SJÄTTE BONINGEN:

SJÄTTE KAPITLET:

Här talas om en verkan av den bön det var fråga om i föregående kapitlet, och hur man skall urskilja vad som är sant och falskt.  Handlar om en annan nåd som Herren skänker själen för att kunna bruka henne till att sjunga hans lov.

1.  Så stora nådegåvor väcker hos själen ett sådant begär att helt och fullt få åtnjuta dem att hon måste leva i en svår men också ljuv pina.

Hon har den största längtan efter att få dö och ber därför med ständigt strömmande tårar Gud att befria henne från denna landsflykt.  Allt vad hon ser tröttar ut henne.

När hon blir ensam känner hon någon lindring, men snart vänder pinan åter och hon kan inte var den förutan.

Med ett ord, denn lilla fjärilen kommer aldrig till en ro som består; hennes kärlek är såöm att så snart tillfälles givs flammar elden upp och vingarna lyfts till flykt.

I denna boningen följer därföe hänryckningarna tätt efter varandra  utan att låta hejda sig, inte ens inför offentligheten.  Genast blir det förföljelser och förtal; hur mycket hon än vill slippa fruktan undgår hon inte, ty många är de som tvingar den på henne, säskailt biktfäderna.

2.  Även omm själen i sitt innersta delvis känner en stor trygghet --- skärskilt när hon är ensam med Gud ---- är hon å andra sidan mycket betryckt.  Hon fruktar för att vara bedragen av djävulen så att hon förtörnar den hon så högt älskar.

Förtalet gör henne föga ont, om det inte är så att biktfadern trycker ner henne för at hon inte beter sig bättre.

Här finns ingentng annat att göra än att be om alla förböner och bönfalla Hans Majestät om att leda henne in på en annan väg, eftersom denna sägs vara mycket farlig.

Men då hon för sin del har funnit den vara till stor nytta --- hon kan inte låta bli att se vart den har fört henne --- och då hon har läst och hört och av Guds ord vet att denn leder til himlen, så kan hon inte förmå sig till att överge den eller önska sig någon annan, utan hon överlämnar sig i Guds händer.

Men hennes oförmåga att önska sig en annan väg orsakar henne smärta; hon tycker sig vägra att lyda sin biktfader, och enligt hennes mening är lydnad och föresatsen att aldrig förtörna Vår Herre de enda medel hon har för att slippa bli bedragen.

Om hon så skulle hackas i småbitar tycker hon sig inte vilja begå ens en svaghetssynd

 med fullt uppsåt, och det pinar henne svårligen att se hur många hon inte kan undvika att begå utan att märka det.
Åt dessa själar skänker Gud det allra häftigaste beär att inte förtörna honom i minsta sak, hur obetydlig den än må vara,

såvitt möjligt aldrig göra sig skyldig till någon ofullkomlighet.

Bra av det skälet, om också inte av andra, önskar själen undfly människorna och hyser stor avund mot dem som levereller har levat i öknarna.

Å andra sidan vill hon ställa sig mitt i världen för att se om hon inte därmed kunde förhjälpa någon tillatt mera prisa Gud.  Och om hon är kvinna sörjer hon över det band hennes kön lägger på hennes möjligheter härvidlag, och hon avundas mycket männen, som har frihet att öppet höja sin röst för att förkunna hur stor härskarornas Gud är.

4.  O stacakrs lilla fjäril, fjättrad med så många kedjor som hindrar dig frånn att flyga dit du vill!

Hys medlidande med henne, min Gud; gör att hon åtminstone i någon mån når sina önskningars mål, till din heder och ära.  Kom inte ihåg hennes ringa förtjänster och låga natur.

Mäktig är du, Herre, som låter det stora havet och den stora Jordanfloden dra sig tillbaka för att släppa fram Israels barn.

Men du behöver inte ha medlidande med henne; med hjälpa av din kraft kan hon utstå många vedermödor.

Hon ärfast besluten att göra det, och hon önskar att få genomlida dem.

