Alla inlägg den 14 januari 2014

Av Jan-Owe Ahlstrand - 14 januari 2014 18:41

SJÄTTE BONINGEN:

TIONDE KAPITLET:

 Behandlar andra nådegåvor som Gud förlänar själen, annorlunda än de redan omtalade, och framhåller den stora nytta de gör.

1.  På många sätt meddelar sig Herren med själen i essa uppenbarelser, ibland när hon är betryckt, andra gånger när hon står inför svåra prövningar, åter andra när Hans Majestät vill glädja sig i hennes sällskap och göra henne glad.

Det finns inga skäl att gå att gå in på enskildheter i varje särskilt fall.  Min avsikt är bara att i tur och ordning beskriva för er de olika saker som möter er på den här vägen --- i den mån jag förstår dem --- för att ni, mina systrar, skall fatta deras natur och verkningar och inte låta lura er att tro att varenda inbillning är en vision.

Och om det verkligen är en sådan skall ni veta att den är fullt möjlig och inte bör göra er förtvirrade eller betryckta.

Ty därav har djävulen stor vinning och han njuter väldeligen av att se en själ förtvivlad och orolig, eftersom han vet att detta hindrar henne från att helt ägna sig åt att älska och prisa Gud.

Hans Majestät kan meddela sig med oss på många andra sätt, mycket starkare och mindre farligare, eftersom jag tror att djävulen inte förmår efterapa dem.

Därför är det också svårt att beskriva dem, ty de har något mycket hemlighetsfullt över sig, och bildvisionerna är det vida lättare att ge en förställning om.

2.  När Herren så behagar händer det att själen är försänkt i bön och i besittning av alla sinnesförmögenheter, och så kommer plötsligt en hänryckning under vilken Herren uppenbarar stora hemligheter, som själen tycker sig skåda i Gud själv.

De är inte visioner av hans allraheligaste Mäskliga natur.

Fastän jag säger att själen ser, ser den ingenting, ty det är ingen bildvision utan en högst intellektuell vision.

Vad den innebär är att alla ting liksom skådas i Gud så att han innefattar dem alla i sig själv.

Detta är till stort gagn, ty även om det bara varar ett ögonblick förlir det stndigt ingraverat i själen.  Hon grips därvid av den största skamsenhet och inser med full klarhet hur illa vi gör när vi förtörnar Gud, eftersom det är i Gud själv ---- det är inne i honom vi finns, menar jag --- som vi begår våra stora ogärningar.

Jag skulle vilja framställa en liknelse --- om det lyckas mig --- för att komma er at förstå detta.  Ty fastän vi har hört det många gånger, har vi inte lagt märke till det eller brytt oss om att förstå det.  Hade vi verkligen fattat hur det står till förefaller en sådan oförskämdhet omöjlig.

3.  Låt oss nu föreställa oss att Gud är som ett mycket stort och skönt hus eller palats och att detta palats är --- som jag har sagt  --- Gud själv.

Är det då kanske mjligt för syndaren att gå ut ur detta palats för att utföra sina illgärningar?

Förvisso i nte, utan just härinne, i själva detta palats som är Gud själv, begås de vederstyggelser och anstötligheter och illgärningar som vi syndare ägnar oss åt.

O fruktanvärda tanke, värd att noga begrundas och till största gagn för oss som vet så föga och inte är i stånd att fatta dessa sanningar --- om vi det gjorde skulle en så vanvettig förhävelse inte vara möjlig!

Må vi betänka, mina systrar, hur nådig och långmodig Gud är som inte genast störtar oss i djupet.

Må vi ägna honom den största tacksamhet och skämmas över att vi känner oss kränkta av det man gör eller säger emot oss.  Ty värst i världen är att se de många oförrätter som Gud vår Skapare får lida av sina skapade varelser och som begås inom honom själv, under det att vi ibland känner oss strckna av ett ord som yttras i vår frånvaro, kan hända utan ond avsikt.

4. O mänskliga elände!  Hur länge, mina döttrar, skall det dröja innan vi i någon mån efterliknar denne store Gud?

O hur föga det betyder att stå ut med de oförrätter som tillfogas oss.  Må vi fastmer gärna ta emot dem och älska var och en som begår dem, ty ty denne store Gud har inte upphört att älska oss, fastän vi mycket har förtörnat honom.

