Alla inlägg den 25 januari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 21:15

KAPITEL FYRA.


HÄR PÅVISAS HUR NÖDVÄNDIGT DET ÄR FÖR SJÄLEN ATT FULLT MEDVETET GÅ IGENOM DENNA SINNENAS MÖRKA NATT, SOM ÄR EN FRIGÖRELSE FRÅN BEGÄR, I AVSIKT ATT NÅ FRAM TILL FÖRENING MED GUD.


1.  En själ som vill uppnå förening med Gud måste nödvändigtvis gå igenom denna mörka natt av frigörelse från begär och av förnekelse av lust och intresse för världsliga ting.  Orsaken till detta är att de böjelser hon känner för de skapade tingen, de är inför Gud såsom rent mörker som själen är klädd i.


Och i detta tillstånd kan hon omöjligen upplysas och genomträngas av Guds rena och enkla ljus om hon inte först gjort sig fri från dem.

Ljus kan inte gå ihop med mörker, ty som evangelisten Johannes säger: "Mörkret kunde inte ta emot ljuset" ( Joh. 1:5 ).


2.  Skälet till detta är, enligt vad filosofen lär, att två motsatser inte kan tåla varandra inom samma person eller föremål.  Och mörkret, som här är böjelserna för det skapade, och ljuset, som är Gud, är varandras motsatser och har inte någon som helst likhet eller överensstämmelse sinsemellan.


Aposteln Paulus säger ju också i Korinterbrevet: "Vilken gemenskap har ljuset med mörkret?" ( 2. Kor. 6:14 ).


Av allt detta följer att denn gudomliga föreningens ljus inte kan ta själen i besittning förrän dessa böjelser har fördrivits därifrån.


3.   Vidare, för att ännu bättre kunna gå med på vad som här ovan sagts, bör man veta att en själens böjelse för eller kärlek till något skapat jämställer själen med detta skapade.


Och ju större denna känsla är, desto mera jämställer man dem och ökar litenheten.


Ty kärlek skapar jämlikhet mellan den älskade och hans föremål.  Därför sade David, när han talar om sådana som fäste sitt hjärta vid avgudar:  "De som har gjort dem skall bli demm lika, ja, alla som förtröstar på dem"  ( Ps. 115:8 ).


Sålunda stannar den som älskar något skapat lika lågt nere som detta skapade, ja på sätt och vis ännu lägre.

Ty kärleken inte bara jämställer, utan gör också att den som älskas underordnas de älskande.

 

   Så kommer det sig att genom själva den omständigheten att själen älskar någoting, gör hon sig oförmögen till att fullt förenas med Gud och att förvandlas till honom.

Ty det skapades låghet är mycket mera oförenlig med Skaparens höghet än vad mörkret är med ljuset.

   

   Därför är allt som finns i himlen och på jorden ingenting i jämförelse med Gud.

Jeremia säger ju också: "Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himlen, och där lyste inget ljus" ( Jer. 4:23 ).


Genom att säga att han såg jorden tom, låter han förstå att alla skapade varelser och ting som den bär var ingenting, och likaså jorden själv.

Och att säga att han såg upp mot himlen och inte såg något ljus, det betyder att alla himlens ljus jämförda med Gud är rent mörker.

Följaktligen är allt skapat ett intet, och vi kan säga att de böjelser vi har för det är mindre än intet, eftersom de hindrar och därmed innebär en avsaknad av föreningen med Gud, liksom också mörker är intet och mindre än intet, eftersom det innebär en avsaknad av ljus.


På samma sät som den som är i mörker inte kan uppfatta eller nå ljuset, likaså kan en själ som fäster sig vid något skapat inte uppfatta eller nå Gud.

  

      Och så länge hon inte är renad kan hon inte äga honom, vare sig härnere i den rena förvandlingen i kärlek eller däruppe i himlen i detklara skådandet.

        För att bättre belysa detta skall vi tala mer ingående om det.