Sträck ut din starka arm, Herre, så att inte livet slösas bort på så låga ting.  Må dinn storhet uppenbaras i en så kvinnligt vek och låg varelse, på att det världen må förstå att ingenting kommer från henne utan att hela äran är din.

Detta är vad hon önskar --- kosta vad det vill --- och för att en enda själ skulle prisa dig en smula mer för hennes skull skull gåve hon gärna tusenn liv, om hon hade så många.

Hon skulle inse dem mycket väl använda, ty hon vet sannerligen med full visshet att hon inte förtjänar att lida den minsta vedermöda för din skull, än mindre att dö för dig.

5.  Jag vet inte av vad skäl eller i vilket syfte jag säger detta till er, mina systrar, för att jag förstår mig inte själv.

Vad vi utan minsta tvekan kan vara vissa om är attdetta är verkningarna av hänryckningarna och extaserna.

Ty sådana önskningar är inte något som förgår, utan de blir bestående, och när tillfälle givs attsätta dem i verket visar det sig att vi inte har blivit bedragna.

Varför säger jag att de blir bestående?  Ibland känner sig själen feg, och det i allra uslaste saker, förskräckt och så helt utan mod att hon inte tycker sig orka med något.

Jag för min del menar att Herren då överlämnar henne åt hennes egen natur, till hennes eget bästa, för att hon nu må inse att hon har uppnått något så är det henne givit av Hans Majestät.

Med en klarhet som helt bryter ner henne fattar hon allt tydligare Guds barmhärtighet och storhet, som han har behagat uppenbara i en så låg och föraktlig varelse.  Men för det mesta är tillståndet sådant som jag förut har beskrivit.

6.  En sak, mina systrar, är att lägga på minnet när det gäller dessa starka bgär att skåda Vår Herre.

Ibland kan de bli så påträngande att det är tvunget att inte underblåsa dem utan tvärtom undertrycka dem, det vill säga om detta är möjligt. 

Ty i andra fall,, varom jag skall tala längre fram. låter det sig ingalunda ske, sommni då skall få höra.  Men här i början kan det ibland gå för sig, ty förnuftet kan foga sig efter Guds vilja och säga som Sankt Martin ( i officiet: Herre, om jag ännu behövs för ditt folk skall jag inte vägra inför vedermödan; ske dinn vilja ), och blir trycket för hårt kan tankarna vändas därifrån.

Då det --- enligt min mening  --- tycks vara så att dessa begär uppträder hos dem som har kommit mycket långt på vägen, kan djävulen lätt styra det så att vi tror oss höra till deras skara, varför det alltid är bäst att vandra i fruktan.

Men jag för min del håller före att djävulen inte kann skänka denstillhet och frid som åtföljer begäret att skåda Gud, även när det är plågsamt.

De själsrörelser han ger upphov till plågar oss på samma sätt som våra passioner för de världsliga tingen.

Den somsaknar erfarenhet av både det ena och det andra kommer inte förstå detta utan tror sig ha fått uppleva något mycket stort som av alla krafter bör uppmuntras och understödjas.    Dett är särdeles skadligt för hälsan, eftersom plågan lätt blir beständig eller åtminstone återkommer ideligen.

7.  Lägg också märke till att sådana plågor brukar ha sin orsak i en svag konstitution, särskilt hos ömtåliga personer som gråter för varenda småsak.

Tusen gånger om inbillar de sig att de gråter för Guds skull, vilket ingalunda är fallet. Det kan rent av hända att tårarna flödar i strömmar ( det vill säga varenda gång de hör eller tänker på det minsta ord av Gud kan de inte hålla tårarna tillbaka ), men det som hjälper till härvidlag kan snarare vara något somm trycker på hjärtat än kärlek till Gud.

Det ser ut som om de aldrig skulle upphöra att gråta.

Och då de är övertygade om att tårarna är av godo tänker de aldrig på att behärska dem utan söker tvärtom allt vad de orkar få dem att flöda ymnigare och ymnigare.

På det sättet strävar djävulen efter att försvaga dem så att de därefter varken förmår ägna sig åt bönen eller följa klosterregeln.

