Alla inlägg den 26 januari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 26 januari 2014 10:58

KAPITEL FEM:


I VILKET SAMMA ÄMNE BEHANDLAS.  MED TEXTER OCH BILDER UR DEN HELIGA SKRIFT PÅVISAS HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR FÖR SJÄLEN ATT NALKAS GUD GENOM DENNA MÖRKA NATT AV FRIGÖRELSE FRÅN BEGÄRET TILL ALLA TING.


1. Vad vi har sagt torde kunna ge oss en viss uppfattning om vilket avstånd som skiljer de skapade tingens väsen från Guds väsen.


Vidare ser vi hur de människor som fäster sig vid något skapat står lika fjärran från Gud som detta föremål, eftersom kärleken framkallar likhet och likställdhet.


Detta kände den helige Augustinus till när han i sina SOLILOQUIA  talade till Gud på följande sätt: "O jag eländige! När skall min vrånghet och ofullkomlighet någonsin kunna förlikas med din rättsinnighet?   Du är i sanning god och Jag ond, du är kärleksfull och jag kärlekslös, du är helig och jag eländig. 


O Gud, du är ljus och jag förblindelse, du är liv och jag är död.   Du är läkedom, jag är den sjuke.

Du är den högsta sanningen, men jag är alltigenom fåfänglighet.  Så talar denne helige man.


2.  Det är alltså en stor dåraktighet av själen att tro att hon kan nå upp till denna höga grad av förening med Gud, innan hon har gjort sig fri från begär efter alla de naturliga eller övernaturliga ting som kan hindra henne.


Det råder nämligen ett ofantligt avstånd som innebär ren förvandling till Gud.  Därför undervisar oss vår Herre om den vägen när han i Lukasevangeliet säger:  "Ingen av er kan vara min lärljunge, om han inte försakar allt vad han äger" 

( 14:33 ).


Och det är ju alldeles klart.  Ty den läran som Guds Son har kommit för att undervisa oss i, den bestod ju just i föraktet för de jordiska tingen, för att vi skulle kunna motta Guds egen Ande.  Alltså, i den mån själen inte befriar sig rån dem, är hon heller inte i stånd att motta Guds Ande i ren förvandling.


3.  I Andra Mosebok ( kap. 16 ) har vi en bild av detta.

Där berättas att Gud inte gav himlabrödet, det vill säga mannat, åt Israels barn, förrän det mjöl de medfört från Egyptien var förbrukat.

Detta låter oss förstå att själen först och främst måste avstå från alla jordiska ting, ty denna änglarnas föda passar inte för den gom som ännu vill njuta smaken av människors föda.

 

    Den själ som ännu söker nöje och tillfredsställelse i främmande njutningar, gör sig inte blott oduglig at motta den  gudomliga Anden utan och även i hög grad misshaglig inför Hans gudomliga Majestät, eftersom hon söker andens föda men inte nöjer sig med Gud ensam, utan därutöver och samtidigt vill stilla sin lust och smak för andra ting.


Samma sak lär oss ytterligare ett ställa i den Heliga Skrift

( 2 Mos. 16:8-13 ), där det berätta att Israels barn inte nöjde sig med en enkla föda som mannat var, utan de längtade också efter kött och bad om sådant.


Men detta förtörnade mycket vår herre, därför att de ville jämställa så grov och profan föda med en så fin och upphöjd föda som mannat, vilket dessutom i sig inneslöt kraften och smaken av alla slags födoämnen.


Därför säger också David:  "Ännu var maten i deras mun, då kom Guds vrede över dem", och eld föll ned från himlen och brände dem till döds i tusental  ( Ps. 78:30-31 ).


Ty Gud ansåg det ovärdigt att de längtade efter annan föda, när de hade fått den som kom från himlen.


4.  O, om andliga människor ändå visste vilka andliga värden de förlorar, att de inte vill avstå från att hysa begår efter barnsligheter!  Om de ändå visste hur de  denna enkla själaföda skulle kunna finna smaken av allt gott om de bara lät bli världslig njutning!


Men den smaken finner de inte, därför att de inte vill ta på sig denna försakelse.  Varför kände inte israeliterna smaken av all den näring som finns i mannat? 


Därför att de inte nöjde sig enbart med det.   Då de alltså inte fann den smak och den kraft de ville, var det inte därför att mannat inte innehöll allt detta, utan därför att de ville ha något annat.  Den som vill älska något annat tillsammans med Gud, han fäster sannerligen inte stor vikt vid Gud, när han i jämnhöjd med Gud placerar något så himmelsvitt olika.


5.  Erfarenheten lär oss blott alltför väl att om viljan intresserar sig för en sak, uppskattar man den över allt annat som i sig känsk är värdefullare men som inte behagar viljan lika mycket. 


Vill man njuta av båda föremålen jämsides, kommer man nödvändigtvis att göra orätt mot det högsta föremålet genom att man jämställer dem.  Men eftersom det nu är så att ingenting i världen kan jämställas med Gud, är det en grov kränkning mot honom att vilja älska något annat samtidigt eller att fästa sig vid det.    

Och när redan detta är sant, vad skall man då säga ifall själen älskade detta andra mera än Gud?


