Alla inlägg den 23 januari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 23 januari 2014 17:38

DEN SJUNDE BONINGEN:
TREDJE KAPITLET:

10.  Skillnaden mellan denna och de andra boningarna är som sagt var; att det är nästan aldrig finns vare sig torka eller inre tumult, som tid efter annan förkommer i de övriga; här är själen nästan alltid i ro; och hon fruktar inte att denna höga nåd kan vara djävulens bländverk, utan hon är stadigt förvissad om att det kommer från Gud.

Ty, som jag har sagt, här har sinnena och själskrafterna ingen del; Hans Majestät uppenbarar sig i själen och gör den till ett med sig att --- enligt min tro ----- djävulen inte vågar  träda in och Herren inte heller tillåter honom att göra det.

Alla de nådegåvor som här kommer själen till del  ----- somjag har sagt --- har inte sitt ursprung i själen själv, utom

i så motto att hon har överlåtit allt åt Gud.

11.  Så lungt och utan varje buller går Herren till väga när han här är själen till gagn och lärdom, att det tycks mig likna uppförandet av Salomos tempel, där heller inte det minsta buller hördes.  Likaså är det i dtta Guds tempel, i denna hans boning, där endast han och själen har sinn glädje i varandra under den fullkomligaste tystnad.

Här finns det inget skäl för förståndet att bubbla eller öeta, ty Herren som har skapat det vill att det skall vila sig och liksom genom en liten dörrspringa se på vad som händer.

Om det tidvis förlorar denna syn och inte längre ser något, så varar detta bara korta stunder; ty enligt min mening försvinner inte själsförmögenheterna utan upphör endast att

vara i verksamhet och är liksom bländade-

12.  Det är vad jag också är när jag ser hur själen, när hon har nått hit, går miste om alla dessa hänryckningar, om inte

någonn enstaka gång, och då inte med smma extas ochanden flykt som tidigare.

Men detta händer mycket sällan ---- och nästan aldrig inför allmänheten, viket förut hörde till vanligheten --- inte heller i samband med stora andaktövningar; det bekommer henne föga att se en andaktbild eller höra en predikan --- det är nästan som om hon inte hörde den --- och detsamma är det med musiken.

Annat var det med den stackars fjärilen, som gick där så ängslig att allt bragte henne i hänryckning och kom henne att flyga.  Nu är ett som om hon hade funnit sitt viloställe, eller som om själen hade sett så mycket i denna boningen att honn inte förvånas över något, eller som om hon inte längre befann sig så väl i den där ensamheten som honn brukade göra innan hon fick njuta av ett sådant sällskap.

Med ett ord, mina systrar, vad orsaken är vet jag inte, men när Herren har börjat visa själen vad som finns i denna boning och försätta henne dit, då slipper hon undan den stora svaghet som var hennes värsta vedermöda, och förut slipper hon den inte.

Kanske är det så att Herren har styrkt och vidgat och skickligtgjort själen.  Eller också kan det vara så att han vill göra allmänt bekant vad som i hemlighet sker med själarna, för at nå mål som bara Hans Majestät vet om; hans domar går över allt som vi har kan föreställa oss.

13.  Dessa verkningar  ---- tillika med de förut beskrivna som är mycket goda på bönens skilda trappsteg, också de redan omtalade --- förlänar Gud själen  när han har fört henne in till sig.  Därutöver ger han henne den kyss Bruden har bett om , ty jag underförstår at hon nu befinner sig där varest denna önskan blir uppfylld.

Här får den sårade hinden vatten i överflöd.  Här fröjdar sig själen i Guds tabernakel. Här finner duvan, som Noak sände ut för att se efter om ovädret hade gått över, den olivkvist som är tecknet på att hon har fått fast mark under fötterna mitt i denna världens stormar och syndafloder.

O Jesus, om man bara visste hur många ställen i Skriften det bör finnas som lär oss förstå denna frid i själen!