8.  Jag tycker mig höra er undra över vad ni har att göra, när jag påstår att allt möjligt är farligt. Omm jag menar att det kan ligga bedrägeri i något så välsignelserikt som tårar, är det då inte jag som är den bedragna?  Det kan nog hända, men tro mig, jag pratar inte utan att ha sett hur de står till med vissa personer, fast inte med mig ( ty jag är inte det minsta ömsint utan har tvärtom ett så hårt hjärta att jag ibland lider av det ).

Men när elden där inne är stark, destillerar hjärtat, hur hårt det än är, som om det vore en destillerkolv.

Och därav må ni veta varifrån tårarna kommer: om de bringar tröst och frid, eller ro och tumult.

Sällan är det helt av ondo. Även om de skulle bero på bedrägeri ligger det något gott i att skadan  --- om bara ödmjukheten finns där  ---- drabbar kroppen men inte själen.

I vilket fall som helst är det inget ont i att vara misstänksam.

9.  Vi får aldrig tro att allt är väl beställt om vi gråter mycket.  Vad vi har att göra är att arbeta mycket på att ouöva dygderna  ---- det är detta saken gäller för oss.

Sedan må tårarna komma när Gud sänder dem, utan att vi anstränger oss för att få dem att flöda.

De vattnar denna torra jord och är till stor hjälp för att den skall bära frukt.  Ju mindre vi fäster avseende vid dem, desto verksammare är de, ty deras vatten kommer från himlen.  När vi tröttar ut oss med att gräva efter vatten finner vi inte detta vatten, och många gånger blir vi alldeles utmattade utan at ha åstadkommit så mycket som en vattenpöl, än mindre en levande källa.

Därför, mina systrar, håller jag det för att vara bätre att vi ställer oss inför Herreni begrundan av hans barmhärtighet och storhet och vår egen ringhet.

Må vi överlåta åt honom att ge oss vad han behagar, vatten eller torka.  Han vet bäst vad soml passar oss.

På det sättet vandrar vi fram i frid, och djävulen har inte så många tillfällen att ställa försåt för oss.

10.  Mitt ibland dessa på enn gång plågsamma och lustfyllda tillstånd skänker studom Vår Herre själen en stor glädje i en egenartad form av bön vars väsen hon inte fullt fattar.

Detta vill jag framhålla här  för att ni, om denna nåd skulle vederfaras er, må prisa honom desto mera och veta att sådant händer.

Det är --- förefaller det mig  --- en mäktig förening av själsförmögenheterna, som av Vår Herre får frihet att tillika med sinnena åtnjuta denna glädje,, utan att förstå vad de åtnjuter det.  Detta låter som rotvälska, men så går det förvisso till; själens glädje är så övermåttan stor att hon inte ensam vill njuta av den utan förkunna den för alla, för att den må hjälpa dem att prisa Vår Herre, vilket är målet för allt som rörs sig inom henne. 

O vilka fester hon ville bjuda på, om hon bara kunde, för att alla må få del av hennes glädje!

Hon tycker sig ha funnit sig själv, och liksom denn förlorade sonens fader ville hon inbjuda alla till en stor fest, ty hon ser sig i ett tillstånd där hon inte kan tvivla på att hon är trygg, åtminstone för ögonblicket.

För min del menar jag att hon har rätt.

Ty en så djupglädje i det allra innersta av själen, en sådan frid och detta att allt i hennes glädje går ut på att prisa Gud, det kan omöjligen vara djävulen.

11.  Det är svårt nog och inte så litet plågsamt att när man har erfarit en så stor glädje hålla tyst med den.

Dett är vad Sankt Franciscus bör ha känt när han under sina vandringar på fälten träffade på rövare och med hög röst sade till dem att han var den store Konungens härold.

Andra heliga män har gått ut i öknarna för att liksom Sankt Franciscus förkunna sin Guds lov.

Jag känner som hette broder Pedro de Alcantara --- jag tror han var en sådan helig man, att döma av hans liv --- och som gjorde detsamma; de som hörde honom höll honom ibland för att vara galen.  O vilken galenskap, mina systrar, om bara Gud ville ge den åt os alla !  Vilken nåd är det inte att bli tagna galenskap, snarare får hjälp än klander, vilket vi skulle ha fått om vi vore kvar i världen; i den finns så föga av förkunnelse att det myckna förtalet inte är att undra över.

12. O vilka olyckliga tider och vilket eländigt liv vi nu lever, och hur lyckosam är inte deras lott som har undflytt världen!

Många gånger känner jag en särdeles stor glädje när vi är tillsammans och jag ser dessa mina systrar uppfyllda av eb sådan inre fröjd att de tävlar omatt lovprisa Herren för att han fört dem till detta kloster; ty det är alldeles klart att dessa losånger kommer från själens innersta.

Jag ville gärna, mina systrar, att ni ofta ägnade er däråt, för omm en börjar så uppmuntrar hon de andra att följa efter.

Hur skulla ni bättre kunna använda er tunga när ni ä r tillsammans än till att lovsjuga Gud, så mycket som vi är honom skyldiga?

13.  Må det behaga Hans Majestät att ofta förläna oss denna form av bön, eftersom den är till så stor trygghet och nytta.

Av oss själva kann vi inte förvärva denna gåva, ty den är i högsta grad övernaturlig.

Det händer att den varnar en hel dag, och då vandrar själen omkring som en som har druckit mycket, dock inte så mycket att han är från sina sinnen.

Hon kan också likna en melankoliker, som utan att helt ha tappat besinningen inte kan komma ut ur något som har satt sig fast i inbillningen, och som inte vet var hurdet skulle kunna avlägsnas.

Detta är mycket grova liknelser när det gäller at åskådliggöra något så dyrbart, men jag har inte förmått finna på några andra.

Sanningen är nämligen att denna glädje till den grad kommer själen att glömma att sig själv och allt i hela världen, att hon varken förstår eller förmår tala om något annat än det som denna glädje leder till, nämligenn till att prisa Gud. 

Må vi alla, mina systrar, hjälpa denna själ.  Ty vad kan vi hålla för att vara mera förnuftigt?

Vad kan ge oss större tillfredsställelse?

Må vi, mina döttar, däri förena oss med alla skapade varelser, i evigheters evigheter, amen, amen, amen.   

SJUNDE KAPITLET:

Handlar om på vad sätt synderna pinar de själar som Gud har förlänat de nådegåvor varom det har talats.

Inskärper vilket stort misstag de själar begår, hur andliga de än må vara, som försummar att ständigt ha för sin åsyn Vår Herres och Frälsares Jesu Kristi mänskliga natur, hans allraheligaste lidande och liv, samt hans ärorika moder och helgonen.  Är till stort gagn. 

1.  Ni kunde tycka, mina systrar, att de själar som Herren har förbundit sig med på ett så särskilt sätt borde känna en sådan trygghet att de alltid kunde njuta därav och aldrig behöva frukta för något eller gråta över sina synder.

( I synnerhet gäller detta dem som Gud inte har förlänat sådana nådegåvor, ty han har det gjort de vad jag nu kommer att säga ).

Att känna sig t rygg på det sättet innebär en svår villfarelse.

Ty ju mer vi får ta emot av vår Gud desto mer ökas smärtan av våra synder.

För min del håller jag fast vid att vi aldrig kommer att slippa denna smärta förrän vi kommit därhän att ingenting längre plågar oss.

2.  Sant är att smärtan vid skilda tillfällen kan vara mer eller mindre svår och att den kan yttra sig på oolika sätt, ty vad själen nu tänker på är inte den pina hon måste lida för sina synder utan på hur otacksam han har varit mot den hom är skyldig så mycket och som i så hög grad har förtjänat att tjänas av henne.

Ty genom allt det stora som har blivit henne beskärt fattar hon allt bättre Guds storhet.  Hon förskräcks över att ha varit så fräck, gråter över den ringa vördnad hon visat, tycker sig ha varit så dåraktig i sin dårskap att hon aldrig nog kan anklaga sig när hon minns hur hon övergivit ett så högt Majestät för så låga ting.

