SJUNDE BONINGEN:
FÖRSTA KAPITLET:

    Handlar om de stora nådegåvor som Gud förlänar de själar han har förunnat att inträda i den sjunde boningen.

Det talas om någon skillnad som tycks finnas mellan själen och anden, även om de är samma sak. 

Här finns mycket att lägga märke till.

1. Ni kan tycka, mina systrar, att sedan så mycket har blivitsagt om den här andliga vägen borde det inte finnas mer att säga. Det är mycket dumt att tänka så.

Då Guds storhet inte har några gränser finns det heller inga för hans verk.  Vem skulle kunna tillfyllest berätta om hans nådeverk och väldigheter?

Det kan ingen, och därför bör ni inte förvåna er över vad som har sagts och kommer att sägas, ty det är bara chiffertecken, en förkortning av allt som finns att berätta om Gud.

Stor barmhärtighet har han visat oss genom att ha meddelat dessa ting till en människa så att vi kan komma till kännedom om dem.  Ju mer vi vet om hur han meddelar sig med de skapade varelserna, desto mer skall vi prisa hans storhet och bemöda oss om att inte ringakta en själ till vilken Herren har visat så stort behag.

Var och en av oss har en själ, men då vi inte skattar denna till Guds avbild skapade varelse så högt som hon förtjänar, kan vi heller inte fatta de hemligheter hon rymmer.

Må Hans Majestät, om det behagar honom, leda min penna, så att jag förmår säga er något av det myckna som är att säga, och som Gud uppenbarar för dem han låter träda in i denna boningen. Jag har ihärdigt bönfallit Hans Majestät om detta, ty han känner min önskan att inga av hans nådegåvor må vi bli fördolda, till hans namns så mycket större pris och ära.

2.  Jag hyser det hoppet att han, inte för min skull utan för er, mina systrar, måtte bevisa mig denna nåd, så att ni lär er förstå hur viktigt det är att ingenting från er sida hindrar er Brudgum från att fira detta andliga bröllop med era själar, ty det har, som ni snart får se, stora välsignelser med sig.

O store Gud!  Jag tycker att en varelse så eländig som jag måste darra inför uppgiften att tala om något som är så främmande för det jag förtjänar att veta.

Sanningen är att jag kände den största villrådighet och undrade om det inte vore bättre att avfärda denna boning med några få ord, ty det föreföll mig rimligt at man kunde tro att jag visste sådant av egen erfarenhet.

Det skulle jag känna som den största skam; eftersom jag vet vad jag är, vore det en förfärlig sak.

Å andra sidan uppfattar jag sådana skrupler som frestelse och svaghet.  Vilka omdömen som än må fällas om detta, vad som är av vikt är att Gud blir ensmula mer prisad och förstådd, sen må hela världen skrika hur den vill.

Detta så mycket mer som jag kanske är död när detta kommer inför människors ögon. 

Välsignad vare han som alltid lever och skall leva, amen.

3.  När Vår Herre behagar visa barmhärtighet mot en själ som lider och har lidit av längtan efter honom, och som han har utvalt till sin brud i anden, leder han henne före det andliga äktenskapets fullbordan in i sinn boning, som den sjunde.

Ty liksom han själv bor i himlen, måste han också i själen ha ett rum där Hans Majestät ensam vistas, låt oss säga en andra himmel.  Det är av största vikt för oss, mina systrar, att inte uppfattasjälen som ett mörkt rum ( i allmänhet bör det förefalla oss vara så, eftersom vi bara ser det vi ser och inte det andra inre ljuset ) och finna ett stort mörker längst därinne.

Jag erkänner att det stämmer för dem som inte är i nådens tillstånd, men vad som fattas dem är inte Rättfärdighetens Sol, ty den lyser alltid för dem och och får dem att vara till, utan förmågan att ta emot dess ljus,somjag tror mig ha sagt på tal om första boningen.  Det finns en person som fick se dessa olyckliga själar liksom instängda i ett mörkt ängelse, bundna till händer och fötter så att de inte kan göra något gott för att skaffa sig förtjänster; både blinda och döva är de.  Vi har alla skäl att hysa medömkan med dem, betänka att vi för någon tid sedan var likadana och att Herren kanvisa barmhärtighet också mot dem.