Han haralltså goda skäl att kräva att vi skall förlåta alla, vilken skymf de än har  tillfogat oss.

Jag säger er, mina döttrar, att fastän en sådan vision snabbt drar förbi, är det en stor nåd Vår Herre bevisar dem som får den,, om de söker dra nytta av den genom att dagligdags ha den för ögonen.

5.  Ibland händer det mycket plötsligt, på ett sätt som inte kan beskrivas, att Gud nom sig själv visar oss en sanning som kommer alla sanningar i den skapade världen att framstå som idel tomhet.  Den lär oss klart inse att han ensam är sanningen och att han aldrig kan ljuga.

Därav fattar vi rätt vad David säger i en psalm, att varje man är en lögnare, något som vi aldrig annars skulle ha fattat på det viset, hur många gånger vi än hörde det.

Detta är sanningen som aldrig kan svika.

Jag minns berättelsen om Pilatus, som bland de många frågor han ställde till Vår Herre under hans Lidande också frågade vad är sanning, och jag tänker på hur föga vi här nere kan fatta av denna högsta Sanning.

6.  Jag önskar att jag kunde göra detta mer begripligt för er, men det låter sig inte beskrivas. Den lärdomen kan vi, mina systrar, dra nytta av detta, att om vi i något vill efterlikna vår Gud och Brudgum, så gör vi väl i att alltid och allvarligt

sträva efter att vandra i denna sanning.

Jag menar inte bara att vi aldrig skall ljuga --- det vet jag att ni, ära vare Gud,, lägger stor vikt vid att aldrig göra, av något som helst skäl, hår i våra kloster --- utan att vi skall vandra i sanningen inför Gud och människor, på alla sätt vi kan.

I synnerhet skall vi inte vilja bli hållna för bättre än vad vi är.   Må vi handla så att vi ger Gud vad som är hans och oss vad som är vårt.        

Därmed låter vi sanningen komma till sin fulla rätt och visar vår ringaktning för denna för denna världen, som är idel lögn och falskhet och därför utan bestånd.

7.  Jag har någon gång undrat över varför Vår Herre är ensådan vän av ödmjukhetens dygd.  Och --- som det tycks mig plötsligt, utan att jag förut hade tänkt närmare på saken  -- stod skälet klart för mig; Gud är den högsta Sanningen, och ödmjukhet är att vandra i sanningen.

Det är en stor sak att inte akta något hos oss för gott utan fastmer inse vårt elände och vår intighet.

Den som inte fattar detta vandrar i lögnen.  Den som bäst fattar det behagar mest den högsta Sanningen, därför att han vandrar i sanningen.  Må Gud, mina systrar, förläna oss nåden att aldrig vika bort från denna självkännedom, amen.

8.  Sådana nådegåvor förlänar Vår Herre själen därför att han betraktar henne som sin sanna brud, fast besluten att i allt göra vad han vill.   Han önskar ge henne någon kännedomom hur detta skall ske och om sin storhet.

Mer har jag inte att säga.  Jag har nämnt dessa två saker därför att jag anser dem vara till stort gagn.

I dylika nådegåvor finns ingenting att frukta, utan det tillkommer Herren tack och lov för att han har förlänat oss dem.  Här finns det --- enligt min mening -- inget rum för vare sig djävulen eller den egna inbillningen, varför själen kan vila i stor tillfredsställelse.

ELFTE KAPITLET:

Handlar om de begär att fröjdas i Gud som han ingjuter i själen, och som är så starka och häftiga att hon löper fara att mista livet; och om det gagn som åtföljer denna av Herren förlänade nåd. 

1.  Har alla dessa nådegåvor som Brugummen har förlänat själen räckt till för att tillfredsställa denna lilla duva eller fjäril ( tro inte att jag har glömt dem ) så att hon har kunnat slå sig till ro på den plats där hon skall dö?

Förvisso inte, ty dessförrinnan blir det bara värre.

Även om hon många år har åtnjutit dessa nådegåvor, suckar och gråter hon oavlåtligt, ty på varje nådegåva följer en ännu större smärta.

Orsaken är att ju mer hon kommer till insikt om sin Guds storhet och om hur fjärran och främmande hon själv är för honom, desto starkare växer sig begäret.

Ju mer kärleken växer, desto klarare visar det sig hur mycket denne store Gud och Hrre förtjänar att bli älskad.

Under årens lopp tillväxer detta begär undan för undan så att det för med sig stor pina, vilket jag nu skall försöka beskriva.

Jag säger år, i enlighet med vad som hände den person jag här talar om ( förf ).

Men jag vet mycket väl att Gud inte är beroende av några tidsgränser, och att han på ett ögonblick kan lyfta upp en själ till den högsta höjd som här kan beskrivas.

Hans Majestät har makt att göra allt vad han vill, och han har sin glädje i att göra mycket för oss.

2.  Vad vi redan har talat om är den ångest, de tårar och suckar och häftiga anfall vi råkar ut för ( de tycks helt och ållet ha sitt ursprung i vår kärlek med dess starka känslor, men i jämförelse med det andra som nu följer är allt detta ett ingenting, ty det förefaller likna en pyrande eld som man väl kan stå ut med även om den gör ont ).

När denna själ nu går vidare och börjar brinna invärtes i sig själv, händer det många gånger att en mycket flyktig tanke eller ett ord som hon hör, att döden dröjer för länge --- det kommer utifrån, men hon vet inte hur eller varifrån -- får henne att känna en stöt, som om hon hade träffats av en pil, men vad det än må vara är det klart att inte kan ha sitt ursprung i vår egen natur.

Lika litet är det en stöt, fastän jag kallar det stöt.  Det sårar skarpt, men smärtan är --- synes det mig  --- inte den som hör denna jord till, utan den hör hemma i själens innersta djup.  Därifrån strålar den ut, och hur snabbt den än drar förbi förvandlar denhela vår jordiska natur till stoft, så att vi i det ögonblick är den punkt då själsförmögenheterna är till den grad bundna att de inte har någon annan frihet än att förnimma denna smärtas tillväxt.

3.  Jag vill inte att det jag säger skall inte sig överdrivet; jag inser sannerligen att jag kommer till korta när jag söker uttrycka mig, ty jag kan det inte.

Sinnena och själsförmögenheterna rycks bort helt och hållet utom  --- som jag redan har sagt  -- de krafter som får oss att känna det där lidandet.  Förståndet är så livaktigt att det klart inser varför denna själ känner Gudsfrånvaro, och Hans Majestät hjälper just nu till genom att skänka en så levande kunskap om sig själv att smärtan ökas till den grad att den som drabbas därav brister ut i höga skrik.

Även om det är en tålig människa, väl van vid att uthärda svåra plågor, kan hon i detta fallet inte bete sig bättre, ty denna känsla sitter inte i kroppen --- som redan har sagt ---- utan i det innersta av själen.

Härav fick denna person kunskap om hur mycket starkare själens känslor är än kroppens, och på det sättet kunde hon också föreställa sig lidandet i skärselden, vilket inte blir mindre av att själen är löst från kroppen utan tvärtom störe än allt vi får utstå här nere.

4.  Jag har sett en person i det tillståndet som jag sannerligen trodde skulle dö, och det var inte så underligt, eftersom detta förvisso innebär stor dödsfara.

Fastän det varar bara en kort stund lämnar det kroppen alldeles sönder bråkad, och pulsen blir då så svag att själen nu tycks vara redo att överlåta sig åt Gud, varken mer eller mindre.

Den naturliga kroppsvärmen avtar, under den inre glöden bränner så starkt att om den bara ökades smula så skulle Gud uppfylla alla själens begär.  Det är inte så att kroppen känner någon större eller mindre plåga ( även om den  ---- som jag har sagt --- sönderbråkad, så att den under två eller tre dagar inte ens har kraft attskriva något utan att det gör mycket ont, och alltid förfaller mig vara kraft lösare än förut ).

Skälet till att det inte känns någon smärta bör vara att känslan är så mycket starkare längst inne i själen, så stark att hon inte bryr sig om det som hör kroppen till.

