KORS:
Förr var man rädd för helvetet, idag är man rädd för att ha tråkigt.  Jesus har dött på korset för att rädda oss från helvetet, men inte från att ha tråkigt. Lyckligtvis kan Jesus ändå tränga igenom alla våra försvarsmurar och ta sig in i det mest sårbara djupet i vårt innersta, där vi är oss själva bortom alla fasader.   Därför behöver vi inte vara rädda för våra sår, inte ens för det hjärtesår som tycks slita sönder oss inifrån.  Just det mest personliga vi har,, vårt hjärtesår, har Jesus kommit för att ta på sig på korset.   Han kan hela det och göra det till ett benådat, förhärligat sår, som flödar över av kärlek. Så småningom kan vi också öppna oss för Jesu helande kärlek i våra små sår och kors.  Det är ibland de småskurna lidandet som gör mest ont, eftersom det visar oss på vår egen småaktighet, på vår avund och missunnsamhet. Han har tagit på sig alla våra kors på sitt heliga kors.   Vår bitterhet över att vi inte är sedda eller omtyckta, vår skadeglädje när det går illa för dem vi är avundsjuka på, vår oförmåga att ta kritik eller lovord. Men då finns också en öppning att gå in i Jesu öppnade sida där blod och vatten flyter fram.   Hela världens lidande har trängt in i Jesu genomborrade hjärta.

Jag kan ge Jesus allt , och just det lidande jag vill ge honom kan bli fruktbart för världens frälsning.  Hur otroligt det än låter vill Jesus ha även mitt lilla förbittrade och självömkande lidande för att göra något stort av det.

Och ännu märkligare:  jag får hjälpa Jesus att bära hans kors när jag ger honom mitt eget lidande.

Jag kommer honom närmare och närmare.   Jag blir genomlyst av hans nya liv, när jag inte klamrar mig fast vid mitt lidande och själviskt slickar mina sår.  Gud visste hur han skulle komma oss nära och besegra vår likgiltighet.  Genom att möta oss där vi är som svagast och mest sårbra överlistade han vår rädsla och vår stolthet.   Därför finns det något övermodigt och segerrikt, något outsägligt och genuint över vårt mänskliga lidande.  Hoppet om uppståndelse och nytt ligger inbäddat i människans förmåga att lida.  Korsets pina måste leda oss fram till uppståndelsens morgongryning..  Eftersom Gud, den evige och odödlige Guden, har velat dela vårt lidande, måste det rymma en stor hemlighet. Därför valde han Korset, det heliga och livgivande, för att övertyga oss om att han menar allvar med sin barmhärtiga kärlek.  Ingeting annat kunde fördriva tvivel och tvekan ur våra hjärtan.   Korset ser nytt ut och ovant ut, menn efter en tid känner vi där igen Jesu sårade ansikte, smyckat med törnekronan.   Vi är kallade att bära vår lilla del av den, vår lilla törntagg.

Ser vi den som en delaktighet av törnekronan, då har vi förstått något av Kristi  och Kyrkans hemlighet.