4.  Må vi, mina systrar, alldeles särskilt vinnlägga oss om att be för dem och aldrig vara försumliga i detta.

Förböner för dem som befinner sig i dödssynd är denstörsta allmosa, mycket förmer än om vi såge kristen, bunden till händerna med en stark kedja och fastgjord vid en påle där hanskulle dö av hunger, inte därför att det fattades honom mat, ty bredvid sig hade han de läckraste rätter, utan därför att han inte förmådde föra dem till sin mun; i sin stora utmattning vet han att han nu måste uppge andan, inte i den naturliga dödenutan i deneviga; vore det inte en stor grymhet att stå där och se på utan att söka föra maten till hans mun så att han finge äta?

Eller om ni genom era böner kunde få hans bojor att falla?

Det här förstår ni nu.  Vid Guds kärlek besvär jag er att alltid komma ihåg sådana själar i era böner.

5.  Men nu skall vi inte tala om dessa, utan om dem som genom Guds barmhärtighet har gjort bot för sina synder och är i nådens tillstånd.  Vi kan inte betrakta denna vår själ som instängd och begränsad vrå utan som en inre värld, där det fnns rum för så många sköna boningar som ni har sett.

Och så måste det rimligtvis vara, eftersom det inne i själen finns en boning för Gud.

När Hans Majestät behagar visa själen denna nåd att kalla henne till det gudomliga bröllopet, för han fört in henne i sin boning.  Och Hans Majestät vill att det nu inte skall vara som andra gånger när han har försatt henne i de där hänryckningarna ( jag tror nog att han förenar sig med henne då också, i den bön somjag har kallat föreningens ); själen ycker sig inte vara kallad att träda in i sin medelpunkt, som nu i denna boning, utan i ett yttre och ytligare skikt.

Men detta betyder föga.

Det må vara på det ena sättet eller på det andra, Herren förenar henne med sig. Men han gjorde henne blind och stum ---- liksom hangjorde Sankt Paulus vid hans omvändelse --- och kom henne att förlora allt sinne för hur och på vad sätt hon åtnjöt den nåd som kom henne till del.

Hennes stora glädje var då att komma nära Gud.  Men när han förenade sig med henne fattade hon ingenting, ty alla hennes själsförmögenheter hade gått förlorade.

6.  Helt annorlunda är det nu.  Nu vill vår gode Gud att fjärilen skall falla från våra ögon, så att vi må se och förstå något av den nåd han bevisar oss ---- även omm det sker på ett underligt sätt.

Själen förs in i denna boning för att skåda en intellektuell vision, på något sätt en framställning av den Allraheligaste Treenigheten.  Denna visar sig, alla tr Personerna, i form av en flamma som först tränger in i anden liksom ett moln av den mest genomskinliga klarhet.  Dessa personer är åtskilda, och genom den underbara kunskap som blir henne förlänad fattar själen att alla dessa tre Personer sannerligen är ett väsen, en makt, en vishet och enenda Gud. Det vi håller oss till i tron, det blirpå så sätt för själen något som hon --- kunde man säga --- inser genom att ha sett det, dock inte med kroppens och inte heller medsjälens ögon, eftersom det inte är en bildvision.

Sålnda meddelar sig alla tre Personerna med henne, talar till henne och låter henne förstå de ord i Evangeliet där Herren säger att han och Fadern och den Helige Ande skall komma och bo i den själ som älskar honom och håller hans bud.

7.  O Gud hjälpe mig, vilken skillnad är det inte mellan att höra dessa ord och tro på  ( Gracian föreslår i stället; fatta ) dem , och fullt inse hur sanna de är!

För var dag som går förundrar sig denna själ mer och mer över att de aldrig tycks lämna henne.

Tvärtom inser hon allt klarare ---- somjag redan har sagt  ---- att de finns i själens innersta, i det allra innersta.

Det är något mycket djupt --- hon kan inte säga vad är, ty hon besitter ingen lärdom --- men hon känner att inom sig har hon detta gudomliga sällskap.