4. Då det nu förhåller sig så att alla skapade väsen i jämförelse med Guds oändliga väsen är ett intet, så föler av detta att en själ som lägger ned sin kärlek på detta intet själv också är ett intet inför Gud, och mindre än intet.


Ty som vi har sagt skapar kärleken jämlikhet och likhet, ja än mer, gör den den älskande underlägsen.

Och alltså kan denna själ inte på något vis förena sig med Guds oändliga väsen, eftersom det som inte är ju omöjligen kan passa samman med det som är.

  

      För att gå in på några enskilda exempel så är all skönhet endast en ytterlig vanskaplighet, efter vad Salomo säger i sina ordspråk: "Skönhet är förgänglig och fägring är en vindläkt" ( Ord. 31:30 ).


Och följaktligen är den själ som älskar skönheten hos något skapat oerhört ful inför Gud.

Det är därför som denna själ inte kan förvandlas till den skönhet som är Gud, eftersom fullheten inte kan nå upp till skönheten.

  

    Och allt behag och all älskvärdhet hos de skapade vaelserna är, i jämförelse med Guds behag, något mycket obehagligt och osmakligt.  Av detta följer att en själ som är gripen av lockelserna och behagen hos något skapat är utomordentligt misshaglig och intetsägande inför Gud och sålunda ur stånd att bli delaktig i hans oändliga behag och skönhet.


Ty det som är obehagligt är mycket avlägset från det som är oändligt behagligt.

        Och all godhet hos de skapade varelserna i denna värld kan, järmförd med Guds oändliga godhet, kallas illvilja eftersom: "ingen är god utom Gud allena"  ( Luk. 18:19 ).

Det är därför som den själ som lägger ned sin kärlek på denna världens goda är utomordentligt dålig inför Gud.


Och lika litet som illviljan kan ha någonting gemensamt med godheten, lika litet kandenna själ förena sig med Gud, som är den högsta godheten.

     

     Och all världens vishet och all mänsklig skicklighet är, i jämförelse med Guds oändliga vishet, en ren och ytterlig okunnighet, enligt vad Paulus skriver i brevet till korinthierna:   "Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud" ( 1 Kor. 3:19).


5.  Av detta följer att den som räknar med allt sitt vetande och sin skicklighet för att kunna uppnå och förena sig med  

Guds vishet, han är mycket okunnig inför Gud och mycket fjärran från vishet.


Ty okunnigheten vet inte vad vishet är, vilket är detsamma som vad Paulus säger i sitt ord, att denna vishet inför Gud är dårskap.  Inför Gud är de människor som håller sig för att vara kloka mycket okunniga.


Därför säger Aposteln om dem när han skriver till romarna:

"När de berömde sig av att vara visa, blev de dårar" 
( Rom. 1:22 ).  Och endast de människor har Guds vishet som lägger ned sitt vetande som om de var barn och okunniga, och börjar att vandra med kärlek i hans tjänst.


Om detta slags vishet har Paulus också undervisat korinthierna:  "Om någon bland er menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så må han bli en dåre för att han skall kunna bli vis.

Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud"

( 1 Kor. 3:18-19 ).

För att förenas med Guds vishet bör själen alltså snarare vandra i okunnigheten än i lärdom.


6.   Och all överklassmakt och all världslig frihet är i jämförelse med Guds Andes frihet och herravälde ingenting annat än djupaste slaveri, ångest och bundenhet.

      Alltså, en själ som fäster sig vid hög social ställning och andra liknande värdigheter, eller vid frihet för sina begär och intressen, hon blir inför Gud ansedd och behandlad inte som ett hans barn, utan som en vanmäktig slav och fånge. 


Och detta därför att hon inte har velat följa hans heliga lära, som säger att den som vill vara den störste han skall bli den minste, och den som vill vara den minste han skall bli den störste ( jfr. Luk. 22:26 ).

   

     Och så kan denna själ inte uppnå den andens kungliga frihet som man vinner i den gudomliga föreningen.

Ty slaveri kan inte ha någon som helst delaktighet i frihet.

Och frihet kan inte bo i ett hjärta som är underkastat stridiga viljor, ty ett sådant hjärta är i fångenskap.


I ett fritt hjärta däremot, i ett Guds barns hjärta, bor friheten.

Av denna anledning var det som Sara sade till sin make Abraham, att han skulle "driva ut ur sitt hus denna tjänstekvinna och hennes son, ty tjänstekvinnans son skall inte ärva med den fria hustruns son".  

( 1 Mos. 21:10 ). 


7.  Och alla nöjen och all lust som viljan kan finna i världens ting är, i jämförelse med den oändliga ljuvlighet som Gud är, bara den djupaste smärta,plåga och bitterhet.


Och följaktligen är den som lägger ned sin kärlek på sådant inför Gud värd djup smärta, plåga och bitterhet, och han kan inte komma fram till Guds ljuvliga  och ära omfamningar i föreningen med honom, eftersom han ju bara förtjänar plåga och bitterhet.

   

     All rikedom och all ära som det skapade kan bjuda är, i jämförelse med den rikedom som Gud är, bara mycket stor fattigdom och djup nöd.  Och följaktligen är en människa som tycker om att äga detta ytterligt fattig och eländig inför Gud, och kan av den anledningen inte nå fram till det lyckliga tillstånd av rikedom och ära som inte är något annat än en förvandling till Gud.


Och detta så visst som att det som är fattigt och eländigt är ytterst avlägset från den högsta ära och rikedom.


8.  Det är därför som den gudomliga Visheten utbrister i kagan över sådana människor som gör sig själva fula och tarvliga, eländiga och fattiga, genom att de älskar det som är rikt och vackert enligt världens tankar, och i Ordspråksboken utropar hon: "Till er, ni män, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.  Lär klokhet, ni okunniga, och ni dårar, lär förstånd.  Hör, om höga ting vill jag tala, och mina läppar skall upplåta sig till att säga vad rätt är.


Rikedom och ära vinns hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.  Min frukt är bättre än guld, ja finaste guld, och den vinning jag skänker är bättre än utvalt silver.


På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar, till att ge dem som älskar mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus"  ( Ord. 8:4-6, 18-21 ).

    

  Så talar den gudomliga Visheten till dem som lägger sitt hjärta och sin kärlek i något världsligt, vad det än må vara, på det sätt vi sagt.  Och hon kallar de små, därför att de är lika det de älskar, och det är mycket litet.


Och av den anledningen säger hon till dem att de skall uppfatta dubbelmeningen och lägga märke till att hon talar om stora ting och inte, som de, om småsaker.       


Och att de stora rikedomarna och äran som de älskar, de finns hos henne, och i henne, och inte alls där de tror. Höga, överflödande rikedomar finns i henne, och rättvisa.


Ty fastän det syns dem som om denna världens ting är allt detta, varnar hon dem så att de skall lägga märke till att hennes är bättre.


Ty, säger hon, de frukter som de skall finna hos henne, dem kommer de att uppskatta högre än guld och ädelstenar, och det som hon frambringar i själarna är bättre än det utsökta silver de älskar så mycket.


I detta inbegrips alla de slag av böjelser som man kan ha i detta liv.                 





ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 17:35

KAPITEL TRE.


TALAR OM DEN FÖRSTA ORSAKEN TILL DEN MÖRKA NATTEN, DET VILL SÄGA OM AVLÄGGANDET AV BEGÄRET EFTER VÄRLDSLIGA TING OCH INTRESSEN, OCH ANGER ORSAKEN TILL VARFÖR DET KALLAS EN NATT.


1.  Detta avläggande av begäret efter allt världsligt kallar vi "natt". Ty på samma sätt som natten ju inte är annat än att avlägsnande av ljuset och därmed också av anblicken av alla de föremål man ser i ljuset, så att synförmågan lämnas i mörker och vanmakt ----- kan man också kalla denna frigörelse  från begär en natt för själen, ty att berövas all lust till jordiska ting, det är som att lämnas i mörkret och vanmakt.


Likasom synförmågan vidmaktshålls av ljuset och lever på föremålen men upphör med detta när ljuset släcks, så vidmaktshålls själen av begäret och lever på allt som hon med sinnen och känslor kan njuta av.

Men när begäret släcks, då upphör själen at leva på allt detta och lämnas i mörker och vanmakt med avseende  på begäret.


2.   Låt oss anföra ett exempel för vart och ett av sinnena.


      Om en själ avstår från sin längtan att lyssna till sådant som kan behaga hörseln, så lämnas hon i mörker och vanmakt med avseende på detta sinne.

  

     Om hon avstår från allt som är behagligt att se på, så lämnas hon i mörker och vanmakt också med avseende på detta sinne.

  

      Om hon försakar den njutning som ljuvliga dofter kan bereda luktsinnet, så  lämnas hon i mörker och vanmakt  även med avseende på luktsinnet.

   

      Nekar hon sig smaken av sådan föda som tillfredställer gommen, så lämnas honn åter i mörker och vanmakt.

    

     Och slutligen, om själen frigör sig från all den lust och det välbehag som kan erfaras genom känselsinnet, så lämnas hon med avseende på detta sinne likaledes helt i mörker och vanmakt.

      

    Den själ som sålunda har avsagt sig och undanröjt allt njutande av jordiska ting och frigjort sig från begäret efter dem, om henne kan vi alltså hävda att hon befinner sig som i en mörk natt, som inte är något annat än ett stort tomrum inom henne efter dessa världsliga intressen.


3.  Orsaken till detta ligger enligt filosoferna i att när Gud just har skapat själen i kroppen, är hon som en blank tavla, ett oskrivet blad.


Och med undantag för vad hon sedan uppfattar med sina sinnen, kan ingenting på naturligt sätt eller från något annat håll meddelas henne.  Därför är själen så länge hon lever i kroppen lik en som är instängd i ett mörkt fängelse och som inte vet någonting utöver det lilla han kan se genom sina fängelsefönster.


Och om han inte såg genom dem, skulle han ingenting alls få se.  Lika litet kan själen på naturligt sätt nå fram till någonting annat än vad hon får veta genom förmedling av sinnena, som är hennes fängelses fönster.


4.  Av detta följer att om föraktar och avvisar det som hon kan uppfatta med sinnena, kan vi just säga att hon lever i mörker och tomhet, då hon ju efter vad vi sagt intepå naturligt sätt kan få ljus genom andra fönsterluckor än genom dem vi sagt.

Visserligen är det sant att vi inte kan underlåta att se och  höra, att känna, lukta och smaka.

Men om vi ringaktar och tillbakavisar dessa förnimmelser, som om vi verkligen inte kunde se, inte höra och så vidare, då fäster vi inte något avseende vid dem och blir inte längre förvirrade av dem.  Just så som dem sluter ögonen förblir i mörker. likväl som den blinde som inte har förmågan att se.

    

Och därför sade David: "Fattig är jag och i djupt betryck alltifrån min ungdom"  ( Ps. 88:16 ).

Fastän han troligen var rik kallar han sig fattig, därför att han inte hade något intresse för sina rikedomar, och så var det detsamma som om han verkligen vara fattig men samtidigt haft intresse för rikedom, hade han inte varit i rätt bemärkelse, eftersom själen varit rik på begär och uppfyld av dem.

    

Därför kallar vi endast detta slag av fattigdom en natt för själen --- då vi ju här inte avser att tala om en verklig förlust av ägodelar, vilket inte alls utblottar själen ifall hon fortfarande har kvar begäret efter dem.


Utan vi menar fattigdom på begär och på smak för njutning --och den fattigdomen gör själen fri och tom vad hon än må äga.

Det är inte själva tingen som uppfyller själen eller som förorsakar henne någon skada, eftersom hon ju inte går in i dem, utan endast det intresse och det begär hon hyser inom sig.