6.  Denna sanning är det Gud har velat låta oss fatta, när han befallde Mose att stiga upp på berget där hann ville tala med honom.   Gud befallde honom inte blott att gå dit upp ensam och lämna Israels barn kvar därnere, utan han befallde  även att lastdjuren inte ens fick gå och beta med berget i sikte

( 2 Mos. 34:3 ).


På så sätt visar Gud att denn själ som vill stiga upp på detta fullkomlighetens berg  för att träda i förbindelse med Gud, hon bör inte endast frigöra sig från allt skapat och lämna det kvar därnere, utan också frigöra sig från sina böjelser och begär, bildlikt talat från sina lastdjur, och inte lämna dessa kvar på betesmarkerna med berget i sikte, det vill säga i njutandet av något som inte är Gud.


Ty i Gud upphör alla begär, och detta är fullkomlighetens till stån.

      Sålunda består vägen och det nödvändigaste i att man tillägnar sig en vanemässig omsorg om att späka sina böjelser och begär.  Man når toppen desto snabbare, ju mera man anstränger sig vid denna frigörelse.


Så länge man inte har lyckats med den, har man inte nått toppen, vilka dydger man än må utöva för övrigt.  Och man utövar dem inte på ett fullkomligt sätt, om inte själen befinner sig i ett tillstånd av utblottning, försakelse och frigjordhet från varje begär.

 

     Vi har en mycket talande sinnebild för detta i Första Mosebok. Vi läser där att patriarken Jakob ville gå till berget Betel för att där resa ett altare åt Gud och offra en gåva till honom.  Men först uppställde han tre villkor för det folk han hade i följe: det första  var att helt göra sig av med alla främmande gudar, det andra att rena sig, det tredje att byta om kläder  ( 35:2).


7.   Dessa tre villkor låter oss förstå vad en själ som vill bestiga fullkomlighetens berg måste uppfylla, om hon vill göra sig självt ill ett altare där hon skall kunna ge Gud en offergåva bestående av renaste kärlek, lovsång och tillbedjan.

Innan hon börjar uppstigningen måste hon helt och hållet ha uppfyllt tre villkor, motsvarande dem vi har anfört. 

   

   Det första består i att göra av med alla främmande gudar, det vill säga främmande böjelser och känslobindningar.

    

  Det andra består i att rena sig från rester av dessa böjelser genom sinnenas mörka natt, där själen måste späka sig och uppriktigt ångra sig.

    

  Det tredje villkoret slutligen, som är lika nödvändigt för att kunna nå upp på detta höga berg, det består i att byta om kläder.  Det är Gud själv som, när de två första villkoren väl är uppfyllda, ersätter de gamla kläderna med nya; han ingjuter i själen en helt ny förmåga att begripa och att Gud i Gud genom att viljan nu är frigjord från sina tidigare böjelser och mänskliga önskningar, och skapar i själen nya kunskaper om Gud när de tidigare sätten att känna och de gamla bilderna har lämnats därhän.


Allt som var förbundet med den gamla människan, alltså hennes naturliga läggning, avlägsnar han och beklär henne med en ny och övernaturlig läggning vad beträffar själsförmögenheterna.


Så blir då alla hennes mänskliga handlingar förvandlade till gudomliga.  Detta är vad man uppnår i föreningens stadium.

Nu, i den gudomliga föreningen, är själen bara ett altare, där Gud motar tillbedjan, lovsång och kärlek, och där han ensam bor.  

   

  Om vi förstår varför han hade föreskrivit att det altare på vilket förbundsarken skulle vila, skulle vara alldeles tomt inuti ( 2 Mos. 27:8 ). 

Han ville låta själen ana hur tom på allt skapat han ville ha henne, för att hon skulle kunna bli ett värdigt altare åt Hans höga Majestät.    På detta altare fick inte någon främmande eld brinna, inte heller fick dess egen eld någonsin utsläckas.

    

När nämligen Nadav och Avihu, översteprästen Arons söner, anlade en främmande eld åt honom, vredgades han och dödade dem ögonblickligen itt framför själva altaret

( 3 Mos. 10:1 ).  Vi bör därmed förstå att i den själ som vill vara ett värdigt altare får varken kärleken till Gud utsläckas eller främmande kärlek blandas samman med dem.


8.   Ty Gud tål inte att någonting, skapat sammanblandas med honom.   Därför läser vi också i Första Samuelsboken:


När filisteerna ställde förbundsarken i det tempel där deras avgud bodde, låg dennes bild varje morgon framstupa på jorden, och till sist hade den slagits i stycken  ( 5:2-4 ).

lott en enda önskan tillåter och vill Gud se hos oss, nämligen

den att helt och fullt kunna hålla hans lag och att kunna ta på sig och bära Kristi kors.


Därför heter det i den Heliga Skrift att Gud hade förbjudit att man lade något annat i förbundsarken, där manna förvarades, än lagboken och Moses stav, vilken är en sinnebild för korset  ( 5 Mos. 31:26 ).   


Ty den själ som inte känner någon annan längtan än den att helt uppfylla Herrens lag och att bära Kristi kors, hon är en sann förbundsark som inom sig bär det sanna mannat, varmed menas Gud själv.     

        

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards