IVER:   När det går upp för oss att Korset, är vårt botemedel, inte bara mot likgiltighetens bacill, utan mot ondskans välde, grips vi av iver för Guds sak.  En Gud som har så stor kärlek till oss och vår frälsning väcker något till liv inom oss som vi just få kalla iver  ---- eller med ett underbart, men nästan oförståeligt ord  ----- nitälskan. 

Att ivra för Någon är alltid att älska.    Som kristna ivrar vi för Jesus Kristus och hans sak.     Ljumheten ligger som en dimma mellan oss och honom.  Likgiltigheten riskerar att förlama oss inifrån.   Därför behöver vi alltid skaka av oss allt detta och ikläda oss ivern.

I vår tid är vi ofta misstänksamma mot dem som verkar alltför nitiska och ivriga. Vi har sett så många fanatiker av alla slag, att själva ivern väcker motvilja.   Därför är det nödvändigt att återerövra profeternas iver för Guds helighet och de heligas nitälskan för människors frälsning.    Ingenting är viktigare för oss nutida blaserade och    halvljumma kristna. Vi måste bli ordenligt omruskade och omvandlade inombords.  Ivrar vi inte för Guds, sak, så är risken att det är våra egna små angelägenheter vi ivrar för:  karriär, nöjen, aktier eller muskler. 

Vad är det som förtjänar vår insats och vårt engagemang?  Gud, förstås.  Och ivrar vi för honom, då ivrar vi för allt som är gott, sant och skönt.    Ivern får oss att se den skarpa skiljelinjen mellan gott och ont, mellan det förfalskade och äkta.    Det är en knivskarp skillnad, som vi riskerar att missa när vi gjort oss hemmastadda i landat Lagom och och i ljumma vatten.  Också i våra församlingar och andra fromma sammanhang kan Lagom bli gud.   Då behövs verkligen ivern, som vi ser förkroppsligad i Jesus själv, när han i templet driver ut månglarna. 

Därför får vi inte bli förvånade eller uppbragta, när han med sin nitälskan drabbar oss med hugg och slag.

Vi behöver ibland en uppsträckning eller avhyvling.  Kärleken är mild och tålig, men också uppbrusande.  en träffa oss som en brinnande pil i hjärtat och ge oss ett hjärtesår.  Jesus sårades själv till döds på korset.   Vi får dela detta sår, ibland på ett ytterst smärtsamt och obehagligt sätt.  Men bara så kan vi lära oss att ivra för Jesus och hans stora önskan: att rädda själar, att frälsa vår värld.

Men kommer vi inte att skrämma bort en massa människor när vi fylls av helig iver?  Det är här vi behöver Andens klokhet och råd. Ivern kan vara livsfarlig och gå ihop med inbilskhet och övermod. Inte minst den nyomvände, ja, novisen i sitt kloster, frestas ofta på detta sätt.  Kriteriet på äkta iver i Jesu efterföljd är alltid sann ödmjukhet.  Den iver som får oss att sätta oss på höga hästar och se ner på MASSA DAMNATA driver oss själva i fördärvet.  Kristi iver gör oss små och får oss att se det lilla goda också i den store syndarens innersta, ja, att se på oss själva som de allra största syndare som befolkat denna arma jord.

Om vi nutida kristna skulle kunna återeröva ivern --- så som profeterna och de helioga övade den -- då skulle vi snart erövra världen för Kristus. Människorna därute i ljumhetens och likgiltighetens träsk längtar förtvivlat efter räddning.  De anar inte vad det innebär, men likafullt hoppas och strävar de innerst inne efter befrielse.  Kristi iver för själarnas räddning, som möter oss på Korset, måste också bli vår.  Då kan världen komma till tro.

JA-SÄGARE:   

Att säga ja till  Gud och hans vilja är vårt livs största uppgift och mening. Det är det som ger oss glädje och frid vad som än händer.  Ändå kan det vara det svåraste av allt att säga ja med hela sitt hjärta.  Men i sin ödmjukhet nöjer sig Gud ofta med vårt halvhjärtade, framstammade lilla ja. Vår mänskliga storhet ligger i att vi kan bejaka Guds kärlek och därmed besvra den.  Hur otroligt det än kan låta gör sig den allsmäktige Guden beroende av vårt ja. Det blir tydligt gång på gång när vi fördjupar oss i Bibeln, att Gud väntar tålmodigt på människans ja för att ingripa i historiens gång.   Det allra tydligaste exemplet på detta är förstås bebådelsen.  Herrens ängel kommer till Maria med bebådelsen, alltså budskapet om Guds människoblivande.   Gud väntar på en människas ja för att själv bli människa.  Marias ja är ett eko och ett ulländat sådant av alla de ja-ord som det  gamla förbundets profeter och heliga uttalat. Vi behöver egentligen bara låta detta ja få eka inom oss. Vi bärs av alla de tusen och åter tusen ja-ord som människor givit till Gud.    I livets verkligt viktiga ögonblick fordras det ofta ett omedelbart ja. Därför är det viktigt att öva upp sin förmåga att bejaka Gud och hans vilja. Vi står då till Guds förfogande och låter hans kärlek genom strömma oss.  Ske din vilja, inte min. Må det ske med mig som du har sagt!   Återigen kan vi indentifera oss med Jungfru Maria vid bebådelsen. Vi övar upp vårt hjärta, så att varje hjärtslag blir ett ja och amen till Guds kärlek.  Inom oss finns ett ja som är större är vårt eget. Vi behöver bara tänka på Jesu bejakelse av Faderns vilja i allt, även när bägaren var full av malört.  Det finns ett medvetet motstånd inom oss.

Det finns en del av oss som ännu inte är helt evangeliserad.  Där är vi mer jag sägare än ja-sägare.

Jag, jag, jag --- hur många gånger använder vi inte detta lilla ord för att befästa vårt gamla jag och dess makt.  Vi litar på att Jesu frälsande kärlek är verksam i oss och gör oss mer och mer benägna att tappa det sista lilla g:et.  Det är arvsyndens paradoxala och djupt hoppfulla aspekt, att den kan göra oss helt beroende av Jesu frälsning i allt.  Svaghet och synd ropar på Jesu ingripande och räddningsinsats i vårt liv.  Så kan vi mer upptäcka  barmhärtighetens grundlag i vårt liv. Det som förut vållade oss oändlig sorg, alltså vår svaghet och benägenhet att fastna i jagiskhet, blir då ett nödrop, en bönesuck: ja, kom, Herre och förbarma dig över mig syndare.  Lär mig att lägga av mig mitt gamla jag och bli förnyad i din kärlek, så att jag kan bejaka dig här och nu.   Bejakelse leder fram till tillbedjan och överlåtelse.  Det är en omtumlande glädje, när vi börjar upptäcka att vi i allt får bejaka Guds helande och helgade närvaro och verk.  Vi är ständigt förbundna i honom. Vad vi än gör, vad som än sker, är vi hos honom och säger ja till allt vad han är och gör.   Då får vi också del av hans egen kärlek och helighet.   Det svindlar för tanken, men vi kan faktiskt blir mer och mer gudslika.  Den helige Ande är ingjuten i  oss och viskar ständigt inom oss ja, ja, ja. Det är inte vi som av egen kraft säger och gör vårt ja, det är idel ädel nåd.  Vi är Guds tempel genom dopet.  Dopkällan har inte torkat ut. Det levande vattnet porlar friskt inom oss.   Och vad säger det levande vatnnet?     Ja, ja, bara ja i all evighet.