Detta minns hon mycket bättre än de nådegåvor hon har undfått att beskriva.  De tycks strömma över henne som en vattenrik flod, tid efter annan.   Synderna däremot är som dy, ständigt väckta till nytt liv i mnnet, och detta är ett mycket tungt kors.

3.  Jag känner en person  (förf. själv ) som hade upphört att önska sig döden för att få skåda Gud men önskade sig den för att slippa känna den ständiga pinan av hur otacksam hon hade varit mot den hon var skyldig så mycket och skulle bli skyldig ännu mera.  Han tyckte att ingens ogärningar kunde mäta sig med hennes, ty hon menade att mot ingen annan hade Gud visat större tålamod och större barmhärtighet.

Vad beträffar fruktan för helvetet så finns den inte hos någon av dessa själar.

Vad de fruktar är at mista Gud.  Ofta är denna fruktan mycket svår, men denn kommer inte ofta.

Allt vad de fruktar är at Gud tar sin hand ifrån dem så att de förtörnar honom och återfaller i det bedrövliga tillstånd vari de tidigare befann sig.  Sin egen pina eller ära bryr de sig inte om.  Vill de slippa att länge vistas i skärselden beror det mera på att de är skilda från Gud än på de plågor de har att utstå.

4.  Jag aktar det inte för trygghet  --- hur gynnad en själ än må vara av Gud ---- om hon glömmer i vilket eländigt tillstånd hon tidigare har varit.  Ävenn om tanken därpå ä r är mycket plågsam är den till stor nytta.  Kanske är det därför att jag har varit så fördärvad som jag tycker så och av det skälet alltid minns det.

De som har varit goda känner inte på det sättet, även omm det alltid finns sprickor så länge vi lever i denna dödens kropp.  För denna pina finns det ingen lindring i att tänka på att Vår Herre har förlåtit ochglömt våra synder.

Snarare ökar det plågan att se så stor godhet och nåd slösas på den som inte har förtjänat något annat än helvetet.

Jag tror att detta var det stora matyriet för Sankte Petrus och för Magdalena.  Ty då de hyste en så stark kärlek och hade mottagit så många nådebevis och så klart hade fattat Guds strhet och majestät, måste deras lidande ha varit mycket svårt och fyllt av den djupaste smärta.

5.  Kanske tänker ni att den som har kommit i åtnjutande av så höga ting inte längre kan meditera över mysterierna i Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom, eftersom allt här upplöser sig i kärlek.

Detta är något som jag utförligt har skrivit om på ett annat ställe ( Vida kap. 22 ), och fastän jag har blivit motsagd och tillsagd att jag inte begriper det här ( de säger nämligen att det finns vägar som Vår Herre leder oss in på, och att sedan vi har gått de första stegen är det bäst att hålla sig till de gudomliga tingen och fly de kroppsliga ) så vägrar jag att erkänna att det är en god väg.

Men jag insåg klart att här försökte djävulen föra mig vilse, och jag har blivit vis av skadan.

Därför ämnar jag än en gång ----  jag har gjort det många gånger förut ---- tala med er om detta, på det att ni må gå fram med största försiktighet  ( märk väl att jag vågar varna er för att tro den som säger något annat ).

Jag skall försöka göra mig bättre förstådd än tidigare.

Om någon, som han har lovat, händelsevis skulle skriva om detta gjorde han väl i at gå på bredden i sin framställning, ty att ge oss som förstår så föga en kort sammanfattning kan leda till stor skada.

6. En själar menar att de inte kan fästa sina tankar på Kristi Lidande.  Då kan de än mindre tänka på den Allraheligaste Jungfrun och Helgonens liv, vilket är till största hjälp och uppmuntran att minnas.