5.   Detta första slags natt träffar själen i förnimmelse - och känslolivet, såsom vi senare skall beskriva, och det är den ena av de två nätter själen måste gå igenom för att, som vi ovan sagt, uppnå förening med Gud.

    

Nu skall vi övergå till att betrakta hur nödvändigt det är för själen måste gå ur sitt hus, ut i denna sinnenas mörka natt, för att komma till föreningen med Gud.     


 

ANNONS
Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 15:17

KAPITEL TVÅ:


HÄR FÖRKLARAS VAD DEN MÖRKA NATT ÄR SOM SJÄLEN MÅSTE GÅ IGENOM FÖR ATT NÅ FRAM TILL FÖRENING MED GUD.

    Ut i den mörka natten.


1.  Den vandring som själen måste göra för att uppnå förening med Gud, kan av tre orsaker kallas  en NATT.


Den första orsaken: är själens utgångspunkt, därför att där måste hon avlägga sin åtrå efter de världsliga ting hon är fästad vid och de intressen hon har, genom att avstå från dem och förneka dem.

Och detta verkar som som ett slags natt för människans alla sinnen och känslor.


Den andra orsaken: är det medel, den vägen hon måste ta, alltså trons väg, vilken ju också den är mörk som natten för vårt förstånd.


Den tredje orsaken: är vandringens slutmål, Gud själv, som likaså måste sägas vara som en mörk natt för själen under hennes jordeliv. 

Dessa tre nätter måste passera genom själen,

eller rättare, själen måste passera genom den,

för att slutligen uppnå föreningen med Gud.


2.   I Tobits bok  ( 6:18-22)  finner vi en sinnebild för dessa tre nätter i den skildring där ängeln befallde den unge Tobias att låta tre nätter förgå, innan han rörde sin brud.


Under den första natten: blev han tillsagd att ta hjärtat av en fisk och rosta det över elden -- som en symbol för det hjärta som är fästat vid denna världens goda och som i den gudomliga elden måste brännas rent från allt skapat, innan själen kan träda in på den väg som leder till Gud.

Vid denna rening förjagas djävulen, han som har makt över själen genom denn längtan som hon känner efter världsliga njutningar.


3.  Under den andra natten: sade ängeln till Tobias att han skulle bli mottagen av de heliga patriarkerna och få stanna hos dem, dessa fäder i tron.

Ty när själen under den första natten har avsagt sig allt som tillhör sinnena, inträder hon direkt i den andra natten genom att  hon nu står där med endast tron i behåll ---- inte så till vida att hon skulle utesluta kärleken, men väl varje annan förståelse och kunskap, vilket allt vi senare skall tala om.

Denna tro är ju något som inte har med sinnena eller känslorna att göra.


4.  Under tredje natten: sade ängeln till Tobias att han sklle få mottaga välsignelsen, det är Gud själv --- som tack vare den andra natten, trons natt, meddelar sig med själen, fastän på ett så intimt och omärkligt sätt att det känns som en ny natt för henne, ja så länge denna förbindelse varar rent av som en mycket mörkare natt än förut, vilket vi senare skall beskriva.


När emellertid denna tredje natt är förbi, det vill säga när detta Guds sätt att meddela sig i anden har upphört, vilket vanligen sker medan själen befinner sig i ett stort mörker ---- då följer omedelbart föreningen med Bruden, de vill säga med Guds Vishet.


Allt i enlighet med vad ängeln sade till Tobias, att när den tredje natten för gått skulle han förenas med sin brud i helig gudsfruktan, ty när denna är fullkomlig, är också kärleken till Gud fullkomlig, och detta är fallet när själens förvandling åstadkoms genom dess kärlek till Gud.


5.  Dessa tre nätter utgör i själva verket endast en enda natt, fastän uppdelad i tre skeden liksom den naturliga natten.


Ty den första: sinnenas natt, är lik första delen av den riktiga natten, när man inte längre kan varsebli föremålen. 


Den andra natten: tron, liknar midnattstiden, då fullt mörker råder.