8.  Nu kunde ni mena att en själ som har kommit därhän inte längre är sig själv utan lever i en sådan hänförelse att hon ingenting fattar.  Men det gör hon mycket bättre än förut, i allt där det gäler att tjäna Gud.

När hon är fri från sådana sysslor vänder hon åter till det ljuva sällskapet.  Om själen inte sviker Gud skall han aldrig svika henne ---- menar jag --- när det gäller att göra henne fullt medveten om hans närvaro.

Hon har fast tilltro till att Gud aldrig skall lämna henne --- eftersom han har förlänat hnne denna nåd --- så att hon går den förlustig. Så kan hon tänka, även om hon framgår med större försiktighet än någonsin för att inte på minsta sätt misshaga honom.

9. Denna närvaro ger sig inte tillkänna lika fullständigt, jag menar lika klart, som den uppenbarade sig första gången och några av de följande då Herren behagade förläna henne denna nådegåva.

Om så vore skulle det vara omöjligt att fatta något annat eller ens leva bland människorna.  Men även om ljuset inte lyser lika klart, är själen alltid medveten om att gemenskapen består.  Vi kan säga att det är som om man vore i ett mycket ljust rum tilsammans med andra, och så stängs fönsterluckorna så att det blir mörkt.

När ljuset försvinner ser man inte de andra förrän det kommer åter, men man vet att de finns där.

Det kan frågas om själen, när ljuset återvänder och hon vill se, också verkligen kan det. Det står inte i hennes hand, utan det beror på om Vår Herre vill öppna förståndets fönsterluckor.  Stor är den barmhärtighet han visar henne genom att aldrig överge henne utan förläna henne allt förstånd till att förstå.

10.  Det ser ut om om det gudomliga Majestätet nu ville bereda själen från något ännu högre genom denna underbara gemenskap.  Alldeles klart är att den är henne till stor hjälp i hela hennes strävan att nå fulländning och bli fri från den fruktan som, enligt vad jag redan har sagt, ofta följer med de föregående nådegåvor hon fått åtnjuta.

Så var det med den person vi nämnde ( förf ). Hon fann sig i alla avseenden förbättrad, och hon tyckte ---- trots vedermödor och trångmål ---- att hennes själ i sitt väsentliga aldrig rubbades från det där säkra fästet.

Sålunda föreföll själen på något sätt vara delad; under sina svåra prövningar som snart följde på Guds nådegåvor beklagade hon sig över sin själ ---  liksom Marta beklagade sig över Maria --- och sade ibland att denna själbara ägnade sig åt oavlåtliga njutningar där borta i sin stilla ro, medan honn själv av sina många vdermödor och bestyr hindrades från att hålla henne sällskap.

11.  Detta kan ni, mina dötrar, tycks vara tokerier, men i själva verket förhåller det sig just så. Även omsjälen naturligtvis alltid är en enhet, är det jag säger inga galenskaper utan något helt alldagligt. Jag säger alltså att de inre tingen låter sig skådas på det sättet at man klart inser att det finns någonn sorts mycket uppenbar skillnad mellan själen och anden, fatsän de båda snarast bör vara ett.

Man förstår att det är en skillnad,  så subtil att det många gånger förefaller vara så att den ena och den andra verkar på olika sätt, alltefter vad Herren behagar skänka.

Lkaså förefaller det mig att själen är något annat än själsförmögenheterna, och att allt detta inte är ett och detsamma.  Det finns så många och så subtila ting i vårt innersta att det vore förmätet av mig att söka förklara det .

Vi kommer att få se det, om Herren skänker oss nåden att av barmhärtighet lyfta oss upp till den höjd där vi kan fatta dessa hemligheter.

ANDRA KAPITLET:

  Fortsätter med det samma och beskriver skillnaden mellan den andliga föreningen och det andliga bröllopet.

Förklara detta med subtila liknelser.

1. Vi kommer nu attbehandla det gudomliga och andliga äktenskapet, fastän denna stora nådegåva inte helt kan fullbordas så länge vi lever, ty om vi avlägsnar oss från Gud går denna rika välsignelse förlorad.

Första gången Gud skänker denna nåd vill Hans Majestät visa sig för själen genom en bildvision av hans allraheligaste Mänskliga Natur, för att hon må komma till insikt härom och inte vara okunnig om att hon får ta emot en så övermåttan stor gåva. För andra personer kan det ske i andra former.

