LIVETS GÅVA:
ALLTID BÄR JAG MED MIG I MIN KROPP DEN DÖD SOMM JESUS FICK LIDA, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN KROPP. JAG, SOM ÄR VID FULLT LIV, UTLÄMNAS FÖR JESU SKULL STÄNDIGT TILL ATT DÖ, FÖR ATT OCKSÅ JESU LIV SKALL BLI SYNLIGT I MIN DÖDLIGA KROPP.   ( 2. KOR.  4:10-12 ).

PÅSKTIDEN är livets tid.   Genom att uppstå från de döda har Jesus visat oss vägen till livet, det nya och eviga livet. I vår egen tid, liksom i varje nytt tidsskede, ställs vi inför viktiga frågor och valsituationer, där vi behöver få ljus och vägledning utifrån det som är den kristna trons absoluta centrum: påskmysteriet.  Detta påskmysterium har blivit en inre, dynamisk verklighet i oss genom dopets sakrament.  Korset pekar fram på uppståndelsen, döden på livet, sorgen på glädjen. Vi får använda påskens nya ögon för att se på oss själva, på vår värld och på Gud på ett nytt och i sanning livgivande sätt.

Påsken som etisk motivation och andlig drivkraft.

Ibland har vi kristna försummat eller glömt bort att påskens ljus måste få lysa upp hela vårt liv i alla dess aspekter. Vi blir bärare av en inre dynamik, som hjälper oss att förbli förenade med honom och bli ledda av honom i alla våra yttre uppgifter och ställningstagande.  Detta yttra sig inte minst i samvetets röst, som vill leda oss in i ett alltmer Kristus-centrerat sätt att leva, tänka och handla. Genom sin undervisning vill Kyrkan hjälpa os att fostra vårt samvete till ett allt större lyhördhet för de Andens inspirationer, som vi alltid får, men inte alltid förmår fånga upp och tillgodogöra oss.  Det finns ju också en annan röst inom oss, själviskhetens, bekvämlighetens, förvirringens röst, som gör det lite svårare för oss att urskilja Andens stilla, försynta röst. Vi behöver både Kyrkans yttre röst och fostran och den helige Andes inre för att hitta rätt i en komplicerad värld, så att vi kan leva av påskens budskap och förmedla det.  I själva skapelsen har Gud lagt ner sina "sanningsfrön"  

som kyrkofäderna talar om. Att se hur lika vi människor är i våra fundamentala etiska koder: du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke begå äktenskapsbrott.....    I stort sett alla människor vill i grund och botten leva i fred och rättvisa, i försoning och ömsesidig respekt.   Just detta är ett tecken på att varje människa är skapad till Guds avbild och har bevarat en öppenhet för vem han är och för hur han vill att vi skall leva.

"Varje persons värdighet är grundad på det faktum att denna person, som är skapad till Guds avbild och likhet, är halt unik och kan säga mig något om Gud som ingen annan kan göra" säger kardinalen Basil Hume.   Människan är inte bara Guds avbild utan blir genom dopet " son i Sonen ", ett Guds barn, ja, hon blir Guds boning och tempel.  Värdigheten blir större, men också ansvaret och uppgiften.  Påskens gåva blir en inre krafkälla för oss, en ny motivation för att leva så som Jesus levde och försöka återspegla hans sätt att vara och handla i det konkreta liv vi lever.   Bergspredikans upphöjda ideal blir ett riktmärke för hur vi vill leva och handla.    I de heligas liv ser vi ständiga bevis på denna strävan och längtan att efterfölja Jesus på ett allt närmare och mer innerligt sätt mitt i det vanliga livets alla omständigheter.  Att efterfölja den korsfäste och uppståndne Herren så mycket som mäjligt blir riktmärket för vårt handlande. Påskens kraft för oss att drivas mer och mer av Andens inspirationer att göra Jesu sätt att vara, tänka och handla tydligt i vårt liv och det på ett maximalt sätt.  I förkunnelsen och själavården är det viktigt att betona denna "påskmotivation" mer an tidigare, just eftersom vi i vår tid är så utsatta för andra röster och krafter.  Tilltron till uppståndelsens nya liv som en konkret kraftkälla är tyvärr ganska svag hos många kristna.  Påskens nya liv är också nyskapande och förlåtande.    Försoningens sakrament måste bli mer brukat och mer uppskattat i vår ständiga kamp för att bli Kristus mer trogna. Kyrkan är " förlåtelsens institution".  Som vår moder förmedlar hon de barmhärtige Faderns förlåtelse till sina förlorade söner och döttrar.