Och den tredje natten: Gud, överensstämmer med den första morgongryningen, på vilken följer en soluppgång.

För att emellertid bättre förstå dessa tre skeden av själens natt, skall vi nu avhandla vart och ett särskilt.       

Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 11:22

FÖRSTA BOKEN:


KAPITEL 1.


DEN FÖRSTA STROFEN ---- OM DE TVÅ SKILDA SLAG AV NÄTTER SOM ANDLIGA MÄNNISKOR GENOMGÅR.


DESSA NÄTTER BERÖR DELS DEM HÖGRE DELEN AV SJÄLSLIVET DELS DEN LÄGRE.

STROFEN FÖRKLARAS.


UT I DEN MÖRKA NATTEN

AV KÄRLEK OCH ÅNGEST DRIVEN

---- O LYCKLIGA LOTT!  ----

GICK JAG SEDD AV ALLA

TY HELA MITT HUS LÅG I VILA.


1.    I denna första strof besjunger själen den äventyrliga men lyckliga lott hon har frigjort sig från de yttre tingen och från de begär, böjelser och många ofullkomligheter som finns i känslolivet, när detta inte helt inordnas under förnuftet utan uppreser sig mot det.


  För att rätt förstå innebörden av detta måste man veta att den själ som vill uppnå fullkomlighetens tillstånd i allmänhet först måste genomgå två olika slags nätter, som religösa författare  brukar kalla själens rening eller luttring men som vi här vill kalla "nätter", därför att själen i båda fallen vandrar liksom i ett nattsvart mörker.


2.   Den första natten eller reningen ger rum i förnimmelse- och känslolivet, vilket den aktuella strofen syftar på, och den natten är det som behandlas i första delen av denna bok.


Den andra natten är den som inträffar i den andliga, högre delen av själslivet, vilket den andra strofen talar om,  och den natten skall vi behandla i andra och tredje delarna, i den mån det rör sig om själens aktiva roll. 

Vad däremot dess passiva roll beträffar blir det avhandlat i fjärde delen.


3.  Den första natten tillhör nybörjarnas stadium, den tid då Gud börjar att införa dem i ett kontemplativt tillstånd, där emellertid också anden deltar, så som vi senare skall förklara .


Den andra natten eller reningen tillkommer endast de andliga mera erfarna, och inträffar vid den tiden då Gud vill upphöja dem till det tillstånd som innebär förening med honom. Detta är en ännu mörkare och djupare natt och en fruktansvärt hård sluttring, vilket vi senare skall tala om.                  


FÖRKLARING AV STROFEN


4.   Detta är ett sammandrag av vad själen vill säga i denna strof.  Gud kallade och själen gick.
Driven endast av kärlek till Gud, men helt upptänd av denna kärlek, gick hon UT I DEN MÖRKA NATTEN.


Denna natt är en avsägelse och en rening från sinnenas och känslornas många böjelser för världens yttre ting och företeelser, som tidigare hade varit så ljuvliga för hennes mänskliga natur.

Av detta består sinnenas natt.


Därför säger hon också att hon gick ut när HENNES HUS LÅG I VILA, det vill säga när alla känslor och böjelser hade kommit till ro inom henne och hon själv hade kommit till ro beträffande dem. Ty  hon kan inte frigöra sig från denn pina och ångest som begär och böjelser underblåser, förrän dessa har dämpats och somnat in.


Och just detta kallar själen för sin LYCKLIGA LOTT.

Hon har GÅTT UT OSEDD AV ALLA, det vill säga utan att några sinnliga begär eller något annat har kunnat hindra henne.  Hon säger vidare att hon har gått ut om natten, de vill säga under det att Gud tog bort begär och böjelser från henne, vilket för henne var som en natt.


5.   En LYCKLIG LOTT var det för henne att av Gud bli förd in i denna natt där allt detta goda finns och dit hon inte av sig själv hade kunnat komma.