För den vi nyss nämnde  ( förf. ) visade sig Herren strax efter kommunionen i stor glans och skönhet och Majestät, som hanhade gjort efter sin uppståndelse, och han sade till Henne att det nu var tid att hon toge på sig hans angelägenheter som om de vore hennes egna, så skulle han dra försorg om hennes.

Även andra ord sade han som är lättare att uppfatta än att utsäga.

2. Det kunde tyckas att detta inte är något nytt, eftersom Herren andra gånger har visat sig för denna själ på detta sätt. Men skillnaden var så stor att synen lämnade henne alldeles utom sig och föfärad, dels därför att den kom med en sådan styrka, dels på grund av de ord som sades, likaså därför att hon i sin själs innersta, där detta skedde, aldrig hade sett någon vision lik denna.

Ni måste veta att det är den största skillnad mellan alla föregående visioner och dem som hör denna boning till.

Och lika stor är skillnaden mellan den andliga trolovningen och det andliga äktenskapet som mellan trolovade ochsådana som aldrig mer kan skiljas.

3.  Jag har redan sagt att ävenn om man framställer dessa liknelser --- därför att inte finns bättre att tillgå --- så måste var och en inse att här finns det inte mer minne av kroppen än om själen inte längre vore kvar i den utan hade blivit helt ande.

Och detta gäller i mycket högre grad omdet andliga äktenskapet, ty denna hemliga förening sker isjälens allra innersta medelpunkt, där Gud själv bör ha sin boning, och där han, förefaller det mig, inte behöver någon dörr för att komma in.  Jag säger att det inte behövs någon dörr, därför att allt vad jag hittills har talat om tycks förmedlas genom sinnena och själskrafterna, och så bör det också vara när det gäller att uppenbara Vår Herres Mänskliga Natur.

Men när det går över till et andliga äktenskapets förening blir det något helt annorlunda.  Då uppenbarar sig Herren i denna själens medelpunkt inte i en bildvision utan i en intellektuell vision ----långt subtilare än de förut beskrivna  --- liksom han uppenbarade sig för Apostlarna utan att gå in genom dörren, och sade till dem;  "Pax Vobis"

( Frid vare med eder ).

Detta är en så stor hemlighet och en så hög nåd, detsom Gud nu förlänar själen i ett enda ögonblick och till hennes allra största glädje, at jag inte vet vad det skall jämföras med.

Det skulle då vara med Guds vilja att i detta ögonblick uppenbara den härlighet somm är i himlen, på ett högre sätt än i någon vision eller andlig vederkvickelse.

Mer kan inte sägas än att ---- så långt det går att fatta det  ---- själen, jag menar anden i denna själ, blir ett med Gud.  Han, som också är enande, har velat uppenbara dn kärlek Hans Majestät hyser för oss och låta några komma därhän att de kan fatta detta, på det att vi må prisa hans storhet.

Han har behagat förena sig med sin skapelse på så sätt att liksom gifta inte mer kan skiljas från varandra så vill han inte skiljas från den.

4. Den andliga trolovningen är något annat, eftersom de två många gånger blir skilda åt.

Så står det också till med föreningens bön; ty även om det blir förening när två förenar sig till ett, så kan de till sisit skiljas åt för att återigen bli var och en sin egen, somvi ser dagligdags; denna Herrens nåd går snabbt förbi, och själen blir lämnad ensam utan något sällskap, det vill säga något som hon är medveten om.

Så är det inte med denna andra nådegåva från Herren, ty nu förblir själen alltid förenad med sin Gud i själva sin medelpunkt.  Låt oss säga att föreningen är som om två vaxljus till sist förenades så helt med varandra att allt blee ett enda ljus, så att veken och ljuset och vaxet helt och hållet bleve ett. Men sedan kunde det ena ljuset mycket väl skilja sig från det andra så att det åter bleve två ljus, eller veken kunde skilja sig från vaxet.

Här däremot är det som ed vattnet som faller från himlen i en flod eller en källa. Det förblir alltigenom vatten så att aman inte kan dela det eller åtskilja vad som är vattnet i floden eller det vatten som har fallit ned från himlen.