Jag kan inte fatta vad de tänker på; även om änglarnas andar, som är skilda från allt kroppsligt, ständigt kan vara inneslutna i kärleken, är detta inte möjligt för oss, som lever i denna dödens kropp.  För oss är det nödvändigt att umgås med, tänka på  och efterfölja dem som under våra egna jordiska villkor har utfört sådana storverk till Guds ära.

Värst vore att med vett och vilja dra sig nden allt vårt goda och vår enda hjälp, som är Vår Herres Jesu Kristi allraheligaste Mandom.  Jag kann inte tro att de gör detta, utan att inte förstår sig själva och därmed åsamkar både sig och andra stor skada.

Åtminstone vill jag försäkra dem att de inte kommer in i de två översta boningarna; ty om de har förlorat vägvisaren --- som är denn gode Jesus --- kan de inte finna vägen  ( det är bra nog om de tryggt kan hålla sig kvar i de föregående ).

Denne Herre säger at han är vägen; likaså säger Herren att han är ljuset och att ingen kan komma till Fadern utan genom honom, och att den som har sett mig har sett min Fader.  Man säger att dessa ord kan ges en annan mening.

Jag för min del vet ingenting om några sådana meningar; min själ har alltid funnit den vanliga tolkningen sann och farit mycket väl därav.

7. Det finns flera själar ----- och många är de som har talat medmig om den saken --- som när Vår Herre har behagat skänka dem den fulländade kontemplationen ständigt vill vara kvar i det tillståndet, vilket ätr omöjligt.

men de håller sig så fast vid den nåd Herren har bevisat dem att de inte som förut kan övertänka Kristi lidandes och livs mysterier. Jag vet inte vad det beror på, men det är mycket vanligt att förståndet i dylika fall blir mindre lämpat för meditation.  Jag tror att orsaken bör sökas däri att då meditationen helt går ut på att söka Gud och då själen en gång har funnit honom på nytt, så vill hon inte längre trötta ut sig med förståndsövningar.

Likaså förfaller det mig att sedan viljan nu en gång är upptänd, så vill denna ädla själsförmögenhet inte längre begagna sig av de andra.  Det är inget ont i detta, men det kommer att bli omöjligt --- särskilt innan själen har nått dessa översta boningar ---- och tid går förlorad, eftersom det ofta är nödvändigt att ta förståndet till hjälp för att tända viljan.

8.  Lägg märke till denna punkt, mina systrar, ty den är mycket viktig, och därför vill jag förklara den ytterligare:  Själen önskar bli helt fylld av kärlek och vill int veta av något annat.   Men hur mycket hon än vill kan hon det inte, ty även om viljan inte är död är den eld som brukar tända henne döende, och det behövs något för att blåsa liv i den så att det skall hetta till.

Skulle et vara bra för själen att förbli i en sådan torka, i h opp om att eld från h imlen måtte tända detta hennes offer av sig själv till Gud, som det hände vår fader Elias?

Nej, förvisso, det är inte bra att hoppas på under.  Sådana gör Herren när de är till nytta för just denna själ, som jag redan har sagt och kommer at säga gång på gång.

Men Hans Majestät kräver att vi skall inse oss så fördärvade att vi på intet sätt förtjänar dem; i stället bör vi så gott vi kan hjälpa oss själva.

Och för min del menar jag att det är detta vi måste göra allt intill vår död --- hur sublima våra böner än må vara.

9. Sant är att för den som Herren har flyttat in i den sjunde boningen är det mycket sällan --- om ens någonsin  --- nödvändigt att ha sådana omsorger, av skäl som jag skall lägga fram när vi hiner dit, om jag kommer ihåg det.           

Där är själen aldrig skild från närvaron av Vår Herre Kristus, utan på ett underbart sätt är hon alltid delaktig av hans gudomliga och mänskliga natur i förening med varandra.

När alltså den eld jag har talat om inte är tänd i viljan och vi inte känner oss i närvaro av Gud, är det nödvändigt att söka honom.

Det är vad Hans Majestät vill att vi skall göra --- som bruden i Höga Visan  ---- och vi bör fråga de skapade varelserna vem som har skapat dem  ---- som Sankt Augustinus säger, jagtror i hans Meditationes eller Confessiones  ( i de senare, eller ordagrannare i Sliloquia ).