Det finns för övrigt ingen människa som är i stånd att av egen kraft befria sig från begären för att kunna nalkas Gud.


6.  Detta är i korthet innehållet i strofen.

Låt oss nu övergå till att tolka varje versrad och närmare utveckla det som tjänar vårt syfte.

Även vid följande strofer kommer den metod att användas som vi angav i förordet, nämligen att först uppställa och förklara varje strof i sin helhet och sedan förklara varje versrad för sig.  

 

   



Av Jan-Owe Ahlstrand - 25 januari 2014 09:47

                                                  

                EPILOG

                                       IHS

1.  När jag började skriva detta skedde det, som jag inledningsvis sade, motviligt, men efter att nu ha fullbordat verket är jag mycket nöjd med att ha utfört det och finner det vara mödan värt, även om jag erkänner att denna har varit mycket ringa.  I betraktande av hur instängda ni är och hur få förströelser ni har, mina systrar, och hur otillräckliga boningarna är i några av era kloster, förefaller det mig att denna inre borg kunde vara er till tröst och glädje, eftersom ni där kann komma in och gå omkring vilken timma ni vill, utan tillstånd av era överordnade.

2.  Sant är att ni inte kan komma in i alla boningarna av egen kraft --- även om den tycks er stor ---- utan borgens Herre måste själva öppna för er. 

Det är därför rådligt att inte bruka våld om ni möter motstånd, ty då kan ni förtörna honom så mycket att hanaldrig släpper in er.  Hann är en stor vän av ödmjukhet.

Om ni håller er för ovärdiga att träda in ens i den tredje boningen, skall ni desto fortare beveka hans vilja så att han för er in i den femte.

Genom att ofta gå dit kan ni sedan tjäna honom så väl att leder er till själva den boning hanhar utvalt åt sig,  och varifrån ni aldrig mer behöver avlägsna er, om inte priorinnan kallar er ut; hennes vilja vill denne höge Herre att ni skall lyda som om den vore hans egen.

Och även omni på hennes befallning vistas mycket utanför denna boning, står porten alltid öppen när ni vänder åter.

När ni en gång har skådat vilken glädje denna borg tymmer, kommer ni en gång har skådat vilken glädje denna borg rymmer, kommer ni överallt att finna ro ---- även i de svåraste vedermödor  ---- i hopp om att få återvända till borgen, ett hopp som aldrig kann lämna er.

3.  Fastän det här inte hartalats om mer än sju boningar, finns det i var och en av dessa många fler, både under och över och vid sidorna, med sköna trädgårdar, fontäner och labyrinter, så ljuvliga att ni skulle vilja förlora er i lovprisningar av den store Gud som har skapat detta till sin avbild och likhet.

Om ni finner något gott i denna framställning så att ni lär änna honom bättre, kan ni verkligen tro att Hans Majestät själv har sagt det för att bereda er glädje, medan det som ni finner dåligt är sagt av mig.

4.  För den stora önskans skull som jag hyser att vara er till någon hjälp i att tjäna denne min Gud och Herre ber jag er att i mitt eget namn, varje gång ni läser detta, mycket prisa Hans Majestät och bönfalla honom om hans Kyrkas tillväxt och lutheranernas upplysning  ( med lutheraner menade förf. alla protestantiska rörelser i samtiden ).

Vad mig beträffar må ni be att han förlåter mig mina synder och befriar mig ur skärselden, där jag av Guds nåd kanske är när ni får läsa detta, om det efter lärda mäns granskning befunnits värdigt att komma inför era ögon.

Innehåller det några fel beror på att jag inte förstår bättre, och i allt underkastar jag mig det som är stadfäst av den heliga Romerska Katolska Kyrkan, i vilken jag lever och lovar  och försäkrar att jag vill leva och dö.

Vare Gud vår Herre prisad och välsignad i evighet, amen, amen.

5.  Denna skrift avslutades i San Jose de Avila-klostret 1577, på Sankt-Andreas-afton, till Guds ära, han somlever och regerar i evigheters evighet, amen.              

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se