Eller som när en litenn bäck rinner ut i havet och det inte finns någon möjlighet att skilja att skilja denn därifrån.

Eller som ett rum där ljuset flödar in från två fönster, och fastän det kommer från olika håll ändå blir ett enda stort och helt ljus.

5.  När Sankt Paulus säger "Den som håller sig till Herren, han är en ande med honom" ( 1 Kor. 6:17 ), är det kanske så at han vill anspela på detta alrahögsta äktenskap, vars förutsättning är att Hans Majestät har gått in i själen för att förena sig med henne.

Likaså säger han; "Mihi vivere Christus est, mori lucrum"

( för mig är livet Kristus, och dödenn en vinning,  Fil. 1:21 ).

Så förefaller mig själen också kunna säga, ty det är här den lilla fjärilen vi har talat om dör, och det med den största glädje, därför att hennes liv är i Kristus.

6.  Detta blir lättare att fatta ju längre tiden lider och ju mer verkningarna visar sig.  Hemliga rörelser i det inre lär oss klart inse att Gud är den som gervår själ liv; ofta når de en sådan styrka att det är alldeles omöjligt att tvivla, ty själen förstår mycket väl deras innebörd fastän hon inte kan säga det.

Känslan kan bli så stark att den många gånger tar sig uttryck

i glädjefyllda ord som inte förmår undertrycka:  O mitt livs liv och stöd somhåller mig uppe! samt annat liknande.

Ty från dessa gudomliga bröst, varur Gud ständigt tycks ge näring åt själen, strömmar strålar av mjölk till styrka för alla som bor i borgen. Det ser ut som om Herren ville låta dem på något sätt njuta av det själen åtnjuter.

Från den vattenrika  ström där detta lilla källdrag har förlorat sig väller ibland fram en mäktig flod vars vatten kan ge näring åt dem som i det kroppsliga har att tjäna de båda trolovade.

     Och liksom en människa som plötsligt blir översköljd av detta vatten, hur oaktsam hon än är ändå känner av det, och inte kan låta bli att känna av det, påsamma sätt, och rent av med ännu större säkerhet, märker hon de verkningar jag har beskrivit.  Ty liksom en stor vattenmassa inte kan skölja över oss utan att denhar något ursprung --- som jag har sagt --- måste det stå klart att det i vårt innersta  finns någon som kastar dessa pilar och därmed ger liv åt vårt liv.

Likaså måste det finnas en solvarifrån det enda stora ljuset utgår och blir sänt till krafterna i själens innersta.

Denna rubbas --- som jag har sagt  --- inte från sin medelpunkt och inte heller mister den sin frid, ty han själv,  

som när Apostlarna var tillsammans hälsade dem med sin frid, kan också skänka frid åt själen.

7. Här påminner jag mig att denna Herrens hälsning måste betyda mer än vad den låter, liksom det han sade till den ärorika Magdalena, att hon skulle gå i frid.

Ty liksom Herrens ord är gärningar gjorda inom oss själva, så bör deras inverkan på de själar som edan berett sig för dem bli att de frigör sig från allt som är kroppsligt i själen och blir ren ande, för att de skallkunna förena sig i den himmelska föreningen med den oskapade anden.

Vad som är alldeles säkert är att om vi tömmer oss på allt som är skapat och gör oss fria från det av kärlek til Gud, så kommer denne Herre att uppfylla oss med sig själv.

Sålunda hände det en gång att Vår Herre Krisus bad för sina Apostlar  --- jag vet inte var det står --- ( Gracian strök parentesen och angav stället: Joh. 17:21 ) att de skulle bli ett med Faden och honom, liksom Vår Hrre Jesus Kristus var i Fadern och Fadern i honom.

Vilken kärlek kan vara större än denna!  Och här behöver ingen av oss alla stå utanför, ty så säger Hans Majestät: "Men icke dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord skola tro på mig"  ( Joh. 17:20 ), och vidare säger han:  ( Joh. 17:23 ).

8.  O Gud hjälpe mig, hur sanna är inte dessa ord, och hur väl förstår själen dem inte när hon i bönens tillstånd återfinner dem hos sig själv!