Må inte vara som dumma oxar och förspilla tiden med att vänta på det som redan är oss givet.  Ty  början kan det gå ett år eller till och med flera innan Herren skänker oss något liknande.

Hans Majestät vet varför. Det tillkommer inte oss att önska eller vilja veta något om detta.  Vi känner vägen som vi har att gå för att uppfylla Guds bud och råd.

Må vi vandra på den med stor omsorg, ständigt tänkande på hans liv och död och på hur mycket vi är honom skyldiga.

Vad övrigt är följer när det behagar Herren.

10.  Nu kan de svara att de inte kan stanna vid detta. Och enligt vad jag har sagt har de på sätt och vis rätt.

Ni vet att ett är att tänka med örståndet, ett annat att sannfärdigt  återge mnnet av vad förståndet, har tänkt.

Ni säger kanske att ni inte förstår mig, och det kan sannerligen vara så att jag själv inte förstår att uttrycka mig begripligt.   Men jag skall försöka så gott jag kan. Vad jag kallar meditation är att med förståndet grundligt övertänka sådant som detta; vi börjar med att besinna den nåd Gud har visat oss sinenfödde Son, men vi stannar inte där utan går vidare till hela hans ärorika livs mysterier; eller vi börjar med bönen i Örtagården  och låter inte tanken stanna förrän den har kommit fram till Korset; eller vi tar ut en enstaka episod i Passionshistorien, till exempel Kristi fängslande, och tränger in i detta mysterium genom att meditera över vad som är att tänka och känna inför sådant som Judas förräderi, apostlarnas flykt ochallt det övriga.

Detta är ett utomordentligt och mycket förtjänstfullt sät att bedja.

11.  Det är detta jag syftar på när jag talar om at de kanske har rätt, dessa själar som Gud har behagat lyfta upp till de över naturliga tingen och den fulländade kontemplationen.

Som jag har sagt vet jag inte varför, men vanligen kan de det inte ( dvs, ägna sig åt ovannämnda meditationer ).

Dock må ingen ( med skäl, menar jag ) säga sig vara ur stånd att uppehålla sig vid dessa mysterier eller ofta ha dem för ögonen  --- särskilt när den katolska Kyrkan firar dem.

Inte heller är det möjligt att en själ som har fått ta emo så mycket av Gud skulle kunna förlora ur minnet alla dessa tecken på kärlek, ty de är leavande gnistor som mer och mer tänder själen till att älska Vår Herre.

Hon förstår sig inte själv, men hon förstår dessa mysterier på ett mera fulländat sätt, ty förståndet framställer dem för henne och inpräglar den i hennes minne så att endast åsynen av Herren liggande framstupa i Örtagården, höljd av fasansvärd svett, är nog inte bara för en timma utan för många dagar.

Med en enda blick fattar vi vem han är och hur otacksamma vi har varit mot den som har utstått så svår pina.

Genast skärps viljan --- om också inte känslomässigt  -- till att önska i någon mån tjäna den som har visat så stor barmhärtighet, och lida en smula för den som har lidit så mycket för oss, tillika med annat liknande som tar minnet och förståndet i besittning.

Jag tror detta är orsaken till att man inte längre står ut med att begrunda Passionshistorien och tycker sig inte ens kunna tänka på den.

12.  Om denna förmåga till meditation saknas är det bra att söka återvinna den.  Ty jag kan inte fatta hur den allra högsta kontemplativa bönskulle kunna hindra den, och jag håller det ingalunda för något gott att inte öva sig i sådana meditationer.

Om Herren vill avbryta dessa övningar, så mycket gärna för mig, ty även om själenn inte vll det måste hon låta det framskrida inte är ur vägen utan till stor hjälp för allt som är gott.  Den själ somm hårt har arbetat med de förstånsövningar jag beskrev i början anser jag för min del ur stånd till sådant sedan hon har nått högre upp.

Men det kan hända att hon förmår det, ty Gud leder själarna på många olka vägar.