Det är på samma sätt som när vi känner en mycket skarp smärta på ett ställe och då inte lägger märke till vad som gör ont på andra ställen ( det är något som jag väl har prövat på  ). Här känns ingen smärta, varken större eller mindre, och jag tror inte manskulle känna någon om man så hackades i småbitar.

5. Nu säger ni kanske att detta är en bristfällighet; varför inte helt rätta sig efter Guds vilja när man helt har överlämnat sig åt honom.  Ändå fram till denna stund har själen kunnat handla så, och hon har också gjort det hela sitt liv.  Men nu kan hon det inte längre, ty hennes förstånd har kommit därhän att hon inta mera råder över sig själv.

Hon kan inte tänka på något annat än orsaken till att hon lider.

Då det som är hennes goda är frånvarande, varför skulle honn vilja leva?  Hon har kommit in i en underlig ensamhet. 

Ingen av hela jordens skapade varelser håller henne sällskap ---- och jag tror inte heller att någon av de himmelska gör det, eftersom ingen går upp mot den ende hon älskar --- utan allt gör hennes pina värre.

Hon ser sig själv som hängande i luften, oförmögen att finna en viloplats på jorden och utan att stiga upp till himlen.

Törsten bränner henne, men hon kan inte komma till vatten.

Det är en törst som inte står att uthärda, men den är av en sådan art att den inte kan stillas, och själen vill inte heller

att den skall stillas, av något annat vatten än det Vår Herre erbjöd den samaritiska kvinnan; och sådant vatten står inte till buds.

6.  O Gud hjälper mig, Herre, hur hård är du inte mot dem som älskar dig!  Men allt detta betyder föga i jämförelse med vad du skänker dem efteråt. Det är rätt och billigt att mycket kostar mycket; det gäller ju att rena själen för att ge henne tillräde till den sjunde boningen  ----- liksom de som skall träda in i himlen renas i skärselden ---- och då är detta ringa lidande som en droppe i havet. 

Än mer är det så med dessa plågor och prövningar ( enligt vad jag tror kan av alla här på jorden inga vara större, och den person jag talar om har genomgått många, både kroppsliga och andliga, men alla tycks henne vara ett intet i jämförelse med dessa ).  Själen märker att detta lidande är så mycket värt att hon klart inser hur ovärdig hon är att bära det. Det finns ingenting som kan ge lindring, men hon vill ändå mycket gärna lida och skulle vilja göra det hela sitt liv om det vore Gud till behag, fastän detta skulle vara att dö inte en gång, utan att alltid och oupphörligt vara döende, vilket sannerligen inte är litet.

7.  Må vi nu, mina systrar, betrakta demm som är i helvetet.

De står inte i den gemenskapen med Gud och har ingen del i  den tillfredsställelse och glädje som han ingjuter i själen.

Inte heller ser de något gagnerikt i lidandet utan lider bara ständigt mer och mer --- jag menar att de tillfälliga plågorna mer och mer ökar  --- vartill kommer att själens lidanden är så mycket värre än kroppens, och attde som dessa får utstå

är så mycket större i jämförelse med dem vi just har beskrivit.  Och de vet att så skall det alltid förbli.

Hur skall det gå med dessa olyckliga själar?  Och vad kan vi göra, eller lida, under ett så kort liv som intet om det befriar oss från så fruktansvärda och eviga plågor?

Jag säger er att den som inte har genomgått detta omöjligen

kan bringas till insikt om vad själens lidanden är, eller hur mycket det skiljer sig från kroppens.

Herrens själv kräver att vi skall förstå det, för att vi så mycket bättre må inse vad vi är honom skyldiga därför att han har försatt oss i detta tillstånd, där tack vare hans barmhärtighet kan hoppas på att han skall göra oss fria och förlåta oss våra synder.

8.  Låt oss nu återvända till det vi talade om när vi lämnade denna själ i den största pina, som dock inte varar länge; när den är som längst tre eller fyra timmar --- förefaller det mig ----- ty om den varadelängre skulle den, om inte genom ett mirakel, vara omöjlig att uthärda för den naturliga svagheten. Vid ett tillfälle varade det hela bara en kvarts timme och lämnade den drabbade liksom sönderhackad i småbitar  ( syftar på en extas som förf. hade i salamanca 1571 och som hon har beskrivit på andra ställen i sina skrifter ).  Sanningen är att hon denna gång helt förlorade medvetandet, så häftigt kom anfallet ( hon var sysselsatt med samtal, det var sista dagen av Uppståndelsens Påsk, och hon hade under hela påsken känt ensådan torka att hon liksom inte fattade vilken högtid det var ).

Det enda hon hörde var ett ord om att livet aldrig tar slut ( i en sång sjungen av en nunna ). 

Att tro sig vara i stånd att stå emot sådant är inte bättre än om en människa bleve kastad i elden och sökte förmå lågorna

att avstå från sinhetta och låta bli att bränna henne.

Sin plåga kan hon inte dölja, utan de närvatande förstår mycket val att hon svävar i stor fara, även om de inte kan bli vittne till vad som sker i hennes innersta.

Sanningen är att de kan hålla henne sällskap, men som skuggor, i likhet  med vad allt annat här på jorden förefaller henne vara.

9.  Ni bör ---- om ni någon gång skulle komma i detta tillstånd ---- veta att det är möjligt att det kan bero på vår naturliga svaghet. Det händer ibland när själen är i det tillstånd vi har beskrivit att hon längtar så hon kan dö efter att få dö  ( sp. se mure por morir, allusion på förf;s dikt Muero porque no muero );

Hon är så hårt pressad att nästan inget fattas för att hon skall lämna kroppen, men i själva verket är hon rädd och vill ha lindring i sin plåga för att slippa dö genast.

Denna fruktan beror förstås på naturlig svaghet, men å andra sidan upphör inte hennes längtan att dö, och det kan inte heller finnas något medel att ta bort hennes plåga förrän Herren själv tar bort den.

Det gör han för det allra mesta genom någon stor hänryckning eller vision, där den sanne Hugsvalaren tröstar och styrker henne, så att hon vill leva så länge det är hans vilja.

10.  Detta är något mycket plågsamt; men på själen har det de största verkningar, så att hon förlorar sin fruktan för de vedermödor som kan följa; ty dessa tycks henne vara ett ingenting i jämförelse med de såra smärtor hon har prövat på.  De har varit henne till så stort gagn att hon gärna skulle vilja utstå dem många gånger om.

Men detta är på intet sätt möjligt, det finns inget medel som återför oss till dem förrän Herren så vill, lika lietet som det finns något medel att göra motstånd mot dem eller undvika dem när de kommer.  Själen har mycket större förakt för världen nu än förut, ty hon inser att ingeting som hör den till var av minsta värde för henne i hennes plågor.

Och honhar gjort sig mycket mera fri rånn allt skapat, ty hon förstår nu att endast Skaparen är den som kan trösta och mätta själen.  

Vad hon mest fruktar och ängslas för at förtörna honom, ty hon vet att han har förmågan att plåga lika väl somatt trösta.

11.  Två ting tycks mig möta på denna andliga väg som innebär dödlig fara.  Den ena är plågan, som sannerligen är en fara, och en icke ringa fara. 

Den andra är den mycket överdrivna glädjen och njutningen,

som kangå till en så extrem ytterlighet att det att det ser ut som om själen svimmade bort, tills föga fattades för att hon skulle lämna kroppen.

Den vore i sanning en icke ringa lycka för henne.

Nu ser ni, mina systrar, hur rätt jag hade när jag sade att det krävs mod, och hur rätt Herren har när han --- på en bön om sådana nådegåvor --- svarar som han svarade Sebedei söner;

om ni kan dricka den kalken.

12.  Jag tror, mina systrar, att vi alla skulle svara ja, och av goda själ.  Ty Hans Majestät ger styrka åt dem han ser behöva den, och han skyddar och försvarar dessa själar vid alla tillfällen.

Blir de förföljda och förtalade går han i borgen för dem, liksom han gjorde för Magdalena, om också inte med ord, så med gärningar.  Och till sist, till sist, innan de dör betalar han dem allt på en gång, som ni snart skall få se.

Vare han välsignad i evight och högt lovad avv alla skapade varelser, amen.         

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Januari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ skrattet med Blogkeen
Följ skrattet med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se