom två motsatser inte kan existera tillsammans, enligt vad filosoferna säger och vad vi har sagt i det fjärde kapitlet. 

Och kärlek till Gud och kärlek till det skapade är varandras motsatser.   Därför kan en vilja inte rymma både kärlek till det skapade och till Gud.

Eller vad skulle det skapade ha gemensamt med Skaparen? 

Det sinnliga med det andliga?

Det synliga med det osynliga?

Det förgängliga med det eviga?

Det himmelska, rent andliga födan med den jordiska, rent sinnliga födan?

Kristi utblottning med hängivelsen för en eller annan sak?

2.   Också i den naturliga tillblivelseprocessen är det likadant. En form kan inte bildas i ett subjekt om inte först den tidigare, motsatta formen försvinner, ty denna är genom sin olikhet med den nya ett hinder för denna.

Likaså kan inte i en själ som har hängett sig åt den sinnliga andan  den rent andliga andan dra in.

Därför säger Herren hos Matteus:  "Det är otillbörligt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna"  ( 15:26 ),

och vid ett annat tillfälle hos samme evangelist:

"Ge inte det som är heligt åt hundarna!"  ( 7:6 ).

      På dessa båda ställen liknar vår Herre dem vid Guds barn som genom att döda alla jordiska begär bereder sig till att i all renhet motta Guds Ande.

Dem däremot som vill tillfredsställa sin längtan efter det skapade tingen liknar han vid hundar.  Ty barnen får äta vid samma bord och ur samma skål som Fadern, det vill säga smaka av hans Ande, men åt hundarna ger man bara smulorna som faller från bordet.

3.  I detta ligger en antydan om att alla skapade varelser och ting inte är annat än smulor från Guds bord.

Därför är det inte malplacerat att beteckna dem som hundar som enbart vill mätta sig med det skapade.

Därför skall barnens bröd tas ifrån sådana människor, eftersom de inte vill resa sig från smulorna, alltså från det skapade, och längta efter sin Faders, den oskapade Andens bord.  Därför lider de också med rätta alltid hunger liksom hundarna, eftersom smulorna ju bara retar hungern i stället för att stilla den. 

Om sådana människor säger David: "De lider hunger som hundarna och stryker omkring i staden, de morrar när de inte är mätta"  ( Ps. 59:15-16).

Ty den som är slav under begären, han är alltid otillfredsställd och vid dåligt lynne, som en hungrig människa.

      Men den hunger som det skapade åstadkommer, vad skulle då den kunna ha gemensamt med den mättnad som Guds Ande ger ?  Därför kan inte heller denna andliga, oskapade mättnad gå in i själen, om inte begärens skapade hunger först har bortträngts ur själen.

Ty, som vi redan har sagt, två motsatser kan ju inte existera tillsammans i ett och samma subjekt.

Och sådana motsatser är i vårt fall hunger och mättnad.

4.  Det framgår alltså klart hur mycket era Gud så att säga åstadkommer, när han renar och befriar en själ från sådana motsatser,  än när han skapar henne ur intet.  Ty motsägelser sådana som begären och de stridiga böjelserna är ett större hinder och motstånd mot Gud än det rena intet.

Detta senare gör ju inget motstånd.

      Därmed må det vara nog sagt om den första viktiga skadan som begären tillfogar själen, nämligen att de motarbetar Guds Ande.

Detta har ju ovan redan blivit utförligt framställt.

5.   Nu ämnar vi behandla den andra inverkan som begären på flerfaldiga sätt frambringar i själen; de tröttar, plågar, bländar, befläckar och försvagar själen.

Om denna femfaldiga verkan skall vi nu tala mera detaljerat.

6.   Vad det första angår, är det klart att begären gör själen trött och kraftlös.  De är ju som oroliga, missbelåtna barn, som oupphörligt tjatar på sin mor och vill än det ena än det andra, och som aldrig är nöjda.

Och liksom den girige som gräver efter en skatt och plågar sig, så bemödar sig också den själ som vill uppnå det som hennes begär förespeglar henne.   Och om hon så också har uppnått detta, anstränger och plågar hon sig alltjämt och är aldrig nöjd.

När allt kommer omkring är det i läckande cisterner som hon öser, de kan inte kvarhålla något vatten för att släcka törsten.

Därför säger Jesaja: "Sedan han ansträngt sig känner han sig törstig, och hans begär inte är släkt " ( 29:8 ).

Också den själ som är fylld av lustar anstränger och tröttar sig och är som en febersjuk, som inte känner sig bra förrän febern har lämnat honom och vars oupphörligt tilltar.

Det går henne som den man om vilken det i Jobs bok heter: "När han hade tillfredsställt sina begär blev han ännu mera betryckt och besvärad, den heta längtan växte i hans själ och varje lidande kom över honom"  ( 20:22 ).

    Ja, själen tröttat ut och plågar sig med sina begär, blir hetsad av dem, jagad, piskad som vattnet av stormvinden.

Just så driver de själen hit och dit och låter henne ingenstans få komma till ro.

Om sådana själar säger Jesaja: "Den gudlöses hjärta är som ett brännande hav" ( 57:20 ).

Men ond är den som inte blir herre över sina begär!

       Nå, denn själ som vill tillfredsställa sina begär anstränger och plågar sig, ty hon gör som en hungrig som öppnar munnen för att mätta sig med vind, men som i stället

för mättnad blir ännu mer uttorkad, eftersom detta inte är någon mat för honom.

m en sådan själ säger Jeremia: "I hettan av sin brunst drog hon in vind istället för kärlek i sig"  ( 2:24 ).

För att antyda i vilken torka en sådan själ finner sig, ger han strax därpå följande råd: "Skydda din fot --- det är dina tankar ---- mot nakenheten och din strupe mot torkan" ( 2:25 ), det vill säga: bevara din vilja från att tillfredsställa ett begär som blott förosakar ännu mera torka. 

     Och såsom en förälskad man förgäves anstränger sig den förhoppningens dag då hans strävan gått om intet, så bemödar och plågar sig själen med alla sina begär och deras uppfyllelse. De skapar ju allesammans bara en allt större hunger och en allt större tomhet.

Ty med begäretär det som med elden: den flammar upp så länge man lägger på bränsle, men när detta är förbrukat måste den snart slockna.

7.   Ja, med begäret står det ännu sämre till.   Under det att elden slocknar när bränslet tar slut, avtar nämligen begäret ingalunda i samma grad som det växte till när det blev tillfredsställt, också om det har nått sitt mål.

Nej, istället för att avta, som fallet är med elden när bränslet är förbrukat, förtär det sig formligen i nyttiga bemödanden.

Ty hungern har blivit större, näringen däremot mindre.

Om detta säger Jesaja: "Man skall vända sig åt höger och dock hungra; man skall äta åt vänster och dock inte mättas" ( 9:20 ).
Ty de som inte kuvar sina begär ser med rätta, när de vänder sig om, hu de som står på Guds högra sida mättas med andens ljuvlighet, vilket inte förunnas dem.

Och med rätta blir de inte mättade om de söker sin näring till vänster, det vill säga om de stillar sina begär i det skapade.

Ty medan de åsidosätter det som ensamt kan tillfredsställa, söker de sin lust i det som bara väcker ännu mera hunger.

      Sålunda är det klart att begären gör själen trött och kraftlös.