Min Gud, du som vet vad den betyder för oss, giv att de kristna må beflita sig om att söka den, och låt inte dem du redan har skänkt den förlora den, för din nåds skull.

Ty ända tills du har givit dem denna sanna frid och fört dem dit där den aldrig kan ta slut, måste de ständigt leva i fruktan.  Jag säger den sanna, inte därför att jag håller en sådan frid för att inte vara sann, utan därför att kriget från norr alltid kan börja på nytt om vi vänder oss bort från Gud.

14.  Och vad känner dessa själar när de ser att de kan gå miste om något så gott?

De söker vandra fram med större varsamhet och vända sin svaghet till styrka, för att inte genom egen skuld förlora något tillfälle som kan erbjudas dem att vara Gud till behag.  Ju mer de känner sig gynnade av Hans Majestät, desto större ängslan och fruktan hyser de för sig själva. Vid jämförelsen med hans storhet lär de sig bättre fatta sitt eget elände och tyngs än mer av sina synder.

Ofta går de omkring utan att våga lyfta upp sina blicker,

liksom publikanen. Andra gånger vill de få ett slut på sitt liv för att komma i säkerhet, även om de strax vänder åter och önskar att ----- som sagt var ----- leva för att tjäna honom som de älskar så mycket, och anförtror allt vad dem själva angår åt hans barmhärtighet.  Ibland kommer de många nådegåvorna dem att känna sig alldeles nedbrutna, så att de tycker sig likna ett skepp så överlastat att det måste gå till botten, och de fruktar att detsamma skall hända dem.

15. Jag försäkrar er, mina systrar, att det inte skall fattas dem kors, det är bara det att de inte blir allvarligt oroade eller mister sin frid, utan ovädren drar snabbt förbi, som en våg, och det vackra vädret återvänder.

Den Herrens närvaro de har inom sig gör att de snart har glömt allt.  Må han ständigt välsignas och prisas av alla skapade varelser, amen.

FJÄRDE KAPITLET:

   Slutar med att förstå vad Vår Herre avser med att skänka själen så stora nådegåvor, och hur nödvändigt det är att Marta och Maria är förenade. Är till stor nytta.

1.  Ni får inte fatta det så, mina systrar, at de verkningar på själarna som jag har beskrivit alltid skulle vara bestående ---- efter vad jag vill minnas har jag sagt att de är vanliga ----- utan ibland överlämnar Vår Herre dessa själar åt deras egen natur, och då tycks alla giftiga varelser i borgens omgivningar och oningar förena sig för att ta hämnd för den tid då de inte förmådde ha själarna i sin hand.

2.  Sanningen är att detta varar kort tid ----- högst en dag eller föga mer ---- och att själen under det svåra inre tumult som vanligen har någon yttre anledning klart inser vad hon har att vinna av så gott sällskap som Vår Herres eget.

Ty han skänker henne en stor ståndaktighet, så att hon i inget avseende viker från hans tjänst eller från sina goda föresatser.  De tycks i stället växa till, så att hon inte ens genom den minst aförsta rörelse sviker vad hon föresatt sig.

Som jag har sagt är dessa prövningar sällsynta, utom när Vår Herre vill att själen inte skall förlora minnet av vad hon är. 

Ett av skälen till detta är att hon må förbli ödmjuk;

ett annat att hon må bättre inse vad hon är skyldig Hans Majestät, fatta storheten av den nåd hon får ta emot och prisa honom därför.

3.  Inte heller får ni låta den tanken snudda vid er att dessa själar, därför att de har en så stark önskan och en så fast beslutsamhet att inte för något i världen tillåta sig en ofullkomlighet, inte gör sig skyldig till många sådana ofullkomligheter och till och med synder.

De gör det inte med avsikt, ty i dylika fall är Herren dem till mycken hjälp ( jag menar förlåtliga synder, ty från dödssynder --- i den mån de fattar dem som sådana  --- är de fria om också inte säkra ).