Inga må fördömas för att de inte går den vägen, och inga må förklaras oskickliga att njuta avså stora nådegåvor som är inneslutna i vårt högsta godas, Jseu Kristi mysterier.

Ingen ---- hur andlig han än må vara   ---- skall få mig att tro att det kan gå väl dem förutan.  

13. Det finns själar som i början och även i mellanstadiet har nått fram till vilans bön och där har förnummit de njutningar och fröjder som Herren skänker.

De finner det vara något mycket stort att alltid få njuta av detta.  Må de tro mig och inte vara så hänförda --- som jag har sagt på ett annat ställe ( Vida )  ---- ty livet är långt och fullt av många vedermödor.  Vi är tvungna att betrakta vårt mönster Kristus, hur han uthärdade dem, och hans apostlar och helgon, för att nå fulländning.

Den gode Jesus är ett alltför gott sällskap för att vi skulle avstå från det eller från hans Alraheligaste Moders.

Han sätter stort värde på att vi sörjer över hans pina, även om vi därför ibland måste avstå frånn våra egna nöjen och njutningar.

Så mycket mer, mina döttrar,, som bönens fröjder inte är så vanliga att det inte är tid för allt möjligt annat.

Om någon sade mig att de ständigt varade skulle jag finna det misstänkt, jag menar om det jag talat om  ( meditationerna ) aldrig skulle kunna äga rum.

Beflita er alltså om detta och sök komma ur villfarelsen och akta en av alla krafter för sådana hänförelser.

Om detta inte räcker till så tala om det för priorinnan så att hon kann ge er ett uppdrag som är nog besvärligt för att avvärja faran; åtminstone för hjärnan och huvudet är den mycket stor om den blir långvarig.

14.  Jag tror mig tillräckligt ha klargjort att inga --- hur andliga de än är __ bör  till den grad undfly de kroppsliga tingen att de anser tankarna på Kristi allraheligaste Människonatur rent av vara till skada.

Mann anför vad Herren sade till sina lärljungar, att det var nyttigt för dem att han gick bort.  Men detta kan jag inte gå med på.  Förvisso sade han inte så till sin Allraheligaste Moder, ty hon var fast i tron och visste att han var på en gång Gud och människa.

Och fastän hon älskade honom mer än de andra hade hon nått en sådan fullkomning att tanken på hans mänskliga natur snarare var henne till hjälp.

Apostlarna bör ännu inte ha nått den fasthet i tron som de sedan fick och som vi har skäl att ha nu för tiden.   

Jag säger er, mina döttrar, att jag håller den väg jag beskrivit för att vara enn farlig väg, och slår vi in på den kandjävulen komma så långt me doss att vi förlorar andakten inför det Allraheligaste Sakramentet.

15.  Den villfarelse jag själv råkade in i förefaller mig inte ha gått så långt, utan bestod i jag inte hade smma lust som förr att tänka på Vår Herre Jesus Kristus; i stället ville jag vandra i den här hänryckningen, i väntan på den här trösten. 

Men jag insåg klart att detta skulle gå illa, ty då de ljuva tillstånden inte kunde hålla i sig ständigt fladdrande tanken hit och dit, och själen --- tyckte jag  ---- liknande en fågel som flaxade omkring och inte visste var den skulle slå sig ner.  Mycken tid slösades bort utan tillväxt i dygder eller framsteg i bönen.

Jag förstod inte skälet och skulle  ----- förefaller det mig --- inte ha förstått det, eftersom jag tyckte mig stå på mycket säker grund, om jag inte hade blivit upplyst om saken av en Guds tjänarinna ( en nunna ) som jag talade mig om denna min form av bön.

Sedan dess insåg jag klart hur vilse jag hade gått, och jag upphör aldrig att gräma mig över att det var en tid då jag inte fattade att inget stod att vinna på en så stor förlust.   

Och även om det vore möjligt önskar jag mig inga goda gåvor utom dem jag får av honom frånn vilken allt gott kommer. Vare han prisad i evighet,amen.