DEN SPÄDA BEGYNNELSEN.          

Så gott som alla vet att katolska Kyrkan är emot abort  ---- och bara det är något av ett under i vår tid av bristfällig kunskap om allt vad religion heter.  Samtidigt säger man nästan automatiskt att Kyrkan fördömer dem som gör arbort.  Här måste vi katoliker bli bättre på att framhålla den klassika synen, alltså den den syndfulla handlingen är oacceptabel, men att Gud inte längtar efter något annat än at hela, förlåta och resa upp den som har fallit.  Här borde påskens budskap kunna hjälpa oss, så att bli mer motiverade att sätta Guds förlåtande och nyskapande kärlek i centrum.   Utifrån ett påskperspektiv blir det lättare att ta till sig Guds oändliga  medlidande med den felande människan, som hon längtar efter att sluta i sina armar och förlåta. Samtidigt är det inte lätt för människor i dag att hålla isär dessa båda poler, alltså syndens fasansfulla verklighet och Guds längtan efter att få förlåta den ångerfulla syndaren.  Det finns alltid en frestelse at  försöka rättfärdiga ett felaktigt handlande och hitta goda motiv för det.   Det kostar på att bekänna sin svaghetoch brist och ta emot Gud förlåtelse.    Ett konkret exempel på detta är det tragiska fallet med den nio åriga flickan i Brasilien, som blev misshandlad av sin styvfader och fick tvillingar som aborterades.     Enligt skapelseordningen och Kyrkans

lära har varje människa rätt att födas, oavsett hur hon har kommit till och vilka följder hennes födelse kan få. Hon är kränkbar och har ett absolut skyddsvärde.  Genom bikt och själavård hade man kunnat förmedla Guds förlåtelse till dem som inte såg någon annan utväg och saken har varit utagerad.  Men genom medians försorg riktades udden mot Kyrkans avståndstagande från abort som sådant.   Det är en klassik metod: man tar fram ett extremt känsligt fall för att få Kyrkan att framstå som hård och grym. I sitt möte med denn felande människan måste Kyrkan alltid framstå som en kärleksfull moder, som förmedlar den barmhärtige Fadern och hans förlåtande kärlek.   I vår av genustänkande präglade värld måste kyrkans moderliga ansikte bli mer tydligt för att kunna hjälpa de kvinnor, som ofta i desperata situationer tvingas till eller tagit sin tillflykt till abort.  Återigen ställs saken på sin spets: avsky synden, men älska syndaren ovillkorligt. Som själavårdare måste man förstå den vilsenhet och utsatthet som kvinnor, inte minst de helt unga, hamnat i som en följd av den så kallade sexuella friheten.    En annan aspekt av vår späda begynnelse är att det mänskliga livet som sådant riskerar att bli en produkt som man behandlar efter eget gottfinnande eller med intentionen att hitta botemedel mot olika sjukdomar.   Här kan vi peka på de komplicerade frågor somm rör embryonala stamceller, konstgjord befruktning etc.  Också här  försöker Kyrkan utifrån naturrätten att betona det okränkbara värde som det spirande mänskliga livet alltid har.  Också framställs hennes ställningstagande somm grymma och orättvisa.  Samtidigt tillhör det vår profetiska kallelse som kristna att varna för att allt exprementerande med det mänskliga livet kan få förödande konsekvenser.   I påskens ljus har vårt mänsliga liv alltifrån dess uppkomst en unik värdighet och därmed också rätt till skydd och värdig behandling.

Nödvärn och självförsvar.   

Ibland skiljer man alltför uttryckligt mellan en mer privar del av etiken, till exempel den som rör sexualmoral och liknande frågor, och den som rör den sociala och samhälleliga sfären.  Därför är det viktigt att betona att allt etiskt handlande styra av den sanning som Gud lagt ner i sin skapelse och som blir ännu tydligare genom påskens nya skapelse.  Det är alltid vår plikt att låta ett barn få födas.  Men när en enskild person eller ett land blir angripet har man rätt att försvara sig, även om det skulle få som konsekvens att angriparen blir svårt skadad  eller dödad.  Samtidigt har det i den kristna traditionen alltid funnit människor, inte minst bland de  heliga, medvetet har avstått från sin rätt att försvara sig.