Några kan de ha begåt utan att fatta det, och detta är dem en icke ringa plåga.  Likaså plågas de av de själar de ser går förlorade.  Och fastän e pånågot sätt har stort hopp om att inte höra till dem, minns de av Skriften säger om några som tycks ha varit särskilt gynnade av Herren ----- exempelvis en Salomo,, somhade ett så förtroligt umgänge med Hans Majestät ----- och då kan de inte låta bli att hysa fruktan, som jag redan har sagt.

Och må den av er som känner sig säkrast på sig själv hysa den största fruktan, ty "säll är den som fruktar Gud"  ( Ps. 112:1 ), säger David.      

Hans Majestät bevare oss alltid.  Låt oss bönfalla honom därom, så att vi inte förtörnar honom.   Detta är den största trygghet vi kan få.  Må han prisas i all evighet, amen.

4.  Det vore bra, mina systrar, om det kunde sägas er varför Herren gör så stora nådegärningar i denna världen.

Även om ni har förstått detta av deras verkningar, somm ni bör ha lagt märke till, så vill jag nu tala mera om den saken, på det att ingen må tro att själarna får dessa gåvor enbart för att njuta avv dem  ----- det vore en stor villfarelse ---- ty Hans Majestät kan inte ge ss någonn större gåva än ett liv som efterliknar det hans mest älskade Son levde.

Jag håller altså för säkert att dessa nådegåvor är oss givna för att stärka vår svaghet ----- som jag förut någon gång har sagt  --- så att vi skall kunna efterlikna honom i att mycket lida.

5.  Vi har alltid sett att de som vandrat närmast Vår Herre Kristus var de som utsattes för de största prövningarna.

Vi behöver bara tänka på vad hans ärorika Moder och de ärorika Apostlarna fick lida.   Hur tror ni att Sankt Paulus kunde uthärda de allra svåraste vedermödor?

Därav kan vi se vilka verkningar de äkta visionerna och kontemplationerna har, när de kommer från Vår Herre och inte är inbillningar eller djävulens bländverk.

Kanske gömde han sig undan med dem och njöt av dessa gåvor utan att bry sig om något annat?  Av allt vad vi kan veta om honom inser ni att han inte unnade sig en dags vila, och inte en natts heller, eftersom det var då han arbetade för att få något att äta.

Jag tycker mycket om berättelsen om Sankt Petrus, när han flydde från fängelset och Vår Herre uppenbarade sig för honom och sade till honom att han var på väg till Rom för att ännu engång låta korsfäats sig  ( denna berättelse, där Petrus ställer den allbekanta frågan Quo vadis, Domine?, ingår i karmeliternas gamla breviarium ).

Aldrig läser vi det officium där denna text står ( första vespern vid festen den 29 juni ) utan att jag känner en särskilt stor tröst.  Hur upptog Sankt Petrus denna Herrens nåd, och vad gjorde han?   Han gick genast mot döden

( enligt legenden återvände han till Rom, där hanblev korsfäst ).    Och Herren bevisade honom en icke ringa barmhärtighet när han försåg honom med någon som gav honom den.

6.  O mina systrar, när Herren på ett så alldeles särskilt sätt bor i ensjäl, hur bör hon inte då platt förgäta all längtan efter ro, hur föga bör hon inte bry sig om hedersbevisningar, och hur ringa vikt bör hon inte fästa vid att bli hållen för intet!   Då hon, skäligt är, står så nära honom, bör hon inte ha mycket till övers för sig själv.

Alltid vad hon lägger på minnet är hur hon mer och mer skall vara honom till behag och hur hon skll visa mer och mer skall vara honom till behag och hur skal visa honom sin kärlek.

Detta är meningen med bönen, mina döttrar.

Till detta tjänar det andliga äktenskapet, varar det ständigt föds verk, och åter verk.

7.  Här är det säkra beviset på att nådegåvorna kommer från Gud, somjag redan har sagt er.  Ty hur ringa fördel har man inte av att ha nått stor inre samling i ensamheten, att högtidligen ha förbundit sig med Vår Herre, att ha föresatt sig och utlovat at  göra under i hans tjänst, om man efter att kommit ut ur detta tillstånd i allt gör raka motsatsen, så snart tillfälle erbjuder sig.

Jag sade fel när  jag påstod att det var till ringa fördel, ty allt som sker i förbund med Gud har stort gagn med sig.

Och även om vi är för svaga för att strax efteråt utföra de där goda föresatserna, kan Hans Majestät någon gång ge oss kraft att göra det, om än det kanske kommer att bli oss en tung börda, som ofta händer.  Ty när han ser en mycket feg själ sänder han henne en mycket svår prövning, helt emot hennes vilja, och därav drar hon stor vinning.

När själen längre fram förstår detta, mister hon sin fruktan och blir mera redo att offra sig för honom.  Vad jag ville säga var att detta var en ringa fördel i jämförelse med den mycket större som består i att gärningarna helt överensstämmer

med de högtidliga besluten och orden.

Om detta inte går med en gång, så får det ske undan för undan.  Det gäller att böja sin vilja, om bönen skall bli till nytta, och tillfällen att öva sig i detta kommer inte att saknas i de ensliga hörn som då blir själens hemvist.

8.  Betänk att detta är av långt större vikt än vad  jag förmår säga er.  Fäst era blickar på den korsfäste, och allt annat kommer at tyckas er ringa.  Om Hans Majestät har visat oss sin kärlek genom så förundransvärda gärningar och lidanden, hur tror ni då ni skall tillfredsställa honom med bara ord?

Vet ni vad de är att vara i sanning andliga?

Det är att vara Guds slavar --- märkta med hans brännjärn, som är Kristus, tecknet på att de har skänkt honom sin frihet --- så att han kan sälja dem till slavar åt hela världen, liksom han var det.  Därmed gör han dem ingen orätt utan bevisar dem en icke ringa nåd.  Den somm inte bestämmer sig för detta behöver inte befara att göra stora framsteg.

Ty hela denna byggnad har --- som jag har sagt ---- sin grund i ödmjukheten, och finns inte den i anda och sanning, så kommer Herren, till ert eget bästa, inte att låta den växa särskilt högt, därför att den i så fall helt skulle störta samman.  Därför bör ni, mina systrar, om ni vill lägga en säker grund, beflita er om att var och en av er må bli den

minsta av dem alla och deras slavinna, under ständig uppmärksamhet på hur och när ni kan vara dem till behag och tjänst.

Vad ni gör härvidlag, det gör ni mer för er själva än för dem, och därmed lägger ni så fasta grundstenar att borgen inte faller i spillror för er.

9.  Än en gång villjag inskärpa hur nödvändigt det är att ni inte bygger er grund enbart på bön och kontemplation.

Ty om ni inte beflitar er om dygder och övar er i dem, kommer ni inte attbliannat än dvärgar.

Även om detta, tack vare Guds nåd, bara betyder att ni inte växer, så vet ni att det som inte växer förtvinar, och jag håler det för omöjligt att kärleken kan nöja sig med att förbli stående på ett och samma ställe.

10. Ni tycker kanske att jag talar till nybörjare, och att de somm har kommit längre bör finna ro.  Men jag har sagt er att den frid som dessa själar når fram till är av inre art, och att den yttre för dem blir mindre och mindre; de vill inte heller ha det annorlunda.  Vad tror ni är sanningen med dessa ingivelser --- eller rättare sagt strävan ----- som jag  har beskrivit,, och dessa budskap som själen sänder ut från sitt innersta till folket utanför borgen och till de boningar som är utanför den där hon själv vistas?

Är syftet att försänka dem i sömn?  Nej, nej, nej.