Och hur väl skulle vi inte alla förstå dem, omdet inte vore vårt eget fel, ty vår Herres och Konungs Jesu Kristi ord kan inte bedra!  Men hur bedrar vi oss inte själva genom att inte hålla oss beredda och avstå från allt som kan vara till hinder för detta ljus.     

Vi ser oss inte i den spegel vi stirrar in i och där vår bild är ingraverad.

9.  Låt oss nu återvända till det vi talade om. När Herren har fört in själen idetta sitt hus, som är just denna själs medelpunkt, liksom det sägs att den empyreiska himlen ----

Där Vår Herre själv bor ---- i motsats tll de övriga himmelssfärerna är orörlig, så förfaller denna själ efteratt ha trätt in här inte vara underkastad de rörelser som brukar förhärja våra krafter och vårt inbillningsliv så att friden går förlorad.

Det ser ut som om jag ville säga att själen efter att ha blivit

upphöjd till deta tillstånd och fått del av denna Guds nåd kunde vara säker om sin frälsning och om att aldrig bli utsatt för återfall.  Något sådant har jag ingalunda sagt.

Var gång jag har talat om detta, att själen är i säkerhet, är det så att förstå, att detta varar så läne det gudomliga Majestätet håller henne i sin handoch honn inte förtörnar honom.  Det vet jag åtminstone med visshet, att även om hon befinner sig i detta tillstånd och det har varat flera år, så anser hon sig inte säker utan vandrar i ännu större fruktan än förut.

Hon aktar sig noga för att i minsta mån misshaga Gud, hennes högsta önskan är att tjäna honom -- varom mera längre fram ---- och hon känner sig stundligen plågad och skamsen över hur litet hon kan göra och hur mycket hon är skyldig att göra. Det är ett icke ringa kors utan en mycket svår botövning. Och ju större botgörningen är, desto mer fröjdas själen.  Denn sannskyldiga botgörningen består i att Gud berövar henne hälsa och krafter så att hon inte kan fullgöra sina späkningar.

Även om jag förut har talat omsvåra plågor, är de mycket värre här.  Allt torde bero på var hennes rötter är planterade.

Om ett träd som växer vid vattubäckar har friskare grönska och bär mera frukt, vad är det då för underligt i denna själens starka längtan, eftersom hennes sanna ande har blivit ett med det himmelska vatten vi har talat om?

10.  För att återvända till det vi talade om bör det inte uppfattas som omsjälsförmögenheterna och sinnena och passionerna alltid vilade i denna frid.

Själenn gör det.  Menn i de övriga boningarna är det ännu inte slut på krigstider oh vedermödor och trångmål, dock inte så att själen själv skulle förlora sin frid och avskildhet.

Detta är det vanliga.  Denna vår själs medelpunkt --- eller denna ande ---- är något så svårt att beskriva eller ens tro på, att jag, mina systrar, som har så ringa förmåga att uttrycka mig begripligt,, ogärna vill inleda er i frestelsen att inte tro på vad ag säger.

Ty att säga att det finns plågor och vedermödor men att själen ändå vilar i frid, det är en betänklig sak.

Jag vill göra en jämförelse , eller två.  Gud give att de måtte säga er något.

Men om så inte sker, vet jag ändå att det jag säger är sant.

11.  Konungen bor i sitt palats.  Hanhar många krig i sitt kngadöme och många svårigheter, men ändå står han kvar där han står. Likaså är det här.  Även om det i de andra boningarna råder stort tumult och farliga vilddjur stryker omkring och larmet skallar i öronen, så kan ingen tränga in i denna innersta boning och driva någon därur.

Inte heller kan det oväsen som hörs, hur plågsamt det än må tyckas, rubba själens ro och beröva hene friden.

Ty passionerna är redan besegrade; de vågar inte ta sig in, därför att de skulle komma ut ännu kraftlösare.

Hela kropen må lida pin.  Men om huvudet är friskt så behöver värken i kroppen inte ge andledning till huvudvärk.

Desa jämförelser kommer mig att skratta; jag är inte nöjd med dem, men jag kan inte hitta på några bättre.

Ni må tänka vad ni vill om dem, men det jag säger är sant.