Själen för här en hårdare kamp för att hindra sina egna krafter och sinnen och allt det kroppsliga från sysslolöshet,

än vad hon gjorde när hon gick omkring och led med dem.

Ty hon visste inte då vilken stor nytta hon hade av prövningarna, som kanske var de medel Gud använde  för att  leda  henne dit där hon nu är.

Inte  heller fattade hon h ur den gemenskap hon nu åtnjuter skulle komma att ge henne mycket större krafter än hon någonsin haft.  Om vi, som David säger, blir heliga med de heliga, så kan det inte betvivlas att om vi blir ett med den starke, genom denna högsta förening av ande med ande,       kommer vi att utrustas med en sådan styrka att vi fattar den som hjälpte de heliga att lida och dö.

11.  Det är alldeles säkert att den styrka själen här har fått förs över till alla som finns i borgen, och till  och med till själva kroppen, som många gånger tycks ha upphört att känna något.  Själen har blivit stark efter att ha styrkt sig med att dricka av vinet i den vinkällare dit hennes Brudgum har fört henne för att inte mer låta henne gå ut därifrån, och detta flödar över till den svaga kroppen, liksom den mat som hamnar i magen ger styrka åt huvudet och allt det övriga.

Så länge livet varar är själenn alltså svårt betryckt.

Ty hur mycket hon än gör, är hennes inre krafter  ännu mycket större, så att hela hennes kamp och allt vad hon åstadkommer tycks henne var aidel småsaker.

Det bör vara orsaken till de hårda botövningar som många heliga har ägnat sig åt ---- särskilt den ärorika Magdalena, som alltifrån början hade vuxit upp i sådant överflöd ---- likaså den hunger vår fader Elisa kände efter sin Guds ära, eller ivern hosSankt Dominicus och Sankt Franciscus att samla själar för att  han skulle bli prisad.

Jag säger er at detta kan ha varit ett ringa lidande för dessa helgon, som dock helt hade glömt sig själva.

12.   Vad jag nu vill, mina systrar, och vad vi bör vinlägga oss om att nå fram till, det är att åstunda och ägna oss åt bönen, inte för att njuta av den, utan för att få kraft att tjäna.

Må vi inte vilja gå på stigar av ingen beträdda, ty vad vi då i bästa fall råkar  ut för att förlora tid.  Det vore sannerligen eny ide att tro sig få dessa nådegovor på andra vägar än dem där hansjälv och alla hans heliga har gått.

Låt dentanken inte ens snudda vid oss.  Tro mig, Marta och Maria måste stå sida vid sida för att ta emot Heren som sin

gäst.   De måste alltid vara med honom, så att de inte visar  honom dålig gästvänskap genom att ge honom något att äta.

Hur skulle Maria kunna göra det, när hon alltid satt vid hans fötter, om inte hennes syster hade hjälpt henne ?

Hans mat är att vi samlar själar åt honom, på varje sätt vi kan, för att de må bli frälsta och prisa honom i evighet.

13.  Nu säger ni mig dessa två saker; den ena är  att det är sagt att Maria har utvalt den bättre delen, och att hon redan har utfört Martas verk och undfägnat Herren med att tvätta hans fötter och torka dem sitt hår.  Tror ni att det var en ringa förödmjukelse för en dam i hennes ställning att gå genom gatorna, kanhända ensam, ty hennes inre glöd hindrade henne från att bry sig om hur hon tog sig fram, träda in i ett hus där hon aldrig hade varit förut, och sedan stå ut med farisens morrande, och mycket annat som hon måste uthärda?  Att se  hur en kinna som hon inför allt folket visade en så stor sinnesändring, och det inför ett --- som vi vet --- så ondskefullt folk, det räckte med att se hennes till Herren --- som de så mycket avskydde --- för att alla skulle dra sig till minnes hur hon hade levat.

Och nu villehon göra sig helig  ( ty det är klart att hon genast ändrade sin klädedräkt och allt det övriga ).

När vi vet hur man nu för tiden talar om personer som är långt mindre kända, vad skall det inte har varit då?

Jag säger er, mina systrar, att den bättre delen till föll henne först efter svåra vedermödor och prövningar --- bara att se sin Mästare så avskydd måste ha varit en outhärdlig plåga.

Därfeter kom det myckna som hände vid Vår Herres död  ( för min del tror jag att hon inte fick bli martyr på grund av vad hon genomgått när hon såg Herren dö ), och de år hon ännu hade att leva, skild från honom --- vilket måste varit en fruktansvärd pina --- varav man ser att hon inte alltid satt  i komtemplationens glädje vid Herrens fötter.

14.  Det andra ni kunde ha att invända är att ni varken har makt eller medel att föra själar till Gud, hur gärna ni än skulle vilja det. Men då ni inte har att undervisa eller predika liksom Apostlarna, vet ni inte hur det skall gå till.

På detta har jag några gånger svarat skriftligen  --- fast jag inte minns om jag har gjort det i den här boken om Borgen ---- men då jag tror at era tankar ofta går åt det hållet, eftersom Herrenn har ingett er sådana önskningar, vill jag inte underlåta att tala omdet här.

På ett annat ställe har jag sagt er att djävulen ofta inger oss storartade önskemål, på det att vi inte skall lägga hand vid det som står i vår makt för a tjäna Vår Herre i saker som är oss möjliga, utan i  stället nöja oss med attha önskat det omöjliga.   Bortsett från att ni genom bönen kan vara till stor hjälp, bör ni inte vilja gagna hela världen utann hålla er till dem somtillhör ert eget sällskap; på det sättet gör ni ett bättre verk, ty det är mot era medsystrar som ni har de största förpliktelserna.

Tror ni det är till ringa nytta att ni når en sådan ödmjukhet och självförglömmelse,, att ni blir allas tjänare och visar en sådan barmhärtighet mot alla och en sådan kärlek till Herren, att det blir till en eld somtänder lågor hos alla och tillika med era övriga dygder väcker dem ur deras dvala?

Detta är sannerligen att tjäna Herren, och på ett sätt som är honom till högsta behag.

Genom att ni gör vad ni förmår förstår Hans Majestät att ni skulle kunna göra mycket mera och löna er som om ni hade skulle kunna göra mycket mera och lönar er som om ni hade vunnit många själar åt honom.

15.  Ni säger kanske att det inte är er sak att omvända era medsystrar, eftersom de alla redan är goda.

Vad är det för ett påhitt?  Ju bättre de blir, desto mer kommer deras lovprisningar att behaga Herren, och desto mer kommer deras böner at vara till gagn för deras närmaste.  Till sist, mina systrar, vill jag som avslutning säga att vi inte bör bygga torn utan fast grund, ty Herren ser inte så mycket till storleken av våra verk som till den kärlek varmed vi ufört dem.   Om vi gör vad vi kan, skall Hans Majestät se till att vi förmår  göra mer och mer för varje dag.

Må vi inte genast förtöttas utan under den tid vi har att leva -------- som kanske blir kortare än vad var och en av er tror --- till det inre och till det yttre frambära åt Herren det offer vi kan skänka honom.

Detta skall Hans Majestät då förena med det han på korset frambar åt Fadern för vår skull, för att det må få det värde vår goda vilja har förtjänat, även om gärningarna är aldrig så obetydliga.

16.  Må det behaga Hans Majestät,, mina systrar och döttrar, att föra oss dit där vi alltid skall prisa honom, och att förläna

mig nåden att göra något avdet jag sagt er, genom hans Sons förtjänst, han som lever och regerar i evighet, amen.

När jag säger er detta känner jag den största förlägenhet, och jag ber er för samme Herre skull att i era böner inte glömma denna eländige varelse.                